Igår gick vi en promenad i för oss oupptäckt område. Först var tanken att vi skulle gena genom en skog, men skogen var alltför tätvuxen för vår smak (man skulle behöva machete typ) så vi höll oss till den lummiga grusvägen istället. Det var faktiskt väldigt fint promenadområde förutom att en portion av slingan tog oss längs landsvägen. Men då upptäckte Daniel längre fram att om vi genar genom en åker så skulle det ta oss raka vägen tillbaka till bilen. Ja varför inte, det fanns ju rännor genom där vi kunde gå utan större problem! Sansa hade däremot en helt annan uppfattning.. Filmer här nedan!
Det susar i säden (den här vann 7 Oskars).
Antilopen Sansa visar vägen!
Det lilla staffetrynet skar sig lite på de vassa bladen, så hon blev lite röd om nosen! Men när vi tittade så såg man inte ens märket som orsakade den lilla blödningen, så antagligen bara någon tunn liten reva a la papercut. Inte för att hon direkt brydde sig..
Majoriteten av den 2 timmar långa promenaden bar Sansa sin klövjeväska, nu med introduktionsvikt på 3% av hennes kroppsvikt! Så det var 240g på varje sida. Huuhva vad tungt och jobbigt tänket matte när hon bär ut väskan till bilen, värsta work outen bara det liksom! Sansa verkade inte direkt bry sig om vikten alls, kunde lika gärna varit tom enligt henne, så lätt var det! ;D
I alla fall så ska hon få bära denna vikten i en månad, 3 gånger i veckan, för att få en mjuk och behaglig start på det hela! Med tanke på att 30% av kroppsvikten är vad en tränad hund utan problem kan bära så är det ett litet myrsteg, men hellre en skonsam upptrappning än skador thank you very much!
Här är ännu en liten film! Sansa med klövjeväskan kallar jag den.
Sen operationen har Sansa inte varit så pigg på att använda skallen, eller ja, hon springer gärna in med den i saker och använder den som stoppkloss, men att tänka är inte lika lätt. Hennes glädje och motivation i träningen känns svårfångad och kortvarig. De är väldigt trist och jag hoppas hon återgår till sitt vanliga jag igen snart. Det var ju faktiskt inte ens en månad sedan kastreringen! Men att skylla på att hon har ont eller dylikt går inte, för hon ränner runt som en hare med vårkänslor och rent fysiskt så har hon inga protester, det är just när vi försöker träna något hon hellre luktar på blommorna. Hormoner som spökar efter skendräktigheten fortfarande kanske? Ja vem vet.
En annan smårolig/mysko grej är att hennes matintresse snarare har trubbats av än ökat. När hon får mat får man ropa flera gånger, kanske till och med locka henne för att hon ska komma till skålen. Hon äter allt och har aptit, men det känns ändå som om hon inte är riktigt lika matglad. Det kanske kommer tillbaka igen. Men blev bara lite förvånad med tanke på att både kastrering och skendräktighet kan ha en tendens att öka deras matintresse.
Ja hon har sina små egenheter!
För övrigt så är hon fortfarande rosa efter flytvästen.. :P
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar