Sansationellt!: 3:e Advent

I söndags hade vi för en gångs skull inga planer (alltså, inga marknader att gå på..) så vi bestämde att det var ett bra tillfälle att fråga Merja från valpkursen om hon ville hitta på något med hundarna, ta en promenad ihop eller så. Det visade sig att hennes hyresrättsförening skulle ha lite av ett Luciafirande, och vi med Sansa var välkomna. Jag är inte alls van vid sådana här sociala högtider och speciellt inte att bli bjuden även om man inte riktigt "hör dit", men Merja är så öppen och trevlig och vi kände oss varm välkomna av alla när vi kom dit! Den som var allra mest i sitt esse tror jag dock var Sansa...

Men först gick vi upp till Merjas lägenhet där Grynet var och lät de små leka loss. Hon är ju van att ha staffehög där då hennes dotter har två stycken, så att det gick lite vilt till gjorde inget alls! Vi bara skrattade, och hundarna fungerade otroligt bra ihop! Sansa är ju inte van att kunna leka och ge 100%, för med lilla Yoshy så får hon en rejäl utskällning om hon blir för fysisk (vilket är jättebra i och för sig, för han ska ju kunna säga nej och hon ska ju lyssna). Men med Grynet var det inga problem och dom bufflade runt som två små bulldozrar. Dom morrade inte alls till varandra faktiskt utan leken var väldigt.. tyst, förutom deras flåsande andetag efter en stund när de tagit slut på varandra. Inte för att det betydde att leken tog slut! De fick bara ta lite drickpauser ibland. De lekte jättetrevligt mot varandra tycker jag, det var mycket "ge och ta", och om ena hunden hamnade under den andra eller på rygg eller liknande så gick den andra hunden helt enkelt av och de började om igen. Allt som allt en väldigt jämlik lek skulle jag nog summera det hela till! Sansa och Grynet var på "samma nivå" och lekte som lika barn gör bäst! Väldigt roligt att se!
De blir som Ying och Yang! Sansa är vit som ett spöke och Grynet väldigt mörkt brun, nästan svart. Sansa har höga ben och ganska slank kropp och Grynet är lägre med bredare kropp och kortare nos. De kompletterar varandra ganska så bra!

Efter en stund gick vi ner till källarlokalen igen för fika och Luciatåg. Grynet stannade uppe och Sansa följde med oss. Hon fick en hel del uppmärksamhet, inte minst av de två barnen som var där då. Jag är dålig på de här med ålder men under 10 var de i alla fall! De frågade om Sansa och ville gärna klappa, och det gick ju bra förutom att jag erkänner att jag fick hålla ner henne så hon inte skulle hoppa upp och pussas. Sansas svans gick på högvarv som en propeller och hennes öron var mjukt bakåt och vänliga. Efter lite prat med barnen om henne fick jag en snilleblixt, och det är jag glad för då det visade sig vara just det också! Godis!
"Vill du ge henne en godis" frågade jag, och flickans ansikte sken upp som ett ljus.
"Ja gärna!"
Så jag ger henne en större bit godis och ber Sansa sätta sig, vilket hon gör efter bokens alla regler som om någon injicerat bly i hennes rumpa. Plomp! Flickan håller godisen fram till henne och Sansa tar den försiktigt som om hon varsamt plockade en liten fågelunge från marken. Jag känner mig hur nöjd som helst för hon sitter sedan lydigt kvar och väntar. Pojken får en godis han med och Sansa sköter sig lika snyggt, och avslutar med ett par fjäskiga slickar på hand fingrar. Barnen var glada och Sansa, á la tjuren Ferdinand, var jättenöjd.

Sen var det ju det där Luciatåget, som var lite av en modern tolkning av ett Luciatåg. Det skulle nämligen också bli en liten pjäs, en scen ur Tomtemors jul.. eller något i den stilen. Så det kom ett helt tåg av barn och vuxna utklädda till allehanda ting, som en spindel, en massa möss, en dinosaurie (eller någon form av muterad version av Yoshy från Super Mario..) och lite tomtar. Sansa var lite halvt lyrisk tror jag, trots de konstiga varelserna som vandrade förbi. Hon låg i Daniels knä och hennes svans viftade så frenetiskt mot bordsduken under hela föreställningen att vi fick hålla en hand emellan så att inte ljudet skulle störa dom andra...
Under pjäsen när tomtemor och alla dessa möss blev trötta och skulle sova, och la sig ner på golvet allihop, så börjar Sansa oroligt pipa för att varna alla att nu kan det ha hänt något illa här! Sötnöten. <3

Det glädjer mig verkligen hur bra Sansa fungerar med människor! Jag vet att jag sagt det innan men jag säger det igen! Det spelar ingen roll om de är utklädda, eller går med rullator eller rollstol, eller om de är små stojiga barn. Hon tycker om allihop. Det var ju lite av en bekräftelse för mig också att se henne med barnen eftersom hon inte umgåtts med barn innan på det sättet, i alla fall inte i den åldern.
Dolph, min förra hund, gillade ju inte alls barn. Han var inte sur mot dom eller så, men han tyckte de var obehagliga och blev låg och osäker när de var omkring honom. Sansa däremot livar upp och hennes ögon liksom lyser av nyfikenhet och glädje. Det är roligt att se. Nu ska hon kunna uttrycka denna glädje med alla fyra tassarna på jorden bara så är allt på plats!

Bilder från dagens skogspromenad. Det var mörkt, blött och misär, så det blev inget godis för ögonen direkt. Men klart lite bilder ska få vara med ändå bara för att!