Sansationellt!: Det går som det går.

Sansa är ju bäst på alla sätt o vis, precis lagom kelig, lyhörd och lättlärd och sådär lagom mycket energi. Med andra ord helt perfekt.. om det inte vore för hennes förmåga att göra var och varannan koppelpromenad till ett tålamodstest av sällan skådat slag. Det här har vi säkert muttrat över här på bloggen förr, men ser man en person på stan med en hund är det ju det första man lägger märke till, om hunden är ute o går med ägaren eller om det är tvärtom. Stan.. ja just det. Nu bor vi ju inte ens i stan, så som med alla frågor inom hundägande får man väl göra en kompromiss; kanske är det inte hela världen om hon inte är världens lydigaste hund i stan när vi ändå traskar omkring med henne lös i skogen 95% av gångerna. Nåväl som Sniff säger, vi gör vårt bästa för att jobba på saken.

Från början körde vi mest med de vanligaste knepen man hör lite här o var, stanna eller backa när hon drar. Tanken med detta är att hunden snart ska koppla att man kommer inte framåt dit man vill sålänge man drar. Men.. Sansa vill ju ingenstans, och hon är helt enkelt på det viset att hon inte verkar ta så mycket lärdom av det faktum att man kommer snabbare framåt om man inte drar.. Nu på sistone har vi istället försökt att själva vara lite mer engagerande på koppelpromenaden, använda klicker mer än förut och.. rullande-bandet-mata henne med falukorv varje gång hon går som vi vill. Framtiden får väl avgöra om det lönar sig, men det känns som det går åt rätt håll!

Häromdagen fick jag rycka in och ta en promenad med Sansa i stan medans matte hade ett annat ärende. Såg det som ett tillfälle att miljöträna henne lite i stan, något hon VERKLIGEN behöver. Det började med att vi fick sitta 35 minuter i bilen och vänta på att en ösregn/hagelstorm skulle avta innan någon av oss ens ville öppna bildörren. Väl ute ur bilen är Sansa sitt vanliga stads-hets-humör men ju längre vi går, desto lugnare blir hon. Efter ett tag kommer vi fram till en grusplan där vi kör lite följsamhetsövningar och belönar med kamplek och ..falukorv. Riktigt kul och vi har ovanligt bra kontakt för att vara någon annanstans än i vardagsrummet där hemma. På väg tillbaka möter vi tre hundar av varierande storlek, och Sansa visar sig från sin bästa sida och reagerar knappt överhuvudtaget.

Idag var vi i vanlig ordning och handlade, och jag fick återigen ta på mig ansvaret att gå på en promenad medans matte handlade (vilket definitivt är ett större ansvar med vår milslånga matlista). Nu är det tyvärr så att ICA ligger vid världens tråkigaste område, ett bostadsområde som får en förort till Moskva att verka roligt. Så jag och Sansa åkte helt enkelt vidare och svängde in på en helt random väg där vi aldrig varit förut. Nu blev det så att den första gatan vi hamnade på var en återvändsgränd, men jag kunde ändå skymta en stig som gick in i en skog längst bort på gatan. Parkerade och gick med Sansa mot skogen där vi hittade en stig. Precis innan stigen låg det sista i raden av ett radhus där en man tvättade sin BMW. Allt annat med anknytning till huset såg skitrisigt ut, rostiga cyklar, halvdöd häck och rostig brevlåda.. men bilen såg skimrande ny ut. Undra om frun i hushållet hade mycket att säga till om. Nog med svammel, men faktum är att Sansa de första hundra meterna in i skogen envist skulle tillbaka till den tvättande mannen. Stanna upp, vända på blicken, gny lite och sen följa med mig.. om och om igen.

Till sist visade det sig att skogen va riktigt trevlig, bortsett från att motorvägen gick på andra sidan en smal åker som låg intill skogen. Fullt med steniga backar, klippblock och en massa tallar. Sansa skötte sig helt ok, det gick bättre och bättre ju längre vi gick. I slutet tappade jag en bit falukorv framför hennes tassar, men istället för att plocka upp den hejdade hon sig snabbt och tittade bakåt, upp på mig varpå jag gav henne ett varsågod!