Nu är du fri.
Valerie kan beskrivas med tre O:n. Oersättlig, ovärderlig och oförglömlig. Liksom alla husdjur man lever med under sitt liv så finns det inget som det andra likt, men det var verkligen något speciellt med denna katten, något man aldrig kommer träffa på igen.
Hon kom till oss som ett litet och omöjligt mjukt, fluffigt knyte. Valerie var min brors katt, och han valde hennes namn. Liksom jag hade Dolph ville han ha en egen katt, och Valerie var verkligen hans; den katten älskade sin husse över alla andra de första åren av hennes liv.
När han till sist flyttade hemifrån för att studera så stannade Valerie kvar i huset, och med tiden lärde hon känna alla i familjen, och tydde sig inte lika tydligt till en specifik person längre.
Det var otroligt lätt att älska denna katten, denna vackra, mjuka, lätthanterliga lilla dam som litade på sina människor så i den högsta grad att hon lät en göra nästan vad som helst med henne. De relativt få gånger under hennes liv som hon besökte veterinären var hon som en dröm och krånglade aldrig, trots de otrevliga undersökningarna.
Senare i livet, när Miso flyttat in till oss, fick vi se en annan sida av Valerie. En sida som, olikt den hon visade mot oss människor i familjen, var aggressiv och territoriell. Valerie gillade INTE Miso! Men efter sex månader av jobb och av att ha huset uppdelat i två delar så lyckades vi till sist få de två katterna att acceptera varandra och leva fridfullt sida vid sida. Jag tror till och med att de gillade varandra till slut, och fick ut något speciellt av sällskapet och lekpotentialen de gav varandra. Fast i slutändan var Valerie ändå en individ som jag tror trivdes allra bäst när hon fick vara ensam härskarinna över sin domän.
Valerie levde sina 13 år i ett och samma hus, och även om hon en gång fick följa med och bo i en stuga i fjällen under en vecka så var hennes värld väldigt mycket just detta huset.
Hennes jaktmarker där hon fångade spindlar och flugor, dödade möss i källaren och kände till varje vrå och hörn. Hon var aldrig en utekatt, och visade inget intresse av att vara ute, förutom de där få gångerna hon rymde ut ur ett fönster och hamnade under en buske där hon låg och skrek tills någon kom och hämtade henne.
Efter så många år tillsammans i detta hus finns det en tomrum kvar efter Valerie som inte går att fylla, liksom en aura som vilar över platsen kommer jag alltid att kunna se henne i ögonvrån på någon av hennes under åren otaliga favoritplatser. Det går inte att föreställa sig detta hus utan henne i det, och även om hon nu har gått vidare så lever våra minnen av Valerie kvar, nu och tills inte vi finns mer, heller. Alltid älskad, aldrig glömd. <3
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar