Äntligen är selen här! Påtänkt innan Sansa kommit hem till oss, planerad innan hon var gammal nog att använda den och beställd.. I slutet av sommaren. Den kombinerade Drag weight och tur-selen från Minipina, som man kan göra lite allt möjligt med! Perfekt om man inte vet riktigt vad man vill göra, som vi. ;D Jag kan verkligen rekommendera Minipina, duktig, kunnig och trevligt bemötande!
Nu har jag bara några småfula bilder att erbjuda på selen, och då utan själva drag weight-delen påsatt. Den är ju nämligen löstagbar! Självaste modellen ser ju jävligt miserabel ut också. Men det får duga tills vidare! Fler bilder med selen på lär det ju bli. :)
Selen har inga spännen, hon bara kliver i den helt enkelt. :)
Hon ser normalt inte såhär förstoppad ut när hon står... >_>
DW (inte påsatt) och nome-sele i ett. Och mina snygga strumpor såklart. <3
Sansa representerar både sig själv och Finland! :D
Ibland kan man få ett ryck. Idag fick vi ett sådant ryck att vi bestämde oss rent spontant för att själva sätta ihop en flirt pole. Vad i helskotta är en flörtig pinne, undrar ni kanske nu. Jo! En flirt pole kan beskrivas som en klassisk kattleksak, med en pinne fäst med ett snöre med en liten leksak på, fast i hundformat. Den används snarlikt också, med att man "retas" med leksaken på änden av snöret och får hunden (eller katten) att jaga den. Det är alltså en jaktlek, kort och gott! Genom att få leksaken att åka runt så motionerar man sin naiva hund. ;)
Inte för att Sansa var speciellt naiv, ska jag säga! Hon räknade ganska snabbt ut hur hon skulle göra för att genskjuta leksaken och få tag på den när matte var seg och långsam på manövreringen!
I alla fall, det finns ett antal olika sätt att göra en flirt pole helt själv. Kan vi så kan vem som helst! Bara fantasin (och materialet till hands) sätter gränserna. För att hitta något underlag till våran kreation använde vi oss av denna sida som hade en bra DIY förklaring och annan bra information. Fast för att slippa åka iväg och handla en massa så rotade vi fram lite ditten och datten ur källarens förråd av "skrot". Ett metspö i plast som pinne, ett nylonrep från en av Sansas långlinor blev till linan och en av hennes leksaker knöts i änden. Eftersom hålet i spöet var ganska stort och repet ganska så tunt så fick vi slå till med en absurt ambitiöst knuten knut lindad i tejp för att inte gå upp. det blev inte det vackraste, men funktionen var det inget större fel på! Jag tycker vår modell var lite klumpig och tung för precisionsarbete med flirt polen men den funkade! Vill man ha något halvfärdigt i lite nättare modell har jag sett att longeringspiska man använder till häst (och som inte är till för att piska den med, även om det låter så på namnet..) kan fungera bra! Man knyter bara dit en leksak och så är det klart! :)
Självklart tog det inte många minuter innan vi var tvungna att testa! Det finns en del regler som man ska följa när man håller på med flirt pole, eftersom man i princip taggar upp hunden, och grundlydnaden är A och O. Det finns bättre ställen att läsa om flirt pole om man vill testa själv eller bara veta mer än denna simpla blogg, som denna länken från tidigare i inlägget, eller varför inte på wikipedia, m.m. Information är lättare att hitta på engelska eftersom sporten eller vad man ska kalla det är betydligt vanligare i andra länder än vad den är här.
Sansas största svårighet var att släppa leksaken efter hon fångat den. Det gick faktiskt bättre än vad jag vågat hoppats, och med varje försök släppte hon lite lättare. Det som gick superbra däremot var att invänta ett varsågod, hon har en himla fin stadga och kunde sitta och vänta även om jag rörde på leksaken eller retades. Hon var också otroligt snabb på att varva ner, så fort hon släppt leksaken och vi tagit bort den så blev hon lugn, återfick fokus och var taggad men inte uppe i varv. Duktiga Sansa!
Självaste leken/träningen gick hur bra som helst och hon älskade varje sekund! Hon ger allt och hade jättekul, och när vi kom in så var hon trött kan jag säga! Vi tog bilder med! De blev lite tråkiga på grund av det mulna, mörka vädret men en del roliga action shots blev det ändå. Så får ni ju se själva monstrositets-kreationen i egen hög "person". :D
Är det blött i gräset måste man skydda rumpen. :D
Kick off!
Sen blev det en liten paus, med annan träning och fotosession.
Sansa är inte så förtjust i stora hundar. Än värre om de är mörka. Och värst av allt om dom dessutom är påträngande eller kommer springandes rätt emot henne. Föga trevligt då när vi ute på en promenad träffar på "grannens" stora, svarta, lurviga och väldigt entusiastiska hund som heter Sture eller nått. Sture (eller nått) är på väg ut på promenad med husse och går lös, och när han får syn på Sansa så springer han rakt på oss med nosen i högsta hugg. Detta är inte en otrevlig hund om man är människa, eller ens om man är hund säkert, den är inte farlig eller aggressiv. Men Sture är inte så diskret eller respektabel heller, han har vid flera tillfällen bara gått fram till Sansa och trängt sig på, och hon tycker det är högst obehagligt.
Så nu kommer han alltså där, med husse lite lugnt lunkande efter på uppfarten som ropar några oentusiastiska "Sture, hit, vänta, stanna..". Det är tydligt att Sture inte bryr sig ett skit. Nej nu jävlar tänker jag, bara för att hans hund vill trycka upp sin nos i min hunds härlighet betyder det inte att det är okay! Så när Sture kommer ställer jag mig strategiskt framför Sansa (som har rest ragg, har svansen mellan benen och gnäller till när hon ser honom komma) och ryter "Nej!" till honom från tårna. Sture stannar, tittar, tar ett varv och kissar på en buske medans husse långsamt närmar sig.
"Hon är rädd för stora hundar" ropar jag till husse, för att på något tafatt vis be honom att göra något åt sin lösspringande jycke. Till vilket han svarar "det är jag med".
Jaha, så informativt, men vad har det med saken att göra. Menar han att hans hund inte är stor? Jag påstår att en hund vars mankhöjd är högre än min höft är ganska så stor. Eller menar han att alla är väl rädda för nått, inte hans problem om min hund inte gillar stora hundar? Sture håller sig i alla fall på avstånd (inte tack vare sin ägares ansträngningar direkt) och jag väntar lite med att börja gå ifall Sture får för sig att komma efter bakifrån, vilket inte vore en bra upplevelse för någon. Men "grannen" går vidare och Sture hänger på, så då går vi också i motsatt riktning. Sansa tittar bakåt några gånger, och går snällt fot under mitt glada beröm och belöning. Det liksom känns på henne, någon liten pytte förändring i hennes sätt eller kroppsspråk, men efter mötet känns det som om hon tyr sig till min sida mer än för bara några minuter sen. Svansen går och hon är inte rädd längre, utan tar glatt emot godis som hon får för att hon går vid min sida. Det är en känsla som för mig upplevdes nästan som uppskattning, som en "skönt att du höll hunden borta där matte! Nu går vi vidare!". Kanske är det bara inbillning, men jag tyckte absolut att hon kändes lite mer dragen till mig hela den dagen, gick finare på promenaden och var mer lyhörd, kontaktsökande och närgången.
Det medför ju alltid en viss risk att ryta till eller så vid en sådan situation, den rädda hunden kan uppfatta det som att man gör ett utfall och "hänga på" det beteendet. Men om jag får välja mellan att få min osäkra hund antastad eller inte så vet jag vad jag föredrar! Sansa säger inte ifrån än mot andra hundar, men om hon får dåliga erfarenheter av till exempel lösspringande hundar så är jag rädd för vad konsekvenserna blir när hon väl tröttnar på allvar. Jag har skrivit det innan, men jag vill och hoppas att Sansa ska se till mig som konfliktslösaren i dessa situationer. Jag vill inte ha en hund som gör utfall för att "anfall är bästa försvar".
Det är tråkigt med det här med lösspringande hundar som matte eller husse inte har koll på. Sture springer inte bort, men har selektiv hörsel. Sansa är ju typ 100 gånger snyggare och luktar bättre än husse, liksom. Men jag har alltid Sansa kopplad i närheten av hus, hundar (djur i allmänhet) och människor. Hon får gå lös på utvalda platser. Det skulle kanske fler överväga att göra de med, om de inte har en hund som lyder i alla lägen.
Kanske att man får slå till med en vit liten lögn i dessa situationer, när hundar inte ska behöva hälsa men ägaren inte fattar. "Min hund har kennelhosta" har jag hört brukar fungera förebyggande. ;)
Med det sagt så kan Sansa umgås med stora och mörkpälsade hundar utan några som helst problem, om hunden i fråga är lugn, hövlig och inte påflugen. Hon gillar att hälsa på hundar försiktigt och att inte bli "påhoppad", då brukar det aldrig vara något problem. Ett bra exempel är denna gentle giant som hon träffade tidigare i somras! Denna herre var lugn som en filbunke och ignorerade Sansa ganska mycket, vilket hon bara tyckte var skönt. Man behöver inte alltid vara på! :)
Vuxna hundar gör saker tillsammans.
På en helt annan not så var jag och Sansa iväg till vår lokala äng för att busa lite i eftermiddags. Med två bollar och räkost i högsta hugg! Att springa efter bollar är nog den mest klassiska hundleken som finns, och Sansa älskar det. I sann terrieranda är hon dock inte lika glad i att ge upp sin "skatt" efter att hon fått tag på den! Det har vi fått jobba med. Men med en alternativ leksak att locka med så kan hon faktiskt släppa bollen i handen på ett loss. Det kan dock ta några försök!
En extra bonus med denna "äng" är att klövern som växer där växer tätt och högt, och det blir som en liten mini-djungel som bollen kan gömma sig i! Perfekta förhållanden för lite sök, med andra ord.
Racerhunden Sansa är snabb som satan att springa efter bollar, men när hennes lilla hjärna inte hänger med och hon tappar bort vart man kastar bollen kan man med fördel ropa "sök!" och se henne springa runt och leta som världens gladaste narkotikahund på acid. Det är underhållning av världsklass! Hennes svans går som en propeller!
Inte en speciellt spännande filmsnutt kanske, men titta på den svansen, speciellt i slutet när hon hittar bollen (spoiler). Den glädjen! Helt underbart. :3
Det är ju faktiskt inte så ofta man träffar på andra staffar. Visst ser man många om man besöker en utställning, men man kommer ju inte så nära inpå, och på stan är det ju tyvärr inte alltför ofta man stöter på någon. Därför är det ju kul att det inom rasen anordnas lite träffar och dylikt för staffe-ägare så att man får chans att träffa på andra fyrbenta och tvåbenta. Det är ju även utmärkta tillfällen för folk som funderar på att skaffa en staffe att få chans träffa lite hundar. Något år innan vi skaffade Sansa var vi ju själva på en sådan träff i Tullinge för att få lite mer kött på benen.
Nu finns det något som kallas "staffens dag" vilket mer eller mindre är att staffeträffar anordnas lite här och var i landet. Passande nog är det ju Sansas uppfödare som anordnat det i Södermanland (om jag har förstått det rätt..) vilket ju i våra ögon är extra kul då vi får träffa hundar vi redan känner! Tyvärr var inte syster Yrla på plats, men mamma Takila, Nitro, Nebo och såklart brorsan Dino. Med andra ord hundar ur samma kennel utspridda över lite olika kullar och dylikt. Föga överraskande var Dino lika intresserad av Sansa som vanligt, Dino som för övrigt ska bli pappa! Faster Sansa, hähä.
Sansa hälsar på Nebo från samma kennel. Kanontrevlig hane med lika trevlig matte. Sansa och Nebo kom bra överens redan första kennelträffen.
Tyvärr var vi inte på plats redan klockan 10 då det var träff för enbart kenneln, men vi fick å andra sidan hälsa på några andra hundar, inte minst valpen Soja med nyblