Statusuppdatering: personsök

Nu har vi gått två delar av tre i personsökskursen och saker börjar falla lite på sin plats. Ja, i teorin alltså. För att förenkla för alla så gör jag en liten recap av hur själva kedjan ser ut på den nivån där vi är nu.

Först och främst får hunden göra sig bekant med figuranten som ska gömma sig, detta kallas att "flocka". Det gör man för att hunden ska få ett sug att vilja hitta personen, och hur mycket man behöver anstränga sig i flockningen som figurant beror på hunden! I Sansas fall behöver hon typ bara se personen och så är hon redo och villig att kämpa för att hitta dem igen.

Figuranten springer iväg och gömmer sig. I början ser hunden detta men nu har vi börjat med att ställa upp en skärm så hunden inte ser hela förloppet. Sedan släpper man hunden med kommandot sök! Då ska hunden springa och leta reda på den gömda figuranten! Detta med hjälp av vittring, för att vara petig, alltså doften i luften - inte spåret längs marken.

När hunden hittar personen ska den springa tillbaka till sin förare för att kopplas, och sedan ska hunden leda föraren tillbaka till den gömda personen. Det kallas helt enkelt att "visa". Väl där så är det fest, och hunden får massa beröm och belöning, varpå hela ekipaget på tre går tillsammans tillbaka till utgångspunkten där söket började - och då är hela kedjan avklarad och jobbet klart!

När ett ordentligt sök utförs med tränade hundar så har hunden en så kallad "sökrulle" som sitter i halsbandet. När hunden hittar den gömda personen ska den ta sökrullen i munnen för att sedan lämna den till sin förare. Sökrulle i munnen är en markring på att hunden hittat personen. Ingen sökrulle, ingen person!
Vi har självklart inte nått dit än, men träning med att bära sökrullen tillbaka till föraren har vi börjat på. Detta genom att figuranten ger hunden sökrullen när den kommer fram, så den kan bära den tillbaka till sin förare.

En bild ur arkivet. Sansa kontrolläser självklart bloggen för att se så allt stämmer.

Jaha, nog med teori. Under dessa kurser har vi ständigt fått höra att just "visa" är det svåraste momentet i kedjan, vilket är både bra och dåligt, då Sansa inte alls har några problem med detta moment alls. Det var nog en av de saker hon fattade först, och hon visar alltid entusiastiskt utan att behöva påminnas om att det finns någon där ute som behöver räddas.
Ja det var väl toppen, tänker du, då kan hon ju den värsta delen redan! Jo tack kanske det, men hon har istället stora problem med annat...

Det vore skönt om just visa krånglade, för då hade hon varit som alla andra och mycket fokus hade automatiskt fallit på denna svaghet. Men nej.. Sansas stora brist i kedjan har istället varit det mest fundamentala i hundträning: att springa tillbaka till sin förare.
Efter hon sökt upp personen så vill hon inte springa tillbaka till mig, utan står bara där och stirrar som ett fån, eller springer en bit för att sedan vända tillbaka, eller något annat enormt frustrerande beteende.
Och så står man där och flaxar med armarna, springer runt och hojtar glatt som en idiot, lockar och pockar med leksaker, vrålar inkallningskommandon som helt plötsligt inte blivit värda ett smack. Ärligt talat så känns det riktigt tråkigt, och hur man än kämpar rent mentalt för att hålla positiva tankar och motivation flytande i ett aggressivt hav av frustration och uppgivenhet så sjunker modet. Inte bara för att man känner att det är meningslöst, utan för att man på någon nivå tar det hela så himla personligt. Att din hund, som du tränat sen den var liten valp och älskat och gjort allt för att göra rätt plötsligt inte vill komma till dig. Hon blankt skiter i vad du håller på med, och det skär in i hjärtat no matter hur mycket du försöker övertala dig själv att hon inte själv vet vad hon utsätter dig för utan bara inte förstår eller inser situationen. Men det är svårt att hålla den där glädjen och motivationen på topp. Känner mer för att ge upp och gå och sätta mig i bilen och grina.
Hon kan inkallningen, det VET jag, men hon väljer att inte komma ändå. Det suger, och det enda jag kan komma på är att försöka träna mer inkallning. Men visst hade det varit enklare om detta var allas problem, så man fick mer hjälp och vägvisning.

Vilka andra problem har vi då? Jo, innan har hon inte velat ha sökrullen i munnen. Jag har tränat mycket på att uppmuntra henne och det har gett resultat. Nu är problemet att hon ser sökrullen som en leksak istället. Detta gjorde hon under ett sök hemma, tog den och sprang iväg och lekte "haha-du-kan-inte-ta-mig" leken. Det hjälper knappast när hon har svårt att komma fram till mig till att börja med..

Sansa hänger med grisen.

Med allt detta klagande så måste jag säga att sista söket förra söndagen på kursen var en riktig home run! Vi var nära gömstället, kanske 5-6 meter. Sansa springer som en raket som vanligt till figuranten, tar sökrullen i munnen(!) och springer tillbaka till mig. Hon till och med släpper sökrullen klockrent i min hand! Visa går som en dans och hela söket blir som en euforisk dröm. Alla är glada och nöjda! Och förvånade..
Så varför kom hon tillbaka i sådan fart att hon glömde att spotta ut sökrullen? Jo, jag gömde mig bakom skärmen efter att ha ropat glatt på henne. Detta funkade helt perfekt då, men än så länge har vi inte lyckats upprepa den effekten hemma.

Ah ja, det är bara att kämpa på och träna mer. Det är enormt mycket svårare att träna hemma, för det känns inte som hennes arbets-hjärna slås på som den gör när vi kommer till kursen. Där vet hon vad som väntas, medans hemma kan hon inte klicka med att det är arbete vi gör och inte bara en flummig lek. Vet inte hur vi ska fixa detta, men träning kanske ger färdighet? Vi vet ju att hon kan, det har hon visat, vi får bara inte ge upp! Förr eller senare trillar nog polletten ner även i hennes tjocka tjurskalle.

När man väl lyckas och ser framstegen får man världens bästa naturliga high, det är en underbar känsla, och den känslan som gör hundträning så himla skoj. Klart man vill riva ur sig håret ibland (vi valde rätt ras för den känslan också), men när det väl lyckas så glömmer man all skit man gick igenom för att nå dit! Man vill bara fortsätta till nästa nivå och se Sansa lyckas!

Sist men inte minst en gammal film från arkivet! Det blir suddiga arkivbilder i dåligt ljus idag för vi har inga nya, snygga bilder att visa.. Men i alla fall! Livet är aldrig tråkigt om man har en katt (som heter Valerie)!

Klicka här!

En gammal bild på Miso, som blivit mamma till två diande tygmöss.