 |
| En liten fisk ställde sig på bakbenen och krafsade med tassen på min arm när jag försökte skriva blogginlägg.. |
Detta kommer inte bli ett sådant där feel-good inlägg med söta bilder och skojiga, lättsamma historier om Sansas bus. Istället blir det ganska så seriöst och tråkigt. Men det är klart, när man har en Sansa är det oundvikligt att ett antal söt-bilder slinker med ändå.
Sansa har ju ända sedan hon var valp haft mer eller mindre krångel med öronen, att de kliar och bildas mycket smuts i framförallt ena örat. Det kommer och går lite, men har alltid varit ytligt och hon har aldrig haft öroninflammation eller något som krävt behandling.
Nu de senaste månaderna har andra komplikationer uppstått, hudproblem som utslag och att hon har fått gles päls på vissa fläckar. Framför allt under öronen på sidan av kinden.
Sedan förra vintern har hon haft en fläck mitt på huvudet, något som många staffar kan ha under vinterhalvåret. I somras började fläcken bli mindre påtaglig men försvann aldrig helt. Nu däremot är den värre än någonsin. Fläcken är större, har ett område runt sig som ser missfärgat ut och små, små skorpor som uppkommit utan någon förklaring.
 |
| Utslag på Sansas bröst. De dyker upp då och då, och försvinner än så länge av sig själva. |
 |
| Ett annat sorts utslag hon får, som ser ut som massa små mörka porer. |
Helt enkelt så är det något som inte står helt rätt till. Frågan är väl egentligen bara vad. Hudproblem för mina tankar direkt till någon form av överkänslighet. Sansa är ju vit så till viss del kan man skylla på att saker är mer synliga på henne än vad de kanske skulle vara på en svart hund, det är lätt att se alla små "fel" och reagera på dom. Men det är bara en ursäkt, en helt frisk hund kliar sig inte så här mycket och får inte dessa problemen.
 |
| Fläcken vid kinden som har glesare päls än på andra sidan. Dessutom kommer det som bulor till och från. |
 |
| Fläcken på huvudet som blivit värre den senaste tiden. |
Vi testade att byta foder för en tid sedan, samma märke men annat innehåll. Vi köper ju Vom og Hundemat och är nöjda med det fodret. Avföringen är det ju inget krångel med, hennes mage fungerar perfekt, är regelbunden, hon inte gasig och hennes bajs är så exemplariskt att man skulle kunna förgylla det för att pryda spiselkransen med.
Innan gav vi nummer 25 med lax, men bytte nu till original som inte innehåller lax då Daniel tänkte att det kanske var fisken som ställde till det. Men det har inte varit någon förändring åt rätt håll sedan vi bytt, tvärt om.
Kyckling kan visst vara ett protein som det är ganska vanligt att hundar kan vara överkänsliga mot. Så nu ska vi byta foder igen till VoH med lamm, som är helt utan kyckling.
Jag tycker detta känns som ett bra steg att ta innan vi går till en veterinär. Om det hjälper så vet vi det, bara att tänka på vad vi ger henne att äta. Om inte så får vi gå vidare i utredningen, på ett eller annat sätt.
Nu kan detta inlägg framstå som ganska så analytiskt, och det måste det ju vara till en viss nivå. Vill man komma någon stans måste man ju analysera symptom och möjliga lösningar. Men under ytan gror oron, och det hela känns väldigt tungt och skär i hjärtat. Hon är ju bara 18 månader ung.
 |
| Sansa kan både ge och ta i kropps-kudde-sammanhang. |
Efter flera år av medicinering och konstanta veterinärbesök med Dolph så var det otroligt viktigt för mig att Sansa, denna nyfödda lilla valp, skulle vara frisk. Hon skulle leva ett hundliv utan bekymmer eller problem, utan att man skulle behöva oroa sig. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
För mig är det en självklarhet att man går hela vägen, även för ett djur. Skaffar man sig ett husdjur är det ens ansvar så länge djuret lever, och även vid sjukdom har man det ansvaret att göra allt man kan för djurets bästa.
Med Dolph blev det många år av dyra mediciner och veterinärbesök. Det var värt varenda öre att ge honom en bra livskvalité, och att ge oss den tiden med honom som vi kunde få. Det ångrar jag inte en sekund. Men det finns ju en baksida till det där, en baksida av att känna oro och ångest över att allt inte står rätt till.
Att inte veta hur Dolph verkligen mådde, om han blev sämre, leta efter de små detaljerna och aldrig bara känna att allt var bra.
För det är annorlunda. Det finns en skillnad i att dela livet med en individ som är sjuk och beroende av medicinering och vård från dig. Ditt ansvar att upptäcka problem, komplikationer, små tecken på smärta och obehag som en hund inte lätt vill medge.
Jag upplever tydligt skillnaden mellan livet med Dolph under hans sista levnadsår och livet vi haft med Sansa upp till nu. Kärleken är densamma, men känslan skiljer sig. Okomplicerat. Lättsamt. Att bara vara utan att behöva tänka en extra gång.
 |
| Årets första snö utlöste glädjefnatt. :) |
 |
| Hej, hej, jag klarar mig nog. Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog. |
Nu låter detta otroligt deprimerande, som att Sans redan är dödsdömd. Det är hon ju verkligen inte! Inte alls. Men om hon kommer leva livet komplikationsfritt? Det är det vi inte vet. Än.
Min absolut största rädsla är att någon stans få den där föraningen, den där tanken som undrar hur mycket är för mycket? Var går gränsen för ett bra liv? Den frågan vill jag inte känna vid på väldigt många år än. Helst, i den perfekta världen, vill jag aldrig stå inför den igen.
 |
| <3 |
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar