Sansa, Modellhunden

Har man en pappa som är en skicklig fotograf, och dessutom en fullfjädrad fotostudio i gillestugan i sin källare, måste man så klart utnyttja situationen! Min pappa har ju ända sedan Sansa kom pratat om att ta lite studiobilder på henne, men det är inte så lätt att be en halvgalen valp att vara stilla. Men nu tog vi äntligen tag i det hela!
Daniel fick bära ner Sansa i källaren för den trappan är ganska brutal, men också för att där har Sansa aldrig varit innan! Och vi föredrar om hon inte häller känner sig manad att försöka smita ner. Källaren är faktiskt katternas fristad, och dessutom finns det inget en vit liten staffe har att göra där nere förutom att äta kattbajs. :D

I alla fall! Först fick hon smyga runt och nosa ett bra tag så hon kände sig lite mer hemma i det stora, lite dunkla rummet som för övrigt är proppat med min brors gamla möbler och arvegods. Sansas nos gick på högvarv och hon tyckte det var riktigt kul.
Fotograferingen betydde att Sansa skulle vara uppe på ett bord så hon kom upp i en bra höjd för allas välmående (inte minst pappas rygg, kanske?). Först var bordet väldigt instabilt, tyckte hon, och hennes hela kroppsspråk bara skrek osäkerhet. Men med skinkost och uppmuntrande ord började hon slappna av lite och vi fick en del riktigt vackra bilder! Det är något med perfekt studioljus, en bakgrund lika vit som en medeltida mös oskuld och en staffe som bara stavar success!

Här har ni resultatet! Mina favoritbilder ur kollektionen, och fler bilder lär det ju bli i framtiden. Tycker hon ser riktigt mogen ut, med en valpig liten oskuld sådär!

Härligt pigg blick och öronen fram! Men ändå ser hon så oskyldigt skyldig ut, på nått sätt..

Vad händer när en vit hund blir svartvit? Inte så värst mycket..

Sötheten själv. Man kan inte förbli arg på denna hunden..

Inget för inramning kanske men visst blev det ett snyggt fångat ögonblick ändå? :D

I tidningen Hundsport (som man får om man är medlem i SKK) var det med ett antal recept på hundkex man kunde göra, för att väga upp alla de farligheter som finns på julbordet som hunden inte får äta. Jag hittade ett som jag blev lite nyfiken på och eftersom vi hade alla ingredienser hemma så fanns det inget som kunde stoppa mig!
Ostkex blev det, med morötter i! Kexens deg är riktigt likt smördeg faktiskt och det är kanske inget man ska ge till den bantande hunden.. Dessutom är det faktiskt vetemjöl i som kanske inte är helt ultimat. Men i små mängder så! Sansa är ju faktiskt inte överkänslig mot spannmål (så vitt vi vet.. peppar peppar..) men jag är lite av en hönsmamma korsat med en elitist som ska göra allt rätt. Huj!
Så här blev de i alla fall. Sansa ger kexen 10/10!

Först blev de såhär. Ganska stora men lätta att bryta i mindre bitar.

Sen blev det mer små bollar. Båda smakar mums, tycker Sansa!

Och sist men absolut inte minst (förutom om man menar litterärt..) så kommer en bild på finaste och mysigaste Valerie! Hon har blivit riktigt tuff! I alla fall när hon är på det humöret. Vår älskade tjej som fyller 10 år nästa maj!

Gammal och tandlös..? Nej knappast!

Två katter, en hylla.

Den här bilden är ganska så suddig men den betyder så mycket för vår familj! För ett år sedan hade vi kallat det ett lyckligt slut om vi hade kunnat ha katterna tillsammans i samma hus.. Och idag kan de ligga såhär, helt nära, och bara chilla. Jag blir så otroligt glad över hur bra det går mellan katterna! Det var inte länge sen vi inte ens kunde ha dem i samma rum, som vi oroade oss för att de skulle seriöst skada varandra eller att risken fanns att våra fötter skulle rivas blodiga om vi råkade komma emellan. Idag leker de med varandra, och visst kan de vara lite "territoriella" och suriga ibland, men de funkar fantastiskt bra nu och med en gemensam fiende (Sansa..) så har de riktigt funnit varandra!
Jag kommer aldrig ångra att vi räddade Miso och gav henne en andra chans, trots att vägen till ett fungerande samspel mellan alla våra älskade djur var lång och jobbig. Helt värt varenda tår. <3