I helgen ramlade vi in på ett koutsläpp, en sådan där tillställning när korna släpps ut på bete för första gången på våren, av en ren slump. Vi gick en promenad, och gården vi skulle passera var helt igenknörkad av stockholmare och deras barn. Inget speciellt med det.. Men det fanns grisar där som man fick hälsa på! Det gjorde jag såklart, och blev ordentligt trynad! De små (för de var inte vuxna) grisarna var väldigt nyfikna och tuggade på alla delar av mina kläder som de kom åt. När jag till sist slet mig och gick tillbaka till husse och Sansa som tålmodigt väntade tänkte jag att Sansa nog skulle tycka den grisdoften som var på mina händer skulle vara spännande! Men neh, icke.. hon brydde sig inte så mycket.. Alla jävla diverse kex som ungarna tappade på marken däremot var himla intressanta...
Nu är Sansa "ensam hemma" med mig, förutom när husse är hemma då, eftersom lill- och gammelhusse är i japan i tre veckor. Hon saknar dem, det är tydligt, och jag känner mig allmänt otillräcklig. :P
Inte för att hon lämnas ensam, men det är tydligt att hon saknar att kunna krypa upp hos dom när jag är upptagen med annat. Hon har varit konstig och jobbig på promenaderna och inte velat gå, utan drar hem mest hela tiden. Trist, men jag tror det är på väg att släppa nu.. Det är väldigt tråkigt att behöva släpa med sig sin hund för att gå en runda, när man faktiskt är där ute och går för hennes skull till att börja med! >___>
 |
| Sansa saknar halva sin familj. :< |
På söndagen tog vi leksaker och gick till koholmen för att leka loss med odjuret. Då filmade jag denna lilla sekvens! Finns det något som gör en så stolt som när man kan ta BÅDA sina bästa leksaker i munnen.. på samma gång!? [Klicka här för den lilla snutten!]
 |
| Gissa vilka som har vaknat efter sin vinterdvala! |
 |
| Jag har mitt öga på dig! Och tittar på lite andra saker också, på samma gång.. |
 |
| Mu? |
Idag gick jag och Sansa förbi "Dolphs träd". Det är helt enkelt en rönn som växt upp precis på den platsen där jag spred Dolphs aska. Den har funnits där i några år nu, och utvecklas så klart med varje säsong. Jag vill tro att askan har gett näring till jorden där, som ger näring till det lilla trädet. Inte helt otroligt, såklart.. Men visst är jag en romantiker? :P
Fint är det i alla fall! Och nästan lika högt som jag är lång, nu. Inte för att den höjden är så svår.. att uppnå.. ;D
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar