Släktträff!

Det kändes som att det var evigheter sedan vi var i Katrineholm. På förra kennelträffen minns jag att det var 3 grader varmt och även om man klädde sig väl så var det ruggigt. Den gången var det folk och hundar från alla kullar, den här gången bara vi från C-kullen, alltså Sansa, Yrla och Dino.

Vi började med att ta en gemensam promenad i det fantastiska aprilvädret, klarblå himmel och 20 grader varmt. Dino presenterade sig med att spy på sin mattes ben, snygg entré! Promenaden tog kanske en timme, men gick jättefort då man hade fullt upp med hunden och att prata med de andra i sällskapet. Sansa skötte sig faktiskt riktigt bra med tanke på hennes vanliga problem att gå fint tillsammans med andra hundar. Förhoppningsvis har helgträningen i Vilsta gjort att hon klarar den biten bättre.

Väl tillbaka slog vi oss ner för lite fika i skuggan på gräsmattan. Det var inte helt lätt med hundar och barn som hela tiden skulle ha sönder kex eller välta muggar med vatten. Dino var under hela dagen ganska så på Sansa. Inte som när de träffades för en månad sedan i Strängnäs och Sansa löpte, men ändå ganska ivrig. Man märkte att hans ägare inte riktigt kände igen beteendet och det kan man väl förstå. Sansa har ju tyvärr inte utvecklat egenskapen att säga ifrån vid sådana situationer, utan brukar istället lägga sig på rygg och blunda.. typ.

När vi ändå alla var samlade tog vi tillfället i akt att träna lite ringträning med Ida. Dino som redan varit på utställning var först ut och visade hur det skulle gå till. Riktigt duktig fast lite ringrostig. Både Sansa och Yrla lyckades bra, fast det var lite knepigare att få dem i rätt läge, så det tog sin lilla tid. Alltid intressant att se hur andra hanterar hundarna när dom ska stå, man märker att det verkligen är upp till den som hanterar hunden!

Till sist fick vi chansen att prova på lite drag, en sport/träning för hunden där denna får en specialsele med vikter. Tanken är att hunden ska få jobba och samtidigt få bra träning. Alla hundar verkade uppskatta träningen och vi är själva intresserade av att skaffa en sele, något som tyvärr verkar vara ganska krångligt.

Det var fantastiskt kul att träffa alla, och även fall de andra syskonen är fantastiska så är vi verkligen glada att vi valde den valpen vi gjorde!

Syster Yrla på ett bra humör.

Notera vem Dino har sina ögon på...

Försöker sig på något flörtigt leende?!

Husse agerar på instruktioner av Ida.

Som sedan visar hur det ska gå till..

Kommentar överflödig..

Dino på bra humör!

Mamma Takila var på lite dämpat men ändå bra humör. Nya valpar i magen?

Jaha?

Sansa tränar med kedjan och mamma Takila.

Mor och Dotter.

Dagen efter tog vi en promenad här hemma. Har ni någonsin sett en hund som ser så miserabel och eländig ut?

Så fort man kommer utanför dörren blir det såhär!

Sansas Pappa var inte med på kennelträffen men vi träffade honom i skogen. Sansas lilla huvud kommer härifrån.

Har hon sett så biffig ut på någon bild tidigare?!

Skönt med sommar igen.

På språng efter tennisbollen..

Som sedan hamnade i sjön!

Några avslutande bilder från igår.. Dino chillar.

Sansade började bli trött efter en stund.

Takila försökte sno fika..

Yrla visste var man fick mest godis!

Man känner knappt igen henne! Sansa poserar snyggt inför utställningen.

Vad tror ni, framtida champion?

Självömkan

Det är väl typiskt att just när man ska göra saker som man sätt fram emot så blir man sjuk! Visst, inte bakteriell hjärnhinneinflammation i alla fall, bara en klassisk gammal förkylning, men det känns ganska så trist ändå! Jag är ju lite ökänd för att aldrig bli sjuk och jag minns inte när jag var förkyld senast så på det viset var det väl på tiden vid det här laget. ;)
Jag hoppas ändå att jag ska må såpass att jag kan åka på kennelträffen imorgon! Hela C-kullen (Sansas kull alltså) ska vara där och jag har verkligen väntat på denna helgen!

Sansas träning går framåt! Inte träning för något specifikt utan bara i ren allmänhet, men det är ju också bra! Det känns som hon kommit tillbaka från löpet nu och hon känns mycket mer fokuserad och villig, vilket såklart ökar min motivation att försöka mig på saker.
Just nu på kursen så har vi påbörjat träning av bakdelskontroll, något som vi redan börjat med för länge sen med Sansa. Så eftersom hon kunde den saken bra så fick vi försvåring av uppgiften att jobba med. Det var superlätt tyckte Sansa som kan det nu med! När vi började kunde hon gå upp med framtassarna på den låga pallen och gå runt vänster eller höger med baktassarna genom att följa mig. Nu kan hon gå upp och själv från olika håll flytta sig så hon står rakt med sidan av bogen mot mitt ben, som i fotposition. Med en klicker fattade hon det snabbt!

