Lördagspromenad!

På lördagar brukar vi åka och handla. Bor man lite off som vi gör är det smidigare med en storhandel i veckan och då funkar lördagar bra! Dessutom ger det ju en möjlighet att hitta på annat i samma veva!

Sansa är ju inte direkt ensamhetstränad. Vi har helt enkelt alltid varit någon hemma och åker vi någon stans hängen hon på! Inte så supersmart i längden jag vet, men hon är inte helt klistrad till vår sida häller utan ligger ofta själv och sover när vi är hemma, till exempel. Så jag hoppas att den lilla ådran (kapillären?) av självständighet kommer att visa sig när vi börjar lämna henne lite mer själv. Planen är ju att aldrig lämna henne länge ensam utan att planera runt det lite, men det är klart att hon måste klara några timmar själv till slut.

I alla fall i lördags åkte vi in till Torshälla där min kära mor bor med sin sambo Kenth och deras bushund Yoshy. Yoshy har vi ju nämnt här innan! Han flyttade ju hem till dom från Hundstallet några veckor innan vi hämtade hem Sansa. Han är en pytteliten (inte ens 4 kg) Papillon med en stor personlighet! Inte en problemhund minst sagt, utan tvärt om en liten stjärna.

Yoshy och Sansa kommer bra överens och det blir bara bättre hela tiden. Han har ju fått lära denna tjockskalliga och buffliga staffevalp hur man leker som folk och inte bara rusar rätt in med huvudet först. Sansa som har lekenergi som ett duracellbatteri har krävt en del tålamod men det har Yoshy haft! Dock blir herren trött långt innan Sansa tröttnar, och då blir han gärna räddad upp i mattes knä.

Vi började med en promenad runt i Torshälla lite. Sansa är ju knappast en stadshund så det är alltid bra att ta tillfället i akt att gå där det finns lite mer människor, hundar och bebyggelse. Hon var mestadels duktig! Men efter ett möte med två lite läskiga hundar blev hon lite orolig och dragig. Vi tror de var amstaffs eller en blandning, och de var uppenbart att i alla fall en av dem inte gillade andra hundar. Som tur var så var ägarna i alla fall medvetna om detta och höll sina vovvar kort när de passerade morrandes och dragandes förbi Yoshy.

Finaste Yoshy.

Koppelträning på hög nivå. Ser ni spök-Sansa?

Kram matte!

Två små ljus.

Vov vov vov!

Eller hur matte?

Går det att bli sötare eller imploderar universum då?

Efter en trevlig och frisk promenad bar de hem till dem för lite fika! Hundarna busade och vi drack te och åt mackor och snackade skit (politik är alltid ett farligt ämne..)

Till sist la sig till och med Sansa ner frivilligt och vilade sig lite!

Så här kan det se ut när en Sansa kommer på besök!

Och för att byta ämne helt och hållet. Angående det här med veterinärer... Vi var ju hos en för oss ny veterinär förra veckan med Sansas lilla öra (som för övrigt börjar bli bättre nu!). Jag har lite svårt för veterinärer, eller snarare jag ha lite svårt att lita på dem. När Dolph började bli gammal blev vi inbjudna på ett sorts litet seminarium på djursjukhuset i Eskilstuna angående hundens åldrande. Där fick vi veta mer om vad som händer, och kan hända, när huden blir gammal. Väldigt lärorikt faktiskt. Efter själva presentationen var klar tänkte jag fråga veterinären där om kost.

Dolph blev ju väldigt mager med åren. Han som vägde ca 7 kg i sina bästa år reducerades till 6 kg (och ibland mindre..) när han blev gammal. Lite som ett skelett med päls, vilket självklart vad väldigt oroande. Jag gav honom torrfoder som han åt lite sisådär, men varje gång jag bytte torrfoder för att ge honom något som kunde vara bättre så åt han inte alls. Sen när han fick problem med njurar och lever så fick han ett specialfoder som hundar enligt veterinären skulle älska, men det gjorde inte han alls.

Så till poängen! Jag skulle fråga om det fanns någon form av foder som var mer naturlig för hunden och som han kanske skulle må bättre på.

Veterinären svarade helt kort något i stil med "hundar är inte vargar, dom ska inte äta samma sak", sedan log hon lite nedlåtande (det var så det kändes i alla fall) och gick för att prata med någon annan. Jaha ja, där stod jag och rodnade och kände mig dum. Jag som bara ville få lite råd till hur jag skulle få min tunna hund att må bättre? Att fråga var jobbigt nog för mig och det svaret bara krossade mitt förtroende för hela kliniken.

Vid ett senare tillfälle träffade jag samma veterinär, nu med katterna, och bemöttes på en liknande otrevligt och nedlåtande sätt. Jag kan väl förstå att man som veterinär ser en hel del skit, och att bli cynisk och bitter vet jag mer än väl hur lätt det händer. Men det är ändå inte acceptabelt att bete sig på ett sådant sätt mot människor som kommer med sina djur och förväntar sig att deras älsklingar ska få hjälp och vård. Nej fy vilken dålig stil!

Jag fick ett bra intryck av veterinären vi var hos nu (www.hvarsta.com). Hon var öppen och ärlig och pratade faktiskt med oss som om vi var personer! Tänka sig, någon inom djursjukvården som har tid att faktiskt prata och förklara saker!? Vilken trevlig omväxling. Dit ska vi absolut igen, och håller tummarna och det fortsätter att kännas bra. Ett ställe med en erfaren veterinär och två lika erfarna veterinärassistenter låter så mycket bättre för oss än ett stressigt djursjukhus där man träffar en ny veterinär varje gång.

Ibland undrar jag om saker hade blivit annorlunda för Dolph om jag hade känt till färskfoder "på den tiden". Om veterinären tagit min oro på allvar och kanske sagt något. Jag vet att veterinärer bara ska göra reklam för Hills och dylikt (som de blir sponsrade av), men visst kan jag inte låta bli att undra. Jag ville ju ge honom det bästa, min underbara älskling. Jag vet att jag inte kunde stoppa faktumet att han förr eller senare skulle gå bort, men jag kanske kunde ha fått honom att må lite bättre den sista tiden han hade.