Sansationellt!: Okopplad: frihet eller fara?

Ja debatten om okopplade hundar rasar vidare. Ofta läser man inlägg på Facebook i staffe grupperna från arga människor som klagar på lösspringande hundar. Anledningen till varför folk inte vill att okända hundar ska springa fram till dem och deras hund kan ju räknas till det oändliga. Även en "snäll" hund som bara kommer för att hälsa kan ju bli ett enormt problem om hunden den vill fram till kanske inte alls gillar andra hundar! Man tänker bara från sitt egna perspektiv, "men min hund vill ju inget illa!", och glömmer att det handlar om en hund till. Ja det är ju ett exempel. Sen det där med hundrädda människor...

Jag tycker att om en hund kan hålla sig i en radie av någon meter till sin ägare, helt utan att den går fram till människor eller hundar, och kommer in till sin ägare direkt på en inkallning, ja då ser jag inget problem med att hunden är lös! I denna idylliska och idealiska situation så finns det ju ett "osynligt koppel" ändå, mellan ägare och hund. Men handen på hjärtat, hur många av oss hundägare har en hund som är såhär lyhörd och uppfostrad? Inte många!

... Men i ovanstående situation ser jag heller inte problemet för en hundrädd person. Eller jag kan se det, men tycker kanske inte att det är helt befogat. Hunden kommer inte fram till dig, eller hur? Att det känns läskigt kan jag köpa, men det gör det väl ändå med hundar rent generellt. Ingen begär att man ska utföra en utrensning av spindlar i parken för att underlätta för araknofobier ifall det skulle finnas en spindel där som kan orsaka obehag. Om hunden hindras av ett fysiskt koppel eller sin lydighet borde spela mindre roll, så länge den inte bara springer runt och gör som den vill.

Jag vågar inte ha Sansa lös i stan, eller bland folk och hundar och bilar. Hon får gå lös i sina "hemtrakter" i skogen där vi inte stör någon. Kanske det förändras i framtiden, jag skulle väldigt gärna ha en superlydig hund som går vid min sida när hon är lös och inte bryr sig om någon annan. Om det kommer att hända eller inte det får vi se. Just nu känns det härligt att ha en hund som kan springa lös i skog och på åkern utan att jag behöver vara rädd att hon bara sticker. Tidigare hundar har vi aldrig kunnat lita på att ha lösa, och det är så befriande att inte alltid gå med Sansa i koppel.

Men i den ändlösa debatten om hur okopplade hundar härjar och stör andra glömmer man ett annat viktigt aspekt. Vad med hundens säkerhet? Att gå lös ger frihet, såklart, och möjligheten att sträcka ut sig och springa som en galen tok. Men betyder det inte också att hunden kan råka hamna fel när du tittar bort en sekund? Det är inte bara att den kan springa bort som är det enda skrämmande scenariot.
I inlägget innan detta skrev Daniel om den gastkramade situationen när Sansa hoppade upp på en jättehög sten och sedan bestämde sig för att tanklöst kasta sig ut i luften. Att vi hade enorm tur behöver i nog knappast diskutera, och att Sansa är helt oberörd och mår hur bra som helst efteråt tackar jag stjärnorna för. Men det är just det här jag menar.
Hade Sansa varit kopplad hade det ju aldrig hänt. Nu på vintern med is över sjöarna är det alldeles för lätt för en hund att få för sig att ta en promenad över isen, eller jaga en and i vassen, utan att den skänker en tanke till att den bara kan gå igenom och drunkna. Vi bor ju granne med Mälaren och isen ligger där tunt och bräckligt. Sansa kan gå på den på vissa ställen, speciellt om det varit lite kallt, men den är såpass tunn att den skulle kunna gå upp av minsta lilla. Får Sansa gå på denna isen. Nej självklart inte! Men när hon springer lös så skulle hon ju kunna, om hon får ett infall, bara sticka ut.

Så vad gör man? Väger friheten upp faran? Det skulle kunna vara en skymd bil i en kurva på vägen, eller en and i vassen, eller ett vildsvin i skogen... Vi kan inte kontrollera det, och vi kan inte läsa hundens tankar. Vad vi kan göra är att lära den lyssna till oss och lyda, helt enkelt.
Sansa har gått till sjökanten och känt på isen, med en nyfikenhet blickat ut över vidden där hon kunnat rusa runt över sjön, men att säga "nej" som om man menar det får henne att helt vända om och gå vidare. Jag tror och hoppas att det räcker, att hon lyssnar, för jag vill ha en hund som kan få njuta av skogen utan ett koppel som sätter stopp.

Ibland om det varit riktigt kallt länge och isen är stabil tar vi promenader över sjön på vintern. I den situationen tror jag Sansa kommer få ha långlina på sig, för det är en risk för alla, människor som djur, att gå där egentligen. Vi går aldrig ut utan utrustning ifall det skulle hända någonting.

Min pappa sa precis efter Sansa hoppat från den där djävulska stenen att "vi måste koppla henne när vi går förbi stora stenar". Jaha tänker jag, och hur ska det gå till? Ser jag någon form av större objekt längre fram så ska jag koppla henne? Är det någon form av vatten inom en kilometers avstånd (vilket inte är så svårt att nå om man är en turbo-hund) så ska hon gå i koppel? Nej då skulle jag lika gärna kunna säga adjö till allt vad gå lös heter. Man kan inte planera ut och förutse allt, men man kan vara beredd. Att ha med ett koppel eller en långlina på alla promenader, att vara uppmärksam och att träna inkallning och generell lyhördhet ser jag som min metod istället för att ha en konstant kopplad hund.

Så vad är min poäng med allt detta tjat om koppel eller inget koppel? Ja säg det du, men jag har funderat på det ett tag nu efter olika kommentarer i ämnet.
Klart hundar ska vara kopplade om de inte kan sköta sig, hur snälla de än är. Men koppeltvång och andra Hitlermetoder i alla lägen är ett steg för långt, även om jag förstår varför. Man får vara ärlig mot sig själv om sin hund, helt enkelt! Vågar du ha den lös eller känns det säkrare med en långlina bredvid strandkanten? Drar den efter vilt kan den inte gå lös i skogen och måste den hälsa på allt och alla så ska den vara kopplad i stan/villaområdet/osv. Lite sunt förnuft skulle ju knappast skada mänskligheten.
Om ändå alla människor kunde vara lika väluppfostrade som vi begär att deras hundar ska vara...