I alla fall, nu till själva titeln på inlägget. Igår när jag och pappa var ute på en promenad med lilla tösen mötte vi två grannar och deras lösspringande hund; en större, lurvigare och svartare sak av hankön. Hunden verkade trevlig nog och brydde sig inte så mycket om oss människor, men gick fram till Sansa som just, innan hunden kom, hälsat kärleksfullt på en av grannarna. Hanen sprang lös och Sansa var kopplad eftersom vi gick på vägen. Han gick tills han stod sådär 30 cm ifrån hennes ansikte och bara tittade, men Sansa tyckte det var alldeles för nära för fort! Hon morrade högt åt honom, raggen rest, och när han inte lyssnade sa hon tydligt ifrån med en blandning av ett morr och ett skall, hela tiden med svansen mellan benen och upptryckt mot mina ben där hon liksom försökte gömma sig lite bakom mig. Jag blev mest förvånad, för hon har aldrig sagt ifrån till en hund innan (inte till någon eller något annat heller för den delen!) och jag hann knappt registrera vad jag borde göra, men försökte väl lite tafatt att ställa mig emellan så Sansa kunde känna att hon inte stod ensam att ta hand om sig. Hanen var hur lugn som helst och brydde sig inte direkt, tog ett varv runt oss (vilket inte gjorde Sansa gladare) och la sig till slut i snön och slappade. Vi gick vidare in i skogen, men jag höll kopplet på för jag visste att de skulle komma efter med sin fyrhjuling (som de drog ett.. jakttorn på..). Mycket riktigt, efter att par minuter var hunden där igen och gick förbi Sansa, som morrade och gömde sig bakom mig. Jag gjorde nått litet ljud och lyfte mina armar mot honom så han skulle gå vidare och det gjorde han.
Jag måste säga att jag faktiskt är mer stolt över Sansa än orolig. Jaha ja, har jag blivit galen nu igen? Nej då, för man måste faktiskt inte gilla alla! Det gäller hundar också, och att hon säger ifrån betyder bara att hon har lite självrespekt.. Hon börjar bli stor, alltså, och tar inte vilken skit som helst! Det hon sa var "låt mig va ifred, jag vill inte ha dig så nära!" och när han inte lyssnade så blev det till "stick sa jag!". Jag kan förstå henne, för han gick på väldigt fort med sitt ansikte upp i hennes, utan att vara speciellt intresserad av några hälsningsritualer eller trevligheter. En riktigt kaxig en!
Sen måste jag ju berätta att jag tror det var den hunden som sprang lös en gång när vi var ute på promenad i mörkret. Två hundar sprang runt oss och skällde, men eftersom det var så mörkt kunde vi inte se dem fören de var nära nog att lysa ficklampan på. Sansa gillar inte att hundar skäller åt henne och hon tyckte det hela var väldigt obehagligt, det såg man tydligt. Om det nu var så att det var denna hunden som var där då, och hon kände igen honom, kanske hon redan innan inte litade på honom efter sin upplevelse.
Vad som nu är orsaken vet inte jag, men det spelar just nu igen roll. Hon behöver inte gilla alla, och dom hon inte gillar ska hon inte behöva umgås med! Enkelt, va? Ja.. och skulle han komma lösspringande igen får jag ta på mig ansvaret att få bort honom. Det är ju jag som ägare som ska sköta dessa jobbiga situationer, inte Sansa. Det låter ju bra eller hur! Lätt som en plätt! Nu ska jag bara översätta det från teori till praktik också så blir det hela toppen. :D
På det hela är det ju inte ofta vi stöter på dessa hundar, även om vi bor i samma område, som tur är. Så några dagliga konfrontationer behöver jag inte handskas med!
Hon kom i alla fall över det hela fort, och hade säkert glömt det vid tiden vi öppnade dörren och gick in igen.. Till skillnad från mig som sitter här och ältar. Ja du, hundar och människor. :P
 |
| Found yoouu! |
 |
| Finn ett fel.. |
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar