Sansationellt!: Kurskul

Idag avslutades då grundkursen i personsök för vår del! Verkligen en rolig aktivitet och det är lite tråkigt att det inte blir några fler tillfällen. Men det är väl det som fortsättningskurserna är till för, så det blir kanske en i slutet av sommaren om livet tillåter!

När man fått diplom får man vara mallig!

Det hela började på en low, då fröken Sansa som-tränat-hela-förmiddagen bestämde sig för att tvärt frysa på väg tillbaka till mig efter sitt sök. Jag sprang iväg som en idiot och gömde mig i ladan men hon bara stod där som en liten vit marmorstaty och stirrade med döda ögon. Inte direkt ett acceptabelt beteende! När jag sedan skulle gå och hämta in henne (eftersom hon inte kom själv..) så började hon stället flamsa runt och vägra komma till mig. Det var droppen! Helena bad oss alla att lämna den inhägnade planen och alla kursdeltagare fick gå och "gömma" sig i ladan där Sansa inte kunde se oss. Hon kunde gott stå där vid grinden och gråta, tyckte jag! Efter att hon saknat oss en liten stund gick jag kall som en isvak och kopplade henne och tog henne till bilen - inget hyfs, inget sök!

Men de andra söken som kom efter blev bara bättre. Lite tjafs på att komma, som vanligt, men det löste sig i alla fall till slut så att det blev en avslutad och hel kedja av det hela. Att springa iväg (utan att titta bakåt!) och sedan sätta sig på huk med ryggen mot henne funkade bäst.
Hon kom aldrig med sökrullen hela vägen i munnen, men tog den från figuranten och sedan avslutade vi alltid med att hon fick greppa den och sedan släppa i min hand. Då lär hon sig i alla fall vart rullen ska hamna till slut!
Vi gjorde även sök med rullen fäst i halsbandet denna gången, vilket inte gjorde någon enorm skillnad förutom att rullen hängde med hela vägen hem även om hon spottade ut den, vilket inte var helt fel. ;)

Allt som allt så känns det som hon fattar principen. Ingen av de andra hundarna hade ett sådant sug på sök och på visa varje gång som Sansa, hon var verkligen aldrig blasé eller halvdan i dom delarna! Sen kanske de andra kom bättre på inkallningen och bar rullen hela vägen och annat, men Sansas fnattiga glädje och röj-fart över gräsplanen var unmatched! Hon tycker verkligen det är jättekul, och det är härligt! Bara att slipa på varje litet moment och snart kan hon allt, om matte och husse kan träna ordentligt. Jag vill i alla fall fortsätta och komma längre, och det tror jag Daniel (och Sansa) vill med! :D

Vid fågelstationen när där vi bor har de hagar uppsatta på sommaren för dessa ståtliga individer! Gutefår! Jag är helt förälskad i dessa vackra, härliga, nyfikna, vänliga djur som alltid bräker ett hej när man går förbi och gärna nosar en lite på handen. Underbart, tycker jag, men Sansa är livrädd för får. Jag skojar inte, hon tror att fåren vill döda henne, men först äta hennes hud medans hon lever. Ett bräk betyder 666, the number of the beast, och den hornade djävulen stiger från helvetets djup. Okay så jag är lite överdramatisk, men hon är verkligen skiträdd för får.
Så var det inte från början! Men efter att hon råkat få en stöt från elstängsel vid två olika tillfällen, båda med får i hagen, så har hon associerat den smärtan till fåren. Väldigt synd, det är aldrig kul att se sin hund med svansen mellan benen när hon försöker skräckslaget fly för sitt liv - vare sig det är fara på riktigt eller bara ett gullig, ulligt litet får. Kamphundar tuffa? Jo jag tackar, jag...