En dag på Strömsholm

Det är inte frivilligt man sätter sig i bilen för att åka till Strömsholm med en katt i baksätet och en hund i framsätet. Men när det kniper har man inte så mycket till val.
På kvällen till onsdagen så kissade någon i Sansas biabädd. Jag blev självklart direkt orolig för att det var Sansa, med tanke på kastrering och allt, men följande morgon tar jag Valerie på "bar gärning". Så jag plockar upp henne, bär ner henne till kattlådan och funderar över vad som plötsligt satt igång detta beteende. Att katter kan kissa på fel ställe för att markera missnöje är ingen hemlighet, men Val har aldrig visat det beteendet och hon har varit med om mycket genom åren. När jag går ner för att göra kattlådan sisådär 10 minuter senare sitter hon kvar. Hon försöker kissa men det kommer nästan inget. Problem med kisseriet fortsätter under förmiddagen och till slut är vi oroliga nog att ringa runt och leta efter en veterinär som kan ta emot oss. Katter får lätt dessa problem, men eftersom hon aldrig vart sjuk innan och dessutom är såpass upp i åren så ville vi inte avvakta. Till sist var det bara Strömsholm som kunde välkomna oss utan bokad tid, så det var dit det bar iväg. Kul dessutom att det var på Daniels födelsedag! Det var skönt för honom att han var på jobbet och slapp åka!

Efter att de pillat på Val ett tag konstateras att antagligen är det en inflammerad urinblåsa, eller det är det mest troliga i alla fall. Men eftersom hon är äldre (och eftersom de vill krama ut varenda öre de kan ur oss oroliga djurägare) så ville de ta blodprov också för att kolla lever och njurar. Dessutom så var behandlingen med antiinflammatoriskt (Metacam) ganska så krävande, så om värdena var dåliga kunde hon inte ges just den behandlingen.
Och det visade sig att hon har förhöjda njurvärden. Så nu får hon kosttillskott med glukosamin och ett pissdyrt specialfoder som ska hjälpa kroppen att återgå till det normala.
Jag som hatar dessa specialfoder som veterinärer alltid vill att man ska byta till. Men vad gör man inte för sin älskling, när man själv känner sig maktlös och bara vill att lilla Val ska bli frisk och må bra? Så hon får gå på detta foder tills påsen är slut i alla fall, och sen så kanske vi fortsätter med kosttillskottet i underhållningsyfte. Huvudsaken är att hon blir bättre! Annars blir det jobbiga återbesök med ultraljud och så vidare. Usch.. det hela påminner mig och Dolph, och hans obskyra njurvärden som aldrig blev bättre hur mycket vi än försökte med olika behandlingar. Förhoppningsvis kommer historian inte att upprepas i Valeries fall.

Valerie var i alla fall en fantastisk ängel hos veterinären. Inte ett fräs, eller en utfälld klo! Hon till och med somnade i mina armar medan vi väntade på att de skulle komma och ta blod. Och när de väl kom och vi höll fast henne och de rakade benet och stack in en kanyl? Inte en blinkning! Valerie var helt stilla och lugn och det gick hur smidigt som helst. Duktiga, duktiga tjej.

Förutom tråkigheter så har det hänt en del annat, såklart! Sansa hängde med på en liten resa till ett speciellt café som heter kvarnen, och som min pappa för någon anledning är förtjust i. Visst var det en trevlig miljö, men inte värt den långa bilresan enligt mig.
Det roligaste var nog ankparet som bodde där. Ja just det, ett par ankor! En stilig herre och hans fagra lilla dam. Sansa var rädd för dem, och med all rätt, för den herren stod sin mark och hade nog bitit henne i nosen innan hon hunnit reagera! Inte mig emot, hellre att hon håller sig undan och låter ankorna vara än att hon ska hålla på och bråka! Älskade mes till kamphund, vars uppfattning av hundkamp är att slå till oss med sin IKEA hund när hon har den i munnen. :D

Halps, ankan kommer! Då får man i ett språng kasta sig upp i gammel husses knä!

Ankorna i fråga. Visst är de fina? <3

Jag älskar sniglar! Eller ja, snäckor som det heter. Här är en blyg en som Daniel hittade.

Idag blev det en 8 km lång promenad med klövjeväskan på! Tom, visserligen, men den ska ju vara det innan hon vant sig vid den. Det hela gick hur bra som helst, och hon trippade glatt på utan att störa sig på väskan. Dock så fick hon ett par ryck där hon la sig på rygg och ålade runt i gräset med ett stort, nöjt flin.
Förutom klövjeväskan så har jag börjat träna henne med viktmanschetter. De sitter på hasen på bakbenen. Vi har precis börjat så efter att ha gått typ 2 veckor med dom tomma för att vänja henne så har vi just börjat med lite vikt! 1g per kilo kroppsvikt i varje, så 16g/ben. Först värmer vi upp i minst 10 minuter, sedan har hon manschetterna på i 10 till, sedan är det nedvarvning. Upp och ner betyder i detta fallet bara att vi går lite innan och efter. Om två veckor dubblar jag vikten i två veckor till eller så, och sedan kan jag antingen öka vikt och behålla det korta passet, eller behålla en lägre vikt och öka på tiden. Jag tänker i alla fall använda vikterna varje dag, ungefär, 6 dagar i veckan eller så.

En helt underbart vacker trollslända som vi hittade på vägen. Daniel räddade den från bilarna och satte den i säkerhet i ett litet träd!

Sansa visar upp sig.

En film från dagens besök på badplatsen! Det var ju bara ett litet stopp på promenaden, inte målet, men visst var det uppskattat att svalka tassar och mage!

https://www.youtube.com/watch?v=pNDOvGVTIqU

När vi ändå är inne på dagen så körde vi några sök också efter hur vi tränade på kursen i personsök i söndags! Det var lite bökigt att göra på tomten, men vi tänkte börja smått. Efter några gånger gick det bättre! Jag tycker det är jättekul, och Sansa ser ut att hålla med. Nu blir det mer träning här hemma, både sök ute och jobba på att greppa, bära, släppa sökrullen inne. Hon är inte alls förtjust i att bära saker i munnen så det får vi inte gratis! Ser verkligen fram emot nästa kurstillfälle. :)