All I want for Christmas...

Snart är dagen här, den stora dagen X.
X som I X-mas.

Sansa ska självklart få present hon med, eftersom hon är en familjemedlem som är en del av vår familj! I present ska hon få: en allergiutredning med medföljande veterinärbesök, tillhörande medicinbehandling samt ett rojalistiskt kungsblått VGW-bälte (läs sele).
Det är vad alla coola tonårstikar har högst upp på sin önskelista! Typ, kanske?

Om vi skulle fråga Sansa (vilket är helt uteslutet!) skulle hon onekligen önska sig mat, och bara mat! Kanske en lekstund ibland, mellan måltiderna. Men nu är det ju som tur är helt otänkbart att spåna i hennes önskedrömmar. :D

Ingen kudde är som husse, där sover man bäst. <3

I torsdags var vi på återbesök hos vår veterinär (hon är vår nu, eftersom vi vet vad hon heter). Hon kollade in hur Sansa såg ut nu efter tre veckor av den speciella lamm-dieten och de olika medicinerna och annan behandling. Det såg ut att gå åt rätt håll, i alla fall. Öronen var mycket bättre, fast hon hade små knottror (som finnar) inne i hörselgången som påpekade hudinflammation. Tassarna var marginellt bättre men på klorna syntes ingen tydlig förändring - de tar längre tid att läka ut.

Vi berättade om hennes upptåg med harbajs och veterinären tyckte det var bra att vi hade munkorg och att vi skulle fortsätta med det, men att vi inte skulle behöva kompensera med fler veckor av utredning. Det var ju skönt i alla fall.

Sansa Snö-nos!

Vi berättade också om de olika utslag och dylikt som brukar poppa upp och sedan läka ut i loppet av en vecka ungefär. Veterinären tyckte det vi beskrev lät som "textbook examples" av allergiska reaktioner i huden. Framförallt deras klassiska ställen där de visade sig, till exempel ljumskarna; där finns det mycket mastceller som utsöndrar histamin vid kontakt med allergenet. I korthet så blir det en hudreaktion. Att det läker snabbt och utan att vi behöver pilla med det betyder i alla fall att den allergiska reaktionen upphör av sig självt där. Annars skulle dessa små knottror och bulor kunna utvecklas till irriterade sår. Så de är ju också bra.

Denna gången frågade vi faktiskt rakt ut vad veterinären trodde var fel med Sansa. Vad kunde allt detta bero på?
Hon verkade inte tveksam alls, utan sa att det beror på allergi. Hon var 99,9% säker, sa hon. Frågan är inte om Sansa är allergisk utan vad hon är allergisk emot.
Ja, då var den saken uppklarad i alla fall.

Vi ska fortsätta med diet och behandling i 5 veckor till nu. Doser och frekvens av schamponering och medicinering har ändrats något, och framåt slutet av utredningen ska vissa av dessa upphöra helt. De två sista av dessa fem veckor ska vi föra en liten dagbok och anteckna eventuella förändringar som utslag eller liknande samt skriva upp hur mycket klåda hon har på en skala från 0-10.
Efter 5 veckor ska vi återgå till hennes gamla mat och godis och se vad som händer, helt enkelt. Detta ska pågå i 2 veckor, men vi ska avbryta direkt om vi ser att hon blir märkbart sämre.

Till hennes fläck på hjässan, som får oförklarliga utslag och sår på sig till och från, samt till spetsarna på hennes öronlappar som är rodnade och skorpiga, fick vi en ny salva med kortison. Öronlapparna blev något bättre under dessa första tre veckor. Nu får vi se om salvan förstärker den processen.
Mer kortison, det gör mig inte glad! Med vad är man inte om inte i veterinärens kunniga våld? Hon vet vad jag tycker om behandlingen och från vad hon sa om framtiden så är målet alltid att ge så lite kortison som det bara går, om man inte kan utesluta det helt och hållet. Jag hoppas på det senare.

Vad var det jag skrev om husses kudd-förmåga! Everyone wants a piece.

Sen så hittade vi en ny munkorg också. Denna är en smickrande hudfärgad historia. Inte vackert, men mindre påträngande än svart i hennes vita ansikte.
Den här munkorgen köpte vi eftersom den är smart utformad så att hennes nos inte kan nå ända fram till "botten" av munkorgen. Det finns en mellanvägg innan nospartiet tar slut som hindrar henne från att trycka upp nosen mot marken. Detta mellanrum, en liten sluss kan man säga, gör det svårare att till exempel slicka på något smaskigt på marken.
Än så länge har detta fungerat bra! Och att det fryser ute hjälper ju det med, desto mindre kladdigt desto bättre i detta sammanhang.

Det som jag reagerade starkast på under besöket var nog faktiskt Sansas vikt. Hon har faktiskt rasat hela 1,6 kilo under dessa 3 veckor! Vilket jag först hade väldigt svårt att förstå. Att hon blivit för tanig visste vi och hade redan pratat om att vi skulle öka maten, men att det var så mycket hon tappat? Läskigt, faktiskt!
Veterinären löste problemet genom att konstatera att denna lamm-dieten var för ensidig och inte innehållet nog med kolhydrater. Så nu ska Sansa få sina vanliga 300g/dag av foder med ett tillägg av 100g kokt potatis. Inte Sansa emot, det smakar hur bra som helst! ^,...,^