What a body!

Dags för ett litet D.I.Y. inlägg då! Jag är ju ingen gör-det-själv person i någon hög grad men klart det är kul att göra det ibland! Och ibland har man valet mellan att fixa själv eller köpa något färdigt för tre gånger så mycket...

När vi nu skulle kastrera Sansa så funderade vi över hur vi skulle hantera det där tratt problemet. Jag har aldrig haft ett djur som funkar med tratt, de blir bara helt apatiska eller raka motsatsen i ren galenskap. Så istället tänkte vi att en body skulle vara en bra lösning! En medicinsk body är i princip ett klädesplagg som täcker över såret så att hunden inte kommer åt att slicka/bita, men kan också med fördel användas för att hålla såret rent när man går ut eller liknande (så länge hunden har gjort sina behov i förväg, annars blir det kladdigt).

Jag tittade online men hittade mest möjlighet att köpa från utlandet där. Inga enorma summor men några hundralappar, sen frakt o.s.v. på det. Det går att köpa på vissa hundsjukhus och så också men där är priserna alltid höga tycker jag. Så med en vag idé från vår veterinär om en T-shirt med hål i så växte en lösning fram till ett förmånligt pris!

Eftersom vi inte kunde hitta några tips på hur vi kunde tillverka denna body någon stans så fick vi prova oss fram. Så jag tänkte skriva vad vi gjorde här, och vem vet, någon person kanske snubblar in här någon gång och får användning av tipsen! Man vet aldrig!

Först och främst så köpte vi en barn t-shirt. Den skulle vara lite längre, lång nog för att nå längsmed hundens rygg och en bit till. Sen så fick den inte vara för bred, för då skulle den hänga för mycket under magen och vara i vägen. Vi upptäckte att en tröja med för mycket stretch i sig lätt sträcks ut och hamnar fel, och dessutom är det lättare för hunden att krångla sig ur den. En "vanlig t-shirt" i bomull som inte är för stretching är nog att föredra!

Jag är långt ifrån en syslöjdslärares dröm, och jag klarade av att få ihop detta. Klarar jag att sy dit en tryckknapp så gör du det med!

Så vad behövs för att göra en body a la Sansa?
- En passande T-shirt
- Tråd och nål
- En tryckknapp
- Sax!
- En skadad eller opererad hund/katt/björn/get/o.s.v.

I enkelhetens namn åker frambenen genom ärmarna. Först tänkte vi klippa hål bak för bakbenen, men sedan hittade jag en smidigare lösning. Sy på en tryckknapp i mitten uppe och nere i änden på tröjan så blir det som hål för benen, tröjan kan inte åka upp (så hunden kommer år såret) och den är lätt att ta av. Bara att knäppa upp där bak och rulla upp tröjan om man ska ut för en snabb kiss utanför dörren!

Hål för svansen är ett måste såklart!

En body är inte bara ett enkelt och trevligt alternativ till en tratt det är väldigt gulligt också. Sansa är inte så värst förtjust i att ha kläder på sig, speciellt inte inomhus, men hon fann sig väl i bodyn och det funkade förvånansvärt krångelfritt.

Magen är helt täckt och Sansa kommer inte åt sina stygn! Samtidigt kan hon se normalt, kan ligga bekvämt och har inte en stor, otymplig plast-kon över hela huvudet.

Även med en ganska så smal modell på T-shirt så hänger en hel del tyg ner under magen. Sansa hade en tendens att kliva in i tröjan och fastna med bakbenen så hon hade svårt att gå. Med ett enkelt stygn på varje sida så "buntade" jag upp det extra tyget och gjorde att det inte hängde ner framför benen lika mycket.

Sansas första, och sista, valp

En öm och kärleksfull mor bryr sig inte om hur hennes valp ser ut.

Möt giraffen. Med perfekt timing till mors dag så skaffar Sansa en valp. Det visar sig att vi inte kommer iväg så lätt från det här med skendräktighetens fantastiska värld, trots kastrering. Det visar sig nämligen att trots kastreringen så kan tiken bli skendräktig en sista gång, om ingreppet sker under rätt period. Vilken lycka att vi fick till det, liksom. =__=

Hon har många klassiska symptom, vilket vi trodde hade med operationen att göra innan polletten trillade ner hos oss tröga människor. Det var "valpen" som var den sista pusselbiten. Att adoptera ett pipigt gosedjur och ömsint bära runt det i munnen (och dessutom vägra leka med det..) kändes liksom inte som det hade något med kastreringen att göra. Tog man giraffen och gömde den, eller pep med den, började hon gnälla. Något som hon aldrig gjort innan. Jag tycker hon har känts väldigt annorlunda mot sitt vanliga jag, seg, tråkig, hängig. Visst kan detta vara på grund av en operation men det gick inte helt ihop heller. Dessutom vill hon inte gå på promenad. Hon kan gå hur bra som helst, och har energi i stegen ute, men vill ändå helst gå in. För att inte tala om en långpromenad, självaste tanken är befängd! Sansa tycker själv att hon ska sova hela dagen lång.

Nu är ju bästa sättet att motverka denna mytomspunna skendräktighet motion, vilket är lite av ett problem eftersom hon faktiskt har ett stort operationssår som måste läka. Typiskt! Men gå kan hon i alla fall! Och när stygnen åker så ska jag tamejfan dra på mig joggingskorna och försöka få lite liv i henne (och mig själv, urgh). Koppeltvånget funkar ändå ju, jag får bara jobba med henne kopplad! Genialiskt.
Sen så har alla mjuka, pipiga, bärvänliga leksaker och mjukisar åkt ner i en mörk, mörk låda för att inte se dagens ljus innan Sansa hittar sitt sunda förnuft igen.

Skönt i alla fall att hon inte droppar mjölk eller stimulerar sin egen mjölkproduktion eller liknande. Fast hennes juver är riktiga små pöskuddar som dinglar under magen. Mjuka och roliga att pilla på men förhoppningsvis så försvinner de snart. Vi som ska på personsökskurs på söndag! Nä lite frustrerande är det att hon både ska ha stygn, vara nyopererad OCH skendräktig på samma gång... Jag kan bara hoppas att hon glömmer spökvalparna i magen och kommer igång på kursen så vi kan ha kul ihop! Jag saknar min glada, busiga hund som gillar att träna och ha roligt! Nu får hon ta och komma fram igen snart tycker jag.    

Fashion statement

Igår gick vi på jakt på barnavdelningen efter en tröja som skulle passa Sansa. Lagom lång och lagom vid. Detta var det bästa vi hittade; en rosa t-shirt med en dödskalle i glittriga små stenar över "ryggen". Ja söt som attan blev hon i alla fall!
Kan man se ynkligare ut?

Personer som påstår att dessa hundar inte kan känna smärta och dylikt är dumma i huvudet. Okay, lite väl generaliserande kanske, men det gör min lite förbannad. Jag kan bara hoppas att inga hundar får lida för att deras dumma människor är för oinformerade för att ge dem den smärtlindring dom behöver! För Sansa kan verkligen ha ont kan jag säga! Gnäller och gnyr hon? Nej. Men hon visar ändå tydligt att hon har ont genom att dra sig undan, andas snabbt och ytligt, vara låg och inte vilja göra något, vara rastlös och inte få någon ro. Dagen då hon opererades tjöt hon lite ibland, som ett konstigt utdraget pip som hon aldrig gjort innan, men sedan dess så biter hon ihop.
Att människor förväxlar dessa hundars förmåga att härda ut och dölja smärta, till och med bättre än de flesta andra hundraser, med att de inte känner något alls är sorgligt och visar väl hur starkt myter biter sig fast i oss. För det är en myt. Staffen känner smärta, den biter bara ihop och visar det inte tydligt. Som ägare får man vara mycket mer uppmärksam och känna sin hund, för det visar sig i de små detaljerna.

Så på en lite mer komisk not. En rolig kattbild kan inte bli fel!

Miso sitter och äter och Valerie, slug liten jävel som hon är, passar på att titta ut ur sitt lilla hus och riva henne på ryggen (inte på blodigt allvar som tur är). Men ut kontext ser det nästan ut som hon sticker ner tassen och säger "Hej du, kan jag också få en, kompis!"

Ett fantastiskt resultat!

Ett underbart resultat, Sansa är helt friröntgad! Kunde inte ha fått ett bättre resultat och det känns så skönt att veta att tjejen är helt frisk och stark i kroppen. Nu ska hon bara läka efter operationen så kan träningen börja utan oro. <3

Wohoo!

Några kroppsdelar fattigare.

Nu är kastreringen över, eller ja själva operationen, efterbehandling pågår några veckor till framöver!
Det hela gick väldigt fort och enkelt, lämnade henne vid 9 och plocka upp henne igen vid 1. Måste säga att jag är otroligt nöjd med val av veterinär. Det kändes nästan surrealistiskt när självaste veterinären som ska utföra operationen kommer och pratar med en innan, frågar om man undrar något och går igenom hela ingreppet utan att stressa. Det ger så mycket för förtroendet och det kändes helt bra att lämna Sansa i hans erfarna händer. I vanliga fall när jag åker från till exempel Strömsholm så plågas jag mest av ångest, oro och frustration.
När vi hämtade tösen var hon fortfarande väldigt groggy. Vi gick ut för att se om hon behövde kissa men hon la sig bara i gräset och såg eländig ut, så vi lyfte in henne i bilen istället efter att sköterskan visat såret och förklarat hur vi skulle ta hand om det. Det var en rulle gasbinda fäst längsmed det riktigt långa såret som vi skulle ta bort senare samma kväll, men annars skulle vi inte behöva göra något mer än ta bort stygnen om 10 dagar. Och hålla ett öga så det läker som det ska, såklart.
Det är ingen litet snitt hon har, det följer hela magen, men är fint uppsytt och prydligt.

Veterinären som utförde operationen hade dessutom några värmande ord att säga om lilltjejen. Han tyckte nämligen att hon var en fantastiskt trevlig hund med ett fint och stabilt lynne och en stor tillit till människor. Både han och sköterskan (de var dessutom gifta) hade bara bra saker att säga om lilla Sansa!

Första dagen var Sansa väldigt låg, groggy och trött. Hon åt bara små, små, små portioner men drack i alla fall. Annars låg hon mest och sov. Härligt värre sen på natten, runt 1:30 sådär, när Daniel väcks av att Sansa spyr i sängen. Stackaren. Lite bökigt men sen dess har hon inte haft några sådana problem. Även idag har hon mest sovit och varit lugn. Vissa korta tillfällen har hon haft lite energi och svansvift, som när vi tog ett varv runt huset för att kissa. Men så fort hon var klar med sina behov så ville hon in igen.
Det jag sett hittills som mest liknar min hund var ikväll när jag lämnade datorn och satte mig bredvid hennes korg. Då blev det en glatt viftandes svans, öronslick och hon till och med ställde sig på bakbenen och kramades lite innan huvudet landade i mitt knä och hennes rumpa pekade rakt upp för lite kli. Hon får ju smärtlindring men lite ont har hon nog, för hennes andningsfrekvens har varit en aningen snabb under perioder idag; ett tecken på smärta. Men hon ska nog återgå till sitt vanliga jag allt eftersom det gör mindre ont och hon känner sig mer normal. :)

Istället för tratt använder vi en gammal t-shirt som modifierats till ändamålet!

Sansa ska ju inte hoppa nu på ett tag, så soffkuddarna ligger på golvet istället! Uppskattat av alla djuren.

Det var ju inte bara kastreringen som utfördes utan även röntgen av hennes höfter och armbågar! Detta blev resultatet, så får vi se vad SKK säger om det.

Höfter!

Höger armbåge.

Vänster armbåge.

I brist på glada bilder med en skuttandes, springandes Sansa från idag så fyller vi med lite bilder från förra söndagens hund-träff-promenad! En ny bekantskap följde med, nämligen Berner Sennen killen Rocky! En gentle giant utan dess like. :)
En gullig grej var att när någon hund fick godis så kom Rocky lunkande och ville också smaka! Inte mig emot, men det kändes lite roligt att ge honom de små bitarna av kattungefoder som vi hade till Sansa. Som att ge en krill till en blåval, typ. :D

Den där jävla backen.. Varför vi torterar oss själva med att gå upp för den varje gång är ett mysterium.

Sansas nya grej är att lägga sig på rygg när hon hälsar?

Är man stor och luden behöver man svalkas ibland. <3

Jätten lufsar på.

De tre musketörerna!

Full fart genom blåbärsriset!

King "gör en King".

Tokfian.

Dagen innan..

Imorgon är det dags, kastrering och röntgen, och ja alla utom Sansa själv är nog lite nervösa. Det är ju ingen småsak liksom!

För att få ut det mesta av de sista dagarna innan det strikta vilan så åkte jag och pappa (husse jobbade den stackaren) till Mariefred för att gå en slinga ur Sörmlandsleden. Ingen av oss var helt säkra på hur lång sträckan var, men pappa har gått den innan så det var inte helt blint vi antog utmaningen. Det visade sig efter den långa vandringen, tack vare en tracker på min mobil, att promenaden varit på nästan 1,5 mil. Och det i ganska så svår terräng, konstant upp eller ner för något berg eller liknande och inga platta, vältrimmade stigar inte. De var riktigt jobbigt ibland i den stekande hettan men klart värt det! Naturen vi gick igenom var helt spektakulär! Självklart tog jag en del bilder på utvalda platser längs stigen.

Över vägen och in i skogen...

Detta var stigen.

Sansa var lös i början, men då hon håll på att flamsa runt i skogen så blev det flexi till slut.

Vi hade fika med oss, och det var tur! Att gå är hungrigt arbete.

Mors lilla Sansa i skogen gick..

Ett underbart virr-varr av rötter längsmed stigen.

Sansa "gör en King" och rullar glatt runt på rygg i blåbärsriset!

Då var man uppe på berget!

Lägereld with a view.

Då var vi på andra sidan! Vandringsleden vi följde går runt hela sjön.

Ja, som husse sa till Sansa nu ikväll. "Nu får du passa på att föda medan du har chansen!" :D