Insektskossa.

Satt och fipplade runt med mobilen då jag råkade komma åt nån knapp som förvränger foton.. Någon som vet vad tusan det här är? Ser ju definitivt ut som en ko, men samtidigt har den 6 ben som en insekt.. hmm..

Lördagspromenad!

På lördagar brukar vi åka och handla. Bor man lite off som vi gör är det smidigare med en storhandel i veckan och då funkar lördagar bra! Dessutom ger det ju en möjlighet att hitta på annat i samma veva!

Sansa är ju inte direkt ensamhetstränad. Vi har helt enkelt alltid varit någon hemma och åker vi någon stans hängen hon på! Inte så supersmart i längden jag vet, men hon är inte helt klistrad till vår sida häller utan ligger ofta själv och sover när vi är hemma, till exempel. Så jag hoppas att den lilla ådran (kapillären?) av självständighet kommer att visa sig när vi börjar lämna henne lite mer själv. Planen är ju att aldrig lämna henne länge ensam utan att planera runt det lite, men det är klart att hon måste klara några timmar själv till slut.

I alla fall i lördags åkte vi in till Torshälla där min kära mor bor med sin sambo Kenth och deras bushund Yoshy. Yoshy har vi ju nämnt här innan! Han flyttade ju hem till dom från Hundstallet några veckor innan vi hämtade hem Sansa. Han är en pytteliten (inte ens 4 kg) Papillon med en stor personlighet! Inte en problemhund minst sagt, utan tvärt om en liten stjärna.

Yoshy och Sansa kommer bra överens och det blir bara bättre hela tiden. Han har ju fått lära denna tjockskalliga och buffliga staffevalp hur man leker som folk och inte bara rusar rätt in med huvudet först. Sansa som har lekenergi som ett duracellbatteri har krävt en del tålamod men det har Yoshy haft! Dock blir herren trött långt innan Sansa tröttnar, och då blir han gärna räddad upp i mattes knä.

Vi började med en promenad runt i Torshälla lite. Sansa är ju knappast en stadshund så det är alltid bra att ta tillfället i akt att gå där det finns lite mer människor, hundar och bebyggelse. Hon var mestadels duktig! Men efter ett möte med två lite läskiga hundar blev hon lite orolig och dragig. Vi tror de var amstaffs eller en blandning, och de var uppenbart att i alla fall en av dem inte gillade andra hundar. Som tur var så var ägarna i alla fall medvetna om detta och höll sina vovvar kort när de passerade morrandes och dragandes förbi Yoshy.

Finaste Yoshy.

Koppelträning på hög nivå. Ser ni spök-Sansa?

Kram matte!

Två små ljus.

Vov vov vov!

Eller hur matte?

Går det att bli sötare eller imploderar universum då?

Efter en trevlig och frisk promenad bar de hem till dem för lite fika! Hundarna busade och vi drack te och åt mackor och snackade skit (politik är alltid ett farligt ämne..)

Till sist la sig till och med Sansa ner frivilligt och vilade sig lite!

Så här kan det se ut när en Sansa kommer på besök!

Och för att byta ämne helt och hållet. Angående det här med veterinärer... Vi var ju hos en för oss ny veterinär förra veckan med Sansas lilla öra (som för övrigt börjar bli bättre nu!). Jag har lite svårt för veterinärer, eller snarare jag ha lite svårt att lita på dem. När Dolph började bli gammal blev vi inbjudna på ett sorts litet seminarium på djursjukhuset i Eskilstuna angående hundens åldrande. Där fick vi veta mer om vad som händer, och kan hända, när huden blir gammal. Väldigt lärorikt faktiskt. Efter själva presentationen var klar tänkte jag fråga veterinären där om kost.

Dolph blev ju väldigt mager med åren. Han som vägde ca 7 kg i sina bästa år reducerades till 6 kg (och ibland mindre..) när han blev gammal. Lite som ett skelett med päls, vilket självklart vad väldigt oroande. Jag gav honom torrfoder som han åt lite sisådär, men varje gång jag bytte torrfoder för att ge honom något som kunde vara bättre så åt han inte alls. Sen när han fick problem med njurar och lever så fick han ett specialfoder som hundar enligt veterinären skulle älska, men det gjorde inte han alls.

Så till poängen! Jag skulle fråga om det fanns någon form av foder som var mer naturlig för hunden och som han kanske skulle må bättre på.

Veterinären svarade helt kort något i stil med "hundar är inte vargar, dom ska inte äta samma sak", sedan log hon lite nedlåtande (det var så det kändes i alla fall) och gick för att prata med någon annan. Jaha ja, där stod jag och rodnade och kände mig dum. Jag som bara ville få lite råd till hur jag skulle få min tunna hund att må bättre? Att fråga var jobbigt nog för mig och det svaret bara krossade mitt förtroende för hela kliniken.

Vid ett senare tillfälle träffade jag samma veterinär, nu med katterna, och bemöttes på en liknande otrevligt och nedlåtande sätt. Jag kan väl förstå att man som veterinär ser en hel del skit, och att bli cynisk och bitter vet jag mer än väl hur lätt det händer. Men det är ändå inte acceptabelt att bete sig på ett sådant sätt mot människor som kommer med sina djur och förväntar sig att deras älsklingar ska få hjälp och vård. Nej fy vilken dålig stil!

Jag fick ett bra intryck av veterinären vi var hos nu (www.hvarsta.com). Hon var öppen och ärlig och pratade faktiskt med oss som om vi var personer! Tänka sig, någon inom djursjukvården som har tid att faktiskt prata och förklara saker!? Vilken trevlig omväxling. Dit ska vi absolut igen, och håller tummarna och det fortsätter att kännas bra. Ett ställe med en erfaren veterinär och två lika erfarna veterinärassistenter låter så mycket bättre för oss än ett stressigt djursjukhus där man träffar en ny veterinär varje gång.

Ibland undrar jag om saker hade blivit annorlunda för Dolph om jag hade känt till färskfoder "på den tiden". Om veterinären tagit min oro på allvar och kanske sagt något. Jag vet att veterinärer bara ska göra reklam för Hills och dylikt (som de blir sponsrade av), men visst kan jag inte låta bli att undra. Jag ville ju ge honom det bästa, min underbara älskling. Jag vet att jag inte kunde stoppa faktumet att han förr eller senare skulle gå bort, men jag kanske kunde ha fått honom att må lite bättre den sista tiden han hade.

Söndagspromenad

Vi funderade på att åka på julmarknad (ja ni hörde rätt), men vi beslutade oss för att traska runt lite i en skog i närheten där vi aldrig varit. Här kommer ett artilleri med bilder!

Varje sten måste hon upp på. På gott och ont.

Hur tusan kom hon upp där?!

Vilken ska man gå, gul eller blå?

Något för fuskbyggarna på TV.

Ser mer och mer vuxen ut.

Allt godis på en gång, tack!

Spanar efter vitmossa.

Tada!

Tur att det inte är grisförbud.

Där uppe skymtar en stenmur!

Skymtar lite mer.

Efter det här sprang hon uppe på muren i säkert 50 meter.

Du o ja, Emil.

Allt som är fint måste med hem.. enligt vissa.

Efter skogen gick vi lite till vid Sundbyholms slott.

Kul träning!

Husse tycker nog gungan var roligare än vad Sansa gör.

Åh en sten! Men är det värt besväret att blöta tassarna?

Utan tvekan!

20 grader styrbord!

Gissa vem som fick änderna att flyga.

Tänk om hon alltid gick med sånt där fokus.

På kennelträffen lät vi Sansa testa personspår. Nu i skogen gick matte en liten sväng mitt ut i ingenstans och gömde en leksak. Vi lät det ligga en timma för att sen se om Sansa kunde klara det. Efter en liten trevande början fick hon nos på spåret och sprang raka vägen till leksaken. Snacka om luktsinne! Jag märker ju knappt om något i kylskåpet har blivit dåligt, Sansa kan spåra där en person har promenerat för en timme sedan, mitt ute i ingenstans.

Sansa som springer på bänkarna!

Världens coolaste hund.

Ja, så tänker man ju ibland om sin hund. När dom är duktiga.. och lyder. Typ. I Sansas fall finns det dock inga tvivel, hon hade utan problem kunnat axla rollen som agent 007, Bond himself.

License to.. slick?

Från det ena till det andra. Med gamle Dolph blev det ju en hel del turer till veterinären, inte minst när han blev gammal och problemen kom på löpande band. När det var något allvarligt eller komplicerat fick vi alltid åka till Strömsholm, det stora djursjukhuset 45 min bort. När det var något annat brukade vi åka till Eskilstuna Djurklinik. Det var liksom veterinären man hittade först och enklast så man funderade aldrig på några alternativ. Sett över åren blev vi dock mer eller mindre alltid missnöjda med något när vi varit där. De blandade ihop papper, glömde något vi kommit överens om, och framför allt, de hade ofta en stressad och rent ut otrevlig attityd mot oss. Sen fick man aldrig träffa samma veterinär två besök på rad, och det känns ju lite hopplöst att behöva redogöra för en gammal hunds hälsosituation varje gång man kommer på nytt besök, dessutom när man upplever att veterinären knappt bryr sig om djuret.

Nä, vi beslutade snabbt att dit går vi inte med Sansa, och antagligen inte med katterna heller för den delen.

Så hände det då, att vi behövde uppsöka veterinär. Under ganska många veckor har Sansas ena öra varit lite irriterat. Vi har hela tiden trott att det skulle gå över av sig självt, men icke sa nicke. Kanske var det något eksem, svamp, ja vem vet, lika bra att låta proktolo.., menar veterinären, att ta en titt.

Efter lite eftersökningar hittade vi en privat mottagning ute på vischan med en hemsida som gav ett bra intryck. Det var ett klokt val skulle det visa sig, veterinären och sköterskan var jättetrevliga och verkade duktiga. Hon sa att hon nog aldrig haft en vit Staffe hos sig förut! Sansa var som vanligt hur glad och sprallig som helst, men låg lugnt och fint medan prokt.. veterinären kollade i örat. Vi fick recept på lite örondroppar, och förhoppningsvis är besvären snart historia.

Sen måste jag bara få nämna hur otroligt duktig hon är ibland. På senaste valpkursen fick vi lite läxor, t.ex. att lära hunden vacker tass, snurra ett varv och att sätta sig vid vår sida. Nu en dag senare vågar jag påstå att hon mer eller mindre redan har lärt sig allt! Och när hon är på humör är hon fantastiskt duktig på att lyda, vet inte hur många kommandon på rad man kan ge henne utan att hon gör fel.

Adios.

En samling medeltida tält.

En kärleksförklaring

IKEA råttan hade vi redo för Sansa när hon 8 veckor gammal kom hem till oss, och den har hängt med. Sansa älskar gosedjur, gärna om dom piper också, men hon har ändå en speciell relation till sin IKEA råtta. Jag tror det är för att den har en svans som man kan snutta på när man är lite sömnig, eller slå på med tassen som en boxningspåse när den dinglar från munnen. Dessutom går det prima att kampa med den! Det är den perfekt leksaken helt enkelt, och håller det gör den än!
Ursäkta mobilkamerakvalitén, vissa ögonblick måste man bara fånga när man får tillfälle.

Sansas farligt söta tribut till IKEA råttan, en vän i alla väder. <3

Sist men inte minst en liten mini-tribut till kattleksaken med kattmynta (hundmynta?) i som även den ger Sansa många härliga stunder av bus.

Sansa förklarar

Världen kan vara hård och kall, och då är det viktigt att man har tillgång till kuddar. Utomhus, speciellt när det regnar, ska man helt enkelt undvika att nudda marken alls så mycket som det går! Men även inne kan man bli kall om rumpan. Så här löser jag det problemet!

Dra ner en kudde från soffan och sitt på den! Vad är kuddar annars till för?

Soffor är inte alltid mjuka nog! Bygg ett litet torn av kuddar som du hittar och ligg på dom.

Människor är ofta varma och mjuka, utnyttja det så ofta som det går. Det är därför dom finns ju!

Byter man mellan sina människor ofta hinner man aldrig tröttna på dom!

Trädgårdsmarodören

I samband med att vi fällt en stor gran är det en hel del grenar och dylikt att ta hand som. Vi tänkte att det blir nog inga problem att ha Sansa springade lös under tiden. Vi. Hade. Fel.

Till slut fick vi helt enkelt ge upp. Hon blev galnare och galnare och i samma takt som vi byggde på högen monterade hon ner den. Inte nog med det snodde hon husses vante och vägrade lämna tillbaka den. Arbetsvilja finns som sagt, gäller bara att styra den lite ;)

Tripp, trapp, trull...

Valpar kan växa dom. Men hur stor hon än blir kommer huss alltid att vara bästa dynan. <3

Kennelträff!

Så hände det helt plötsligt efter månader av "det är ju fortfarande lång tid kvar" - det var dags för kennelträff! Så på lördag förmiddag bar det av till Katrineholm där kennelmamma Ida bor för att träffa både två och fyrbenta från Sweet N' Sour's gänget.
När vi kom var alla redan där, och vi var bara 9 minuter sena på grund av hala vägar. Undrar om vi blandat ihop tider eller om alla andra bara var snabba? I alla fall så kom vi till en redan färdiguppsatt Rallylydnadsbana. Vilken lyx!
Först pratades det lite om hundar och med hundar, och sen fick vi en liten genomgång av vad sporten rallylydnad egentligen är! Daniel blev väldigt nyfiken kan jag säga! Sen gick vi runt lite, pratade och lät hundar hälsa. Sansas syster yster Yrla var där och de rockade loss en del! Viola, matte till fina Nebo från A-kullen pratade med oss om rallyn och hennes erfarenheter av sporten och Sansa fick prova på ett par lättare lappar. Hon lyckades faktiskt sitta kvar en gång medan huss gick ett varv runt henne.
Där fanns även stora halvbror Louie som är en riktigt bjässe! Sansa tyckte han var lite läskig först men sen så var hon mer leksugen. Den hunden hade lika stort hjärta som han hade kroppshydda kan jag säga! Sen bar det av med en promenad, hela gänget på en lång rad längs vägen!

Efter vi alla varit ute i kylan bjöd snälla kennelmamma Ida in oss i värmen och bjöd på pastasallad med bröd och dricka. Vi lämnade Sansa i bilen, liksom de andra hundarna (utom de hundarna som bodde där). Faktiskt första gången vi lämnat henne själv så! Så efter maten gick jag tillbaka ner medan några drack kaffe för att kolla till henne. Lite läskigt hade det nog varit för hon klängde som en liten spindelapa! Men hon var ändå tyst och lugn och tack vare det fina fleecetäcket som Ida sytt åt henne så frös hon i alla fall inte!

Sen var det dags att få veta mer om spår, nämligen personspår. Anna, matte till Betty från A-kullen (som också hade med sig en supersöt liten jack russell terrier hane) guidade oss och vi la spår till våra hundar. Det var verkligen roligt och intressant, och jag är jättesugen på att hålla på mer med det här!
Vi gick omkring och pratade lite medan spåren satte sig och sedan gick vi dom ett i taget. Sansa var jätteduktig och när hon väl fick nosen i spåret blev hon riktigt målmedveten!

Det var en väldigt trevlig dag och vi ser fram emot nästa tillfälle! Tack Ida (med familj!) för den lärorika dagen, och tack till alla andra som kom också! Eftersom bilder i vanlig ordning säger mer än tusen ord så kommer här en mindre kavalkad av bilder vi tog under dagen, och en film!

Såhär började dagen. Bara fem minuter till...

Sansa hälsar på Troja, mamma till kennelns A-kull.

Rallylydnadsbana! Säg det snabbt tio gånger efter varandra.

Hela familjen samlad.

Kamphundsmaffian!

 

Hm.. tittar någon hit?

Inte? En snabb puss då när ingen ser!

Gissa vem som är Sansas mamma?

Nebo är snäll och go!

Huss ben är min bunker.

För att gå spår ska man ha en spårlina!

Se och lär nu lilla vän.

Lilla Lolita såg verkligen ut att frysa när täcket åkte av.

Så var det ju det där med Sansas spår! Daniel gick det med henne och jag filmade det hela. Filmen blev ju inte så bra, riktigt usel faktiskt, men den visar i alla fall hur det gick till! Lyssna på slutet på de fina orden Sansa fick för sitt arbete! Duktiga tjejen. :D

Vi fick lite tråkiga nyheter också. Sansa har ju haft ett öra som ser lite illa ut, smutsigt och konstigt, medan det andra örat är hur fint som helst. I alla fall så bad vi Ida ta en titt eftersom hon har mer erfarenhet än vad vi har i det hela, och jo visst... Det är svamp. Min stora oro! Inte bara örat utan hon såg också att stackars Sansa hade det på tassarna, något som helt undgått mig. Nej fy vad orolig man blir. Svamp i sig är ju inte farligt och dessutom vanligt, men jag associerar det direkt med allergi! Hundar med allergi har ju ofta svamp eftersom det har med immunförsvaret att göra.
Jag vet att det inte ger något att oroa sig i onödan men ja, hönsmamma som man är. Nu ska vi i alla fall få bukt med det här och sen får väl framtiden stå för vad som händer sen helt enkelt.

Det kommer nog lite fler bilder senare som vi snor från Idas facebook! Bilder på när alla hundar från de olika kullarna står snyggt på rad - till och med Sansa är stilla på en av dem!