Nytta med nöje

Tänk att Sansa kan vara till nytta, också! Likt den vanliga masken, som ovärderligt äter gamla blad och bajsar jord, så kan lilltjejen numera dra sig vikt här i världen!

Här är filmbeviset!

Tre träningstillfällen tog det att gå från att skeptiskt se på strumpan och sedan dra av den helt från foten. Inte så illa, ändå! Men det hjälper kanske en hel del att hon får en rolig dragkamp inbakad i paketet? ;)

I skrivande stund ligger Sansa bakom mig i soffan med ett ytterst oentusiastiskt uttryck, för utanför fönstret ligger det djupa drivor av slask-snö och regnet faller likt en dimma av kyla och fukt. Härligt! Igår gick vi en promenad i stan för att försöka rymma undan denna otroligt blöta och tunga blötsnö, men det var knappt någon idé, för där vadade man genom slask på varendaste trottoar ändå!
Däremot märker jag stor skillnad på Sansa i sin VGW-sele, som alltså är en sele som med hjälp av ergonomi och genom att man sätter kopplet fram på bröstet, tar bort hundens "kraft framåt" när de drar. Genom att vara bekväm att bära, utan skav och obehag, ska selen vara lugnande. Jag tycker den funkar!
Visst kan hon ligga längst ut i kopplet ibland, vilket i och för sig är mycket mindre jobbigt nu när hon inte kan lägga vikten på och dra som en tok, men jag upplever att hon majoriteten av tiden självmant går med slakt koppel. Promenaden blev mycket mindre frustrerande än vad de har kunnat vara innan och hon upplevs som mer avslappnad faktiskt även i denna miljön.
En annan sak jag lade märket till var hur duktig hon blivit på att ignorera människor. Hon kan gå förbi väldigt nära och inte ens titta upp på personen. Likaså med barnvagnar som rullar förbi. Klart hon kan titta på en person ibland och bli nyfiken, eller nosa någon i knävecket lite diskret sådär när de går förbi, men över lag behöver man inte ha kort-kort koppel på henne för hon går inte fram till någon ändå. Hundar brukar hon mest titta på, kanske snusa efter deras dofter när de gått förbi, men hon kan gå förbi utan krångel.

Jag är väldigt nöjd med hur Sansa har utvecklats, den individen hon har blivit under dessa månader är helt underbar. Hon är en tjej som lyssnar, gillar att träna och kan lyda fint, men som samtidigt har en egen personlighet som hon står fast vid, och man vet aldrig helt säkert vad det är för galenskap hon får för sig att göra härnäst.
Som när vi var uppe på husses jobb och fick en liten rundvandring. Sansa tyckte det var jättespännande och skoj och travade runt hela kontoret med en propellersvans. I ett rum stod ett ofärdigt bord med bara två ben fastskruvade, som en liten ramp mot väggen. Helt spontant och utan förvarning så skuttar Sansa fyrfota upp över kanten på bordet och glider ner på andra sidan. Tjof! Sen tittar hon på oss, ser glad ut och tar den "normala" vägen tillbaka med en nöjt viftade svans. Ja det var nog det bästa sättet att få sig en titt på andra sidan bordet ändå! <3