Vi har också jobbat på att gå slalom mellan mina ben, och det går bra det med! Nu fattar hon vinken så det är bara att slipa på! Att backa i fot är svårare, men hon kan ju backa så det vi jobbar på nu är att hon ska sätta ihop två och två med den biten.

Daniel har varit flitig och jobbar vidare med utställnings-tjosan. Vi beställde ett utställningskoppel online och det har kommit så bara att bocka en sak av listan. Första utställningen är ju nästa torsdag! Mindre än en vecka.. nedräkningen har börjat.
Men Sansa har blivit bättre. Hon ogillade utställningskopplets tighta snara från början men den har med god belöning accepterats nu. Att springa fint vid husses sida går bra, och att stå går bättre än innan i alla fall. Tack vare Marinas (hon som vi går med på söndagarna) erfarna tips så har vi lite knep som kan göra det hela enklare. Har man aldrig ställt innan är det ju så skönt att få höra från någon som gjort det hur saken verkligen går till. Det är ju en sak att se på och en annan att vara där inne i ringen; då måste man ju veta vad som pågår liksom! Men det ska nog gå bra! Sansa är ju den enda staffen som ska ställas på torsdag, så det blir en mjukstart som tur är.

Valerie och Miso umgås, men ibland blir frestelsen för stor...

Got'cha!

En liten uppdatering om Dolphs träd. Det är en rönn! Sansas ben står med som storlekskontrast.

Inga badkrukor!

Eller jo, men inte Sansa! :D
Idag var det ju den där första riktigt varma dagen på året. Dagen då man inte vet om man vågar klä sig i lättare kläder men sedan alltid ångrar att man inte tog på sig ännu mindre. Vi gick på en ytterst solig promenad längs Mälaren och på vägen hem bestämde vi oss för att se om Sansa ville blöta pälsen lite!
Innan på promenaden vågade hon faktiskt stoppa ner nosen under vattnet för att fiska upp en glasspinne. Det var ett stort steg att ha nosen under vatten, något som kan upplevas som väldigt obehagligt eftersom man inte kan andas då! Eller inte borde försöka i alla fall..
I alla fall, vi kastade ut en tennis-pipboll utan fungerande pip i det grunda vattnet och hon far efter som ett skott! Inga hämningar där inte. Tredje och sista gången filmade vi spektaklet!
Nu ska vi bara införskaffa en bra flytväst åt fröken och se om vi inte kan få ut henne på djupare vatten!

Filmen!

Notera hur Sansa fintar husse när hon kommer med bollen! Vad jag försöker säga på slutet är och förblir ett mysterium..

På lördagen gick vi med Sansa i stan eftersom vi ändå skulle in och hämta tårta och indisk mat till dagens sena födelsedagsfirande. Daniel den stackaren var jätteförkyld men följde tappert med ändå! Dessutom tog han lite bilder vilket alltid gör matte glad!

Varför gå på marken när det finns en mur!?

Lite lättsam träning är inte helt fel det heller.

Sansas intresse för blommorna var måttligt svalt.

En vacker magnoliablomma.

Och en till. De luktade som kärlek.

En liten pippi på en sten!

Dricka lite i värmen kanske?

Två av åns invånare på simtur.

Utanför restaurangen stötte vi på en kvinna som sa att hon var väldigt rädd för "den sortens hundar" och därför tänkte byta till andra sidan gatan. Jag svarade något i stil med "det är ingen fara", och menade väl egentligen ungefär att det var klart hon kunde byta sida om hon ville, ja tog inte illa upp eller så. Men hon tolkade det hela som att jag försökte säga att hon inte behövde vara rädd, för hon svarade med att hon tänkte göra det ändå.
Det fick mig att fundera lite, för vad säger man egentligen som svar på en sådan sak? Att hon är rädd för Sansa kan jag respektera, och om hon vill undvika att komma nära får hon gärna gå omvägar - jag tar inte illa upp. Att börja argumentera om att ens hund är jättesnäll och ofarlig och så vidare är mest bara onödigt tycker jag. Personen är ju inte rädd för min hund som individ, utan som hund/hundras, och att försöka påverka det där mitt på gatan mellan två främlingar och en främmande hund är nog sällan något som hjälper.
Att inte svara alls känns ju inte mer trevligt heller, så va säger man?
"Gör det du"?
"Inga problem, gör som du vill"?
"Igen fara, jag tar inte illa upp"?
Det finns inte några snygga saker att säga, det mesta kan missuppfattas ändå. Jag får klura lite på det till nästa gång det händer, om det händer igen. Klart man kan försöka prata om det, men inte alla som är ute efter en hobby-terapi-session när de är ute och uträttar ärenden direkt.
Visst är det svårt att vara hundrädd, men att framstå som en trevlig, förstående och tolerant hundägare är inte alltid så lätt det heller alla gånger!


Har man inget att göra kan man plocka upp en kamera och fotografera sina djur i morgonsolen. Då kan det se ut såhär. Älskade djur i närbild.

Som en liten ängel.

Kolla in den läppen! <3

Mmm, sa du nått?

Buga framför din härskarinnas tassar, mask..

Känns som ett "hyenaskratt" hade passat bra att klippa in till den här.

Vadå damm och hår? Det är min krigsmålning!

Glad påsk!

Önskar Sansa!