På dagens promenad efter vi satt henne att vänta medan vi hämtade posten vid vägen så såg jag en liten droppe blod i snön. Min första tanke var helt klart löp, men när jag också de senaste månaderna har haft en tendens att se "löptecken" hela tiden så vågade jag inte riktigt ta ut något i förskott. Kanske hon rivit sig någon stans (igen)? Men icke, inga tecken på sår någon stans! Och det var ju en väldigt perfekt liten "droppe" blod för att komma från någon form av skrapsår.
Så på kvällen när vi chattade lite med Sansas uppfödare på Facebook så nämnde Daniel detta, och hon sa på en gång "löp!", och så var det med det!
Nu när jag tänker tillbaka så funderade jag redan igår på att hon var ovanligt sömnig av sig. Visst kan hon ligga ner inne och ta det lugnt, men nu sov hon nästan och var lite mer.. ja hon ville ligga ifred och bara vila. Inte så att man tänkte "hjälp nu är hon döende!" men jag reagerade ändå.
Fortsättningen efter valpkursen (se typ lydnad 1, unghundskurs eller nått) började ju igår och där var Sansa fantastiskt duktig! 100% fokus på husse som hanterade henne och hon briljerade verkligen så mitt veka mattehjärta svällde av stolthet och kärlek, typ.
Hemma har hon visst varit busig, nästan mer busig och på-ig än vanligt.. Gärna klängt och hoppat och klättrat upp i ens knä och slickat oss hutlöst mycket i öronen. Lite sådär olydigt busig, liksom tagit ett steg tillbaka till valptiden innan hon visste bättre. För helt plötsligt kommer hon släpandes med kängor och tuggar sönder tändsticksaskar som legat på bordet där hon vet att hon inte ska röra saker. Men det förlåter man snabbt när man vet varför! Lilla Sansa måste nog känna sig lite mysko och knäpp nu, och det kan jag förstå! Mycket som händer nu i hennes vita, varma lilla kropp.
Men visst snurrar det lite tankar även i min hjärna. När hon inte längre är den valpen hon var nyss, vad kommer förändras? Hur kommer hon bli nu? Första löpet är ju en stor grej men det är ju heller inte slutet på förändring, det sker ju successivt medan hon mognar och så vidare. Men det är lite av en milstolpe där man kan säga att ja, nu kommer det hända saker! Det ska bli otroligt spännande måste jag säga! Sansa kommer ju alltid vara vår underbara Sansa, även om hon som individ kommer att utvecklas en hel del såklart. Grunden är ju där, och den är fantastisk!
Men.. det är ju inte bara det med löpet. Vi har ju hela tiden sagt att vi ska kastrera. Innan Sansa var utvald, innan kennel var utvald och innan vi ens visste säkert vilket kön vi ville ha. Och den kastreringen har vi med samråd av vår veterinär sagt att den ska landa mellan första och andra löpet. Lätt att säga innan det ens börjat! Inte för att jag ångrar valet, det har vi tänkt på och läst på om väldigt länge! Men det ändrar ju inte faktum att kastrering är en en stor och skrämmande grej! Kommer det gå bra, läka bra.. hur kommer det påverka henne? Blir det några komplikationer eller negativa konsekvenser? Hade hon varit en hane hade jag inte varit hälften så nervös! Men det ä ju inte för skojs skull vi gör det så det är ju klart värt det, annars skulle vi inte göra något alls. Jag som är en riktig hönsmamma, och gärna ser det värsta av någon anledning, kan se mig själv hallucinera livmoderinflammation varje gång Sansa blir lite slö, eller panika över juvertumörer varannan dag. Och det värsta är ju att det faktiskt finns en relativt hög risk för det också. Om jag får välja mellan att ta beslutet att kastrera, och den överhängande risken för akut livmoderinflammation, så är valet faktiskt riktigt enkelt.
Men, men, den dagen är fortfarande en bit bort på vägen! Idag har hon fortfarande just blivit en tik, och inte bara en könlös liten valp. ;D
 |
| Sansa och Grisen utslagna i soffan. Hon sover mycket mer nu de senaste dagarna, men får små busryck också såklart! |
 |
| Miso på sin älskade låda. |
 |
| Att ligga i en vedkorg är det bästa som finns, hälsar Miso. |
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar