Svans på vift

Jag skryter ofta om hur duktig Sansa är på att gå lös. Hur hon aldrig försvinner ur sikte mer än i några sekunder, hur hon ständigt håller koll på oss och att hon kommer när man ropar. Då är det ju självklart bara en tidsfråga innan allt detta flyger ut genom fönstret och man som matte blir strängt påmind om att en hund kan försvinna väldigt fort om den behagar.

Vi var nästan hemma. Bredvid huset finns en grusgrop (eller en del grusgrop och en del stengrop..) som går som ett öppet sår in i sidan på rullstensåsen. Man kan gå längs med kanten men de blir rejält högt på ett par ställen och vägen ner är ett brant sluttande hav av stenar, träd som fallit ner när kanten rasat och annat skoj. I alla fall så gick vi längs med ena sidan på väg hem genom skogen. Sansa står uppe på kanten och spanar, något hon gör ofta i några sekunder innan hon kommer till mig och går vidare. Inte den här gången. Jag vet inte vad det var som slet henne från promenaden men när jag tittar tillbaka upp efter några steg är Sansa borta. Helt borta. Ibland så ser man henne inte och tittar sig omkring för att inse att hon typ står bakom en och väntar. Men inte den här gången. Jag hör några stenar i grusgropen rulla ner och börjar ropa efter henne, i förväntan att hon ska komma skuttandes från bakom ett träd. Men nej, inte alls. Jag gå till kanten och tittar runt, men det är en dålig vinkel så jag går vidare framåt och ropar efter henne. Inget. Jag vänder om och går tillbaka men ser inget nu heller. Nu har flera minuter gått och jag börjar bli orolig. Tänk om hon ramlat ner i grusgropen om hon försökt ta sig ner där? Jag börjar få lite smått panik och skyndar mig till huset medan jag ropar efter henne. Hon väntar inte vid dörren, så jag halvspringer ner i grusgropen och börjar leta, men ser henne inte alls. Plötsligt när jag vänder mig om står hon på gräset borta vid garaget. Hon ser ut som hon sprungit en mil, ungefär, men en tunga som hänger ner till marken och flåsar. Hennes tassar är jordiga/sandiga halvvägs upp på benen.
Med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen ropar jag "hit!" med en röst som kunde tillhöra en pojke i målbrottet. Sansa ser mig och kommer rusandes i full karriär. Hade det varit minusgrader hade det nog ångat om henne, jag riktigt kunde känna hur hennes kropp radierade värme. Hon drack girigt från en vattenpöl och verkade lite smått förvirrad, som om hon inte riktigt själv visste vad som hade hänt. Kanske var hon stressad av att hon inte hittade mig, eller så var hon bara trött efter vad som tydligt varit en ordentlig sprint.
Var hon varit, eller varför hon stuckit, har jag ingen aning om. Kanske hon fick syn på något djur jag inte såg, eller fick för sig att springa tillbaka till svanrevbenet jag tidigare förbjudit henne att smaska på. Men i vilket fall så kändes det inte som om hon var speciellt sugen på att springa någon stans igen utan hon följde mig hack i häl in i huset.

Igen skada skedd, och det ingår väl det här också i hundägandets fantastiska värld av oro och frustration. Hon hostade en del efter vi kommit in. Kanske för att hon hade ett svanben i halsen, kanske för att hon inhalerat ett löv. Vem vet. Men hon fick inga bestående men i alla fall och livet återgick till det normala.

Hon är lite mer flytig nu på promenaderna upplever jag det som. Hon vågar liksom springa längre från mig, men försvinner jag ur hennes synfält kommer hon genast springandes. Det känns skönt i alla fall, att hon inte är såpass att hon inte bryr sig eller kollar bak. Även om hon är framför mig så stannar hon alltid och väntar in mig, eller hänger på om jag bestämmer mig för att ta en annan väg.
Att hundar blir mer självständiga och vågar mer i den stora världen ingår ju i att växa upp, liksom med alla djur, så det är inget vi inte förväntar oss. Förhoppningsvis kommer hon ändå alltid ha en vilja att följa och hålla koll på oss, även om hon utforskar världen inom en något vidare sfär.

Och förresten! Idag på promenaden hittade vi den borttappade reflexvästen igen! Slutet gott, allting gott. <3

Sådan husse sådan hund. (husse försvarar den förskräckliga stilen med att hans somnade framför sveriges usla insats mot kanada i finalen)

Vadå, är det konstigt att sova i en duschkabin eller?

Gissa om hon snarkade högt..