Stor, mörk och (o)farlig?

Sansa är inte så förtjust i stora hundar. Än värre om de är mörka. Och värst av allt om dom dessutom är påträngande eller kommer springandes rätt emot henne. Föga trevligt då när vi ute på en promenad träffar på "grannens" stora, svarta, lurviga och väldigt entusiastiska hund som heter Sture eller nått. Sture (eller nått) är på väg ut på promenad med husse och går lös, och när han får syn på Sansa så springer han rakt på oss med nosen i högsta hugg. Detta är inte en otrevlig hund om man är människa, eller ens om man är hund säkert, den är inte farlig eller aggressiv. Men Sture är inte så diskret eller respektabel heller, han har vid flera tillfällen bara gått fram till Sansa och trängt sig på, och hon tycker det är högst obehagligt.
Så nu kommer han alltså där, med husse lite lugnt lunkande efter på uppfarten som ropar några oentusiastiska "Sture, hit, vänta, stanna..". Det är tydligt att Sture inte bryr sig ett skit. Nej nu jävlar tänker jag, bara för att hans hund vill trycka upp sin nos i min hunds härlighet betyder det inte att det är okay! Så när Sture kommer ställer jag mig strategiskt framför Sansa (som har rest ragg, har svansen mellan benen och gnäller till när hon ser honom komma) och ryter "Nej!" till honom från tårna. Sture stannar, tittar, tar ett varv och kissar på en buske medans husse långsamt närmar sig.
"Hon är rädd för stora hundar" ropar jag till husse, för att på något tafatt vis be honom att göra något åt sin lösspringande jycke. Till vilket han svarar "det är jag med".
Jaha, så informativt, men vad har det med saken att göra. Menar han att hans hund inte är stor? Jag påstår att en hund vars mankhöjd är högre än min höft är ganska så stor. Eller menar han att alla är väl rädda för nått, inte hans problem om min hund inte gillar stora hundar? Sture håller sig i alla fall på avstånd (inte tack vare sin ägares ansträngningar direkt) och jag väntar lite med att börja gå ifall Sture får för sig att komma efter bakifrån, vilket inte vore en bra upplevelse för någon. Men "grannen" går vidare och Sture hänger på, så då går vi också i motsatt riktning. Sansa tittar bakåt några gånger, och går snällt fot under mitt glada beröm och belöning. Det liksom känns på henne, någon liten pytte förändring i hennes sätt eller kroppsspråk, men efter mötet känns det som om hon tyr sig till min sida mer än för bara några minuter sen. Svansen går och hon är inte rädd längre, utan tar glatt emot godis som hon får för att hon går vid min sida. Det är en känsla som för mig upplevdes nästan som uppskattning, som en "skönt att du höll hunden borta där matte! Nu går vi vidare!". Kanske är det bara inbillning, men jag tyckte absolut att hon kändes lite mer dragen till mig hela den dagen, gick finare på promenaden och var mer lyhörd, kontaktsökande och närgången.

Det medför ju alltid en viss risk att ryta till eller så vid en sådan situation, den rädda hunden kan uppfatta det som att man gör ett utfall och "hänga på" det beteendet. Men om jag får välja mellan att få min osäkra hund antastad eller inte så vet jag vad jag föredrar! Sansa säger inte ifrån än mot andra hundar, men om hon får dåliga erfarenheter av till exempel lösspringande hundar så är jag rädd för vad konsekvenserna blir när hon väl tröttnar på allvar. Jag har skrivit det innan, men jag vill och hoppas att Sansa ska se till mig som konfliktslösaren i dessa situationer. Jag vill inte ha en hund som gör utfall för att "anfall är bästa försvar".

Det är tråkigt med det här med lösspringande hundar som matte eller husse inte har koll på. Sture springer inte bort, men har selektiv hörsel. Sansa är ju typ 100 gånger snyggare och luktar bättre än husse, liksom. Men jag har alltid Sansa kopplad i närheten av hus, hundar (djur i allmänhet) och människor. Hon får gå lös på utvalda platser. Det skulle kanske fler överväga att göra de med, om de inte har en hund som lyder i alla lägen.
Kanske att man får slå till med en vit liten lögn i dessa situationer, när hundar inte ska behöva hälsa men ägaren inte fattar. "Min hund har kennelhosta" har jag hört brukar fungera förebyggande. ;)

Med det sagt så kan Sansa umgås med stora och mörkpälsade hundar utan några som helst problem, om hunden i fråga är lugn, hövlig och inte påflugen. Hon gillar att hälsa på hundar försiktigt och att inte bli "påhoppad", då brukar det aldrig vara något problem. Ett bra exempel är denna gentle giant som hon träffade tidigare i somras! Denna herre var lugn som en filbunke och ignorerade Sansa ganska mycket, vilket hon bara tyckte var skönt. Man behöver inte alltid vara på! :)

Vuxna hundar gör saker tillsammans.

 På en helt annan not så var jag och Sansa iväg till vår lokala äng för att busa lite i eftermiddags. Med två bollar och räkost i högsta hugg! Att springa efter bollar är nog den mest klassiska hundleken som finns, och Sansa älskar det. I sann terrieranda är hon dock inte lika glad i att ge upp sin "skatt" efter att hon fått tag på den! Det har vi fått jobba med. Men med en alternativ leksak att locka med så kan hon faktiskt släppa bollen i handen på ett loss. Det kan dock ta några försök!
En extra bonus med denna "äng" är att klövern som växer där växer tätt och högt, och det blir som en liten mini-djungel som bollen kan gömma sig i! Perfekta förhållanden för lite sök, med andra ord.
Racerhunden Sansa är snabb som satan att springa efter bollar, men när hennes lilla hjärna inte hänger med och hon tappar bort vart man kastar bollen kan man med fördel ropa "sök!" och se henne springa runt och leta som världens gladaste narkotikahund på acid. Det är underhållning av världsklass! Hennes svans går som en propeller!

Inte en speciellt spännande filmsnutt kanske, men titta på den svansen, speciellt i slutet när hon hittar bollen (spoiler). Den glädjen! Helt underbart. :3