Det oförutsedda - uppdaterad

Ibland händer det saker som man inte planerat, varit bredd på eller trott skulle hända. Igår kväll hände en sådan sak.
Ett paket russin glöms bort på bordet, och Sansa tar det såklart och äter allihop. Russin, vi som knappt ens äter russin, och så blir det såhär ändå. För de som inte vet om det så är vindruvor (och då russin såklart) väldigt giftigt och potentiellt dödligt för hundar. Det går på njurarna och orsakar njursvikt om man har otur. Ja för det är individuellt, också. Vissa hundar är jättekänsliga och bara ett par russin är nog för att det ska gå rent åt helvete, andra tål mer och är inte lika känsliga.
Hur vet man då hur ens hund kommer reagera? Det gör man inte!

Jag ser att Sansa pillar med en liten förpackning och kollar vad det är. Russin.. Jaha.. nej vänta, russin? Daniel minns att han tog en bit plast från henne lite tidigare. Plastförpackningen är tom. Jag frågar pappa hur mycket russin som var kvar och han visar på ett ungefär.. och det är inte lite.
Vi ringer Strömsholm och rådfrågar och de säger att vi ska komma in direkt, så några minuter i tolv sitter vi i bilen och är på väg, jag och Daniel och Sansa. Sansa har ju inte visat några symptom eller så, för det tar många timmar innan det går så långt.

På Strömsholm får hon mat och sedan en spruta för att kräkas upp allt, och det tar inte lång tid. Stackars Sansa mår ju pyton såklart på grund av sprutan och hon kräks upp massvis av russin, mat, små bitar av tuggben.. Men det var mycket russin, och tanken på att vi kunde ha missat russinförpackningen helt och inte åkt till veterinären alls får håret att stå upp i nacken på mig.

Veterinären förklarar att vi har två alternativ, antingen åker vi hem i hoppet om att alla russin kommit upp, eller så stannar hon kvar och behandlas med aktivt kol och dropp ifall att det finns russin kvar  i någon skrymsle i magen eller vidare i tarmen. Skulle det finnas kvar russin är ju risken för förgiftning fortfarande överhängande.
Vi vågar inte ta risken. Vem kan åka hem med den tyngden av oro på sina axlar, risken att ens älskling plötsligt kommer visa symptom ändå och skadan redan är ett faktum?

Så nu är Sansa kvar på Strömsholm med dropp. De ska ringa under dagen och berätta hur saker ser ut. Om hon är helt pigg och hennes allmäntillstånd är perfekt så kan hon få komma hem igen, men skulle hon vara dålig eller visa symptom så kan hon behöva stanna med dropp i flera dagar. Droppen motverkar att det blir någon skada på njurarna, och det är det bästa vi har att göra. Tanken är skrämmande. Speciellt att det hela kan vara så lömskt och krypande. Hon kanske mår bra nu, men om en timme? Om hennes njurar tar skada kan det ta nästan en vecka innan det skulle visa sig.

Vi kom hem vid tre på natten och kände oss trötta och ganska så chockade. Det var liksom en helt vanlig kväll, och så plötsligt det här? Vår hund i potentiell dödsfara. Man blir bara matt av tanken. Och vi kan inte göra något, bara hoppas att de på Strömsholm vet vad de gör och ger henne allt de kan för att det ska gå bra.

Man får tänka positivt. Chansen är ganska god att Sansa kräktes upp alla russin, och att hon inte är överkänslig mot russin. I det scenariot ser det hela väldigt mycket ljusare ut.
Att Murphy's Law plötsligt kan ge sig till känna vill man inte tänka på. Lagen om att om det kan bli värre så blir det det - och det kan alltid bli värre. Man har aldrig nått botten, det finns alltid en till, lägre nivå.
"Det händer inte mig", "Saker löser sig alltid". Ord som ofta stämmer, tills de inte gör det. Så även om jag vill vara lättsam och se det positiva, att vi kom in i god tid och så vidare, så finns det alltid den där lilla djävulen av oro som säger att livet är till för att saker ska gå åt helvete.

Vi kan bara vänta, och hoppas, och tänka så positivt som det går. Med lite tur blir det som Daniel sa igår i bilen att vi i framtiden kan säga "Nej hon har aldrig varit sjuk, bara en gång när hon var valp och råkade äta en massa russin, men det blev ju aldrig några problem av det!"

Jag undrar om hon sitter och sjunger som en kanariefågel i sin bur på Strömsholm just nu..Sansa.. <3

- - -

Nu har veterinären ringt och Sansa ska stanna även inatt hos dom. Hon sa att de tog urinprov nu under dagen, och imorgon bitti ett till, för att se till hennes njurfunktion. De skulle visst gå 24 timmar innan man skulle kunna säga om de är påverkade. Inte så mycket att göra. Om proverna är fina får hon komma hem imorgon. Annars måste de fortsätta behandla med dropp och "skölja ur" systemet.
Veterinären sa också att Sansa sköter sig bra! Hon gillar inte att sitta i buren, utan vill alltid sitta i knät, men hon är pigg och glad.
Nu håller vi alla tummar, tår och tassar att allt ser bra ut så vi får hämta hem henne imorgon!