Till minne av min älskade Dolph. 1998/10/01 - 2012/04/03.
Dolph var min första hund, och jag fick honom när jag var knappt 10 år gammal. Trots att jag alltid såg honom som min hund, så var han alltid hela familjens kille. Alla älskade Dolph, det var omöjligt att göra något annat.
Som ung var han full av spring i benen, och han älskade att race:a runt som en galning på tomten. En gång på vintern när han var liten, knappt 2 år, så lyckades han hoppa och fånga en småfågel i luften. Jag minns fortfarande blodfläckarna i snön, och jag blev både imponerad och förskräckt över min lilla vovves talang.
Dolph lärde mig tidigt att hundar inte är gosedjur. Han var aldrig mycket för att vara nära och gosa, speciellt inte att sitta i knä eller liknande. En gång när han var valp hade jag honom i knät och kramades kärleksfullt när han tyckte att han fått nog, och bet mig i läppen så det blödde. Jag förstod direkt vad som gällde, och lärde mig att respektera hans gränser. Ärret av det bettet har jag fortfarande kvar.
Han hade alltid ett annorlunda sätt att leka än vad man kanske är van att se hos hundar. Han var inte så speciellt förtjust i att tugga på ben, eller döda leksaker. Mest gillade han en lek där jag rullade runt en liten boll på golvet som han försökte "sno" med sina framtassar, som vi kallade för "tassfotboll". Att jag kastade en tygmus för katter som han sprang efter och busmördade var också riktigt poppis, speciellt om jag försökte ta den från honom och kasta iväg igen!
Senare i livet fick Dolph en hel del problem med hälsan, och det hela började med hans hjärta. Det betydde att han fick äta en hel del mediciner, men han klarade sig otroligt bra och över alla veterinärers förväntningar. Någonting som han gjorde hela sitt liv. Ska man säga en sak om Dolph så var det att han hade en stor livsglädje.
Till slut blev han ändå för sjuk, och jag fick ta det enormt tunga beslutet att låta honom somna in. Det är det värsta jag behövt göra. Jag saknar honom varje dag, och det kommer jag aldrig att sluta göra. Han har lämnat ett öppet sår av sorg i mitt hjärta, men det hålet fylls även av de underbara minnen jag har från de 14 år som jag fick leva med honom.
Dolph, jag älskar dig. <3
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar