Sansa på äventyr i Hufvudstaden!

Är man en liten lantmus kan man behöva komma och besöka staden då och då, och igår besökte Sansa Stockholm för första gången!
Det var inte så mycket vi hade att göra där egentligen, pappa skulle väl byta in ett defekt tält han köpt på North Face för en praktisk resväska och jag ville förbi den japanska importbutiken för att fylla på med delikatesser i skåpen. Förutom det var det liksom inget speciellt, och ingen av oss är mycket för att "bara shoppa", så vi hade istället kollat upp lite ställen där man kan ha med sig hund. I gallerian Mood får man ha hund med sig och dessutom fanns det ett matställe där Sansa är välkommen, så där åt vi lunch.
Det var lite kallt ute och jag i min naivitet tog inte med mig något täcke till Sansa eftersom vi skulle vara i en galleria mycket av tiden. Men vad jag glömde räkna in är hur mycket man faktiskt går! Från bilen dit vi skulle var det nästan en timmes promenad (!) bara det. Stackars Sansa frös nog lite. Dessutom var det packat med människor i hela Stockholm för nån anledning? Bara en vanlig helg tänkte vi, kan inte vara så farligt, men jo tack det var ganska så trångt!
Sansa skötte sig fint ändå, det värsta var väl att hon drog som ett jehu ibland. Först går hon fint, och sen får hon för sig att "weeh nu ska vi fram" och bara tar sats i kopplet. Aj säger min hand. Men förutom att hon ibland fick mig att se ut som en oansvarig hundägare med en galning i kopplet så var hon duktig! Hon hoppade bara på oss då och då, och gick fint bland alla människor. Hundar drog hon mot ibland, speciellt om en kom upp bakifrån som hon inte var beredd på, då blev hon lite hispig och tyckte det var läskigt.

Inne på Mood ville en av de som hade butik där hälsa på henne men förutom det var det ganska lugnt. Trots allt vimmel, högljudd trafik, musik, människor som pratar i munnen på varandra så var Sansa väldigt lyhörd! Det är något jag verkligen uppskattar och är imponerad över med henne. På gatan med högt ljud från trafiken så knappt jag hör något så lyssnar hon till en liten vissling, eller ett "nu går vi", eller "vänta". Skönt när man irrar omkring själv och är allmänt borttappad. Den enda av oss som hittar i Stockholm alls är pappa så det blir lite följa John. Då är det skönt med en vovve som lyssnar och följer och inte drar i motsatt riktning!

Men efter lunchen bestämde vi oss för att vandra mot bilen igen. Det hade redan börjat skymma och det tog ju som sagt ett tag. Nära bilen fanns ett hund café vi kollat in och tänkt fika på. Ett hund café där verkligen hunden står i centrum, och ägaren är ett bihang (och inte tvärt om..). Där kunde hundarna även gå lösa i en hage och det fanns en massa hundanpassat fika att köpa. Ja du, ska men gå och fika på ett ställe för att hunden kan följa med så kan man lika gärna gå hela vägen!
Men när vi kom till bilen sa det stopp. När Sansa insåg att vi bara lämnade saker i bilen och inte hon fick hoppa in så stannade hon tvärt, började pipa och vägrade gå. Vi förstod att hon fått nog nu och åkte hem istället. Det är ju ingen glädje i att gå på ett hund café när hunden själv inte orkar.

Lite bilder från gårdagens äventyr.

Jag lär mig vad ett övergångsställe innebär!

Ibland kan man behöva hjälp att komma ner igen.

Sansa spanar in torget.

Hm, vad kostar blommorna?

Det roligaste med staden är allt man kan hoppa upp på!

Jag tänkte bara gömma mig från den stora staden i din armhåla en liten stund..

Sitta fint kan man alltid göra!

Kompis!?

Hejsan.

 Men stressen och oron tog tyvärr inte slut när vi kom hem. När vi kollade på film på kvällen så hade Sansa en riktig bamsing till bogbit att smaska på. När vi suttit en stund och tittat säger pappa att hon har en lös bit som hon tuggar på, och jag säger att det nog är bäst att vi tar den.. Och då händer det som inte ska hända. Om Sansa fattade att vi tänkte sno hennes godsak eller om hon bara fick ett ryck vet jag inte, men när jag tittar så inser jag att hon i ett gulp svalt hela biten - eller försökt i alla fall. Det var en redig bit brosk, för stor för att smidigt kunna sväljas. Vi märker direkt att något inte stämmer, för hon är helt spänd och orolig och kryper hastigt in under bordet. Hon försöker svälja/få upp biten men kan inte och gnäller till. Daniel och jag hjälps åt att dra fram henne och lyfter bakkroppen så att hon är kraftigt framåtlutad i hopp om att biten kan lossna och komma upp om det skulle behövas. Jag håller min hand mot hennes nos och konstaterar med enorm lättnad att hon andas stadigt, antagligen har biten fastnat i strupen och inte luftröret. Sansa är riktigt rädd nu och gnäller till panikartat, försöker svälja och kräkas på samma gång med stora ögon. Vi håller hennes uppe och talar lugnt till henne och till sist så åker biten ändå ner. Med en stor rap så slappnar hon av lite men är ändå orolig, och några minuter senare kräks hon ett tjockt slem, men igen broskbit. Tur är ju det att biten inte är av något material som inte hennes mage kan ta hand om, för då hade det varit ilfart till veterinären oavsett. Men eftersom hon lugnar sig och börjar återhämta sig så bestämmer vi att vi väntar, och blir det inte bättre så åker vi in.
Nu på morgonen är hon helt sig själv igen, och det är ju en otrolig lättnad. Vilken tur vi hade! Inte minst stackars Sansa. Vi får vara lite försiktiga med det där, för hon är den typen som gärna sväljer så snabbt hon kan om hon tror att någon tänker ta saken ifrån henne - det vet vi lite med tuggben sen innan, men då har de alltid varit mycket mindre. I alla fall, försiktighet är bra. Men för den delen ska man ju inte överdriva sin skräck och helt ta bort allt som kan vara farligt, för det är ju faktiskt vad som helst! Klart hon ska få ben under uppsikt igen, vi får bara vara lite smartare i hur vi gör om vi ska ta något från henne som hon anser borde ätas upp! Och bara ge henne sådant som är av en lagom storlek från början, och som hennes mage själv kan bryta ner. Stora bogbitar med "lösa smådelar" kanske vi ska vara lite extra försiktiga med.

Och att veta hur man gör i akutläge är alltid bra! Alla med hund borde veta hur man utför första hjälpen om olyckan är framme! Jag har sen innan läst hur man utför Heimlich-manövern på hund så om hon inte hade kunnat andas hade jag ändå vetat vad jag skulle göra. Det kändes otroligt stärkande att veta det igår kväll, och det gjorde att jag kunde behålla mitt lugn och försöka tänka logiskt i en jättejobbig situation.
Här har ni en länk om ni vill uppdatera kunskaperna lite!

Boven i dramat. En mindre bit brosk kom loss från den stora biten. Majoriteten av biten är för övrigt en stor bit ben att gnaga på.