Sansationellt!: Slaget om örat, en historisk tillbakablick

Integritet och självbestämmande vs sunt förnuft och Sansas eget bästa.
Från första droppen insåg Sansa att om jag gav henne dessa örondroppar så skulle hon dö av det. Varför? Ingen anledning, det bara va så! Och så inleddes en veckas lång kamp mellan att slippa den äckliga öronmedicinen och att bli fri från kliande eksem i ytterörat.
Fy fan vad det har varit jobbigt, på ren svenska!

När Sansa var valp hade hon samma sak i andra örat, fast mindre. Då gav vi hennes örondroppar och hon brydde sig nästan inte alls. Men nu!? Har du som läser detta försökt hålla fast en 15 kilos hund som kämpar allt dom kan, short of att bita dig, för att komma loss? Testa det inte!
Så då fick vi ta till list istället! Vilket funkar en gång, för sen har hon räknat ut vad vi gör och samma sak funkar inte igen. Tjoho, vad kul det är att ha en smart hund. =___=

Nu, efter nästan en vecka av krångel har hon börjat lite, lite, lite, att förstå att örondropparna kanske inte är råttgift ändå, och att vårt mål kanske inte är att mörda henne. Så nu går det helt okay, ibland! Med plastfolie runt ena tummen får jag droppa på lite för att sedan stryka det på problemområdena på öronlappen, sedan får jag när tillfälle ges (typ Sansa är utslagen och sover, eller dylikt) smyga fram och försöka droppa ner lite inne i örat och massera runt utanpå. Oftast hör hon mig innan jag ens kommer i närheten, men idag var hon såpass Sansad (haha) att jag kunde hålla lite i henne, tala med lugn röst och ge dropparna. Phu!

Huvudsaken är att hon blir kvitt detta och slipper klia! För eksemen i sig är inte "farligt" utan mer jobbigt. Innerörat, med hörselgång osv, ser jättefint ut så det är inget fel på på så vis! Skönt!

Bilderna kommer från lördagens promenad längs en motionsslinga precis utanför Strängnäs. Vi gick rundan på knappt en halvmil denna dagen.

En fin spindel var det första vi såg när vi gick upp till stigen!

Titta, jag matchar graffitin! Då måste jag ju vara en cool gangster, eller hur? :D

Ligg, sitt, ligg, stå, sitt, ligg.. Ingen frågar mig vad jag egentligen vill göra. :,(

Jaha, godis! Varför sa du inte bara det! Vad ska jag göra nu, stå igen? :)

Mmmhhhrrrmm..

Sansa gör ett dovt, brummande litet ljud när hon äter/ska äta/känner doften av något riktigt frestade.

Varning för snärtande linor!

Det måste sägas. Jag hatar flexikoppel. Jaha, tänker du, och undrar varför jag då har ett flexi på alla ovanstående bilder..
Det är en bra fråga! Men faktum är ju att det inte alltid går att ha Sansa lös, såklart, och att det finns platser och situationer när ett kort 1,5m långt koppel inte är optimalt det heller.
Varför jag tycker så illa om flexi är lite luddigt, även för mig själv. Jag tror det härstammar från mina år med Dolph. Dolph kunde inte gå lös för då stack han på en gång, så för att ge honom lite frihet använde vi flexi. Men i slutändan känns flexi mer som en "smidig frihetshämmare" än något riktigt positivt. Slöhet, är vad jag ser! För slö för att träna hunden att gå lös! För slö för att träna hunden att gå fint i vanligt koppel! Och det fingret pekas även på mitt eget samvete.
Idén att skaffa hund kom liksom med förutbestämda planer! Sansa ska kunna springa lös med oss! Hon ska gå fint i koppel!
Och visst kan Sansa vara lös, men långt ifrån överallt, och nu när hon blivit "tonåring" så kan hon sticka iväg lite längre också, vilket oroar mig såklart. Likaså kan hon gå fint i koppel ibland under optimala förutsättningar.. Vilket knappast är bra nog.
Flexi representerar alla dessa saker, och min stora skräck är att om 3 år så går jag där med mitt jäkla flexikoppel, för min hund kan varken gå lös eller inte dra i vanligt koppel, och hundstackaren måste ju få komma ut! Usch, bara tanken ger mig ångest.
Fy för flexi! Men det finns platser där det faktiskt är bra att ha. Ibland. Som på motionsspår genom skogen där man möter människor och hundar då och då.