Bokade en tid till veterinären samma dag, och fick en till onsdagen.
Så vi åkte dit, och de undersökte den lilla damen. Hon var lika fantastisk som alltid, och fick många fina ord från personalen. Röntgensköterskan påstod att hon aldrig träffat en sådan "enkel" katt. Det kan jag förstå, för Valerie är verkligen en liten dröm att hantera. Det är som om hon ger sig helt i "vårat våld", litar på oss utan en tanke, och är helt okomplicerad att ha att göra med. En katt man bara träffar på en gång i livet, om man har jävligt tur det vill säga.. <3
Det enda som krånglade var väl att hon blödde väldigt lite! Att ta blodprov var inte lätt när det knappt kom något att ta proven på.. Så hon fick stickas en gång i varje framben, men djurskötaren som gjorde jobbet var som tur var väldigt snäll och försiktig. :)
Hon fick i alla fall hemska blåmärken efteråt, på grund av sina sköra blodkärl, stackaren.
Så efter blodprov och röntgen fick vi åka hem och vänta på svar. Det kom på eftermiddagen.
Hennes röntgen såg bra ut, och hennes lungor var friska och fina, inga tecken på metastaser. Så en bra nyhet, för då visste vi att det var värt att försöka operera bort tumören.
Å andra sidan var hennes blodprov inte lika positiva. Hennes njurar fungerar inte alls bra, de är nere på runt 30% effektivitet, så en seriös nedsättning. Vilket ökar riskera med sövning.
Juvertumörer på katt brukar till 80% vara elakartade, men vi vet inte hur det ser ut för Val fören efter de tagit ut knölen.
Så efter ett ental konversationer med veterinären, som för övrigt var väldigt hjälpsam med att hitta lösningar för oss, så kom vi fram till en plan.
Valerie ska opereras, vi ska ta bort tumören och tre delar av hennes kringliggande juver för att öka chansen att vi tar bort eventuella spridningar av cancern. Hon lämnas in på morgonen och ska då direkt få en behandling i form av dropp för att stärka hennes njurar inför operationen. Hon ska också genomgå ett ultraljud av buken. På eftermiddagen ska hon opereras, och sen kan vi förhoppningsvis hämta hem henne nästa dag.
Som lite extra problem så är hon ju en Helig Birma, en ras som är känslig för sövning. Så de kommer använda sig av en speciellt "snäll" metod för att minimera riskerna.. Oavsett så är det ändå en risk att söva och operera en såpass gammal katt, egentligen är oddsen inte på vår sida. Men det är ändå värt det!
Valerie är sina snart 13 år till trots en väldigt glad, pigg, busig och frisk katt. Hade hon varit sämre hade vi inte velat tvinga henne igenom det här, men jag tror verkligen att om operationen går bra så kommer hon kunna fortsätta att ha ett bra och värdigt liv i flera år framöver.
Alternativet till operationen är avlivning för oss. Att ignorera en tumör och hoppas på det bästa är inte OK, hon skulle lida av smärta långt innan vi kunde se det på henne. Katter är kända för att kunna dölja när de har ont, och när det väl märks har det gått alldeles för långt!
Så om hon blir avlivad, eller dör på operationsbordet, är ändå samma resultat. Skillnaden är att med en operation så finns chansen att hon kan fortsätta ha ett bra liv.
Det är så vi har resonerat, och nu är det bara att vänta till slutet på månaden när det är dags.
Jag vet att just nu hanterar jag det relativt bra, jag kan vara ganska kall och pragmatisk i dessa sammanhang. Väggarna är skyhöga. Man kan likna det vid en damm med en spricka i sig, och den håller, för tillfället. Den dagen kommer komma när jag går i tusen bitar. Med Dolph tog det ett år efter han var borta innan dammen gick sönder.
Nu är inte Valerie död, men detta sätter en ansikte mot ansikte med hennes mortalitet, och med att hon kanske snart inte finns mer.
Men just nu finns hon, och det njuter vi av, och hoppas att det kommer att sluta lyckligt för den här gången.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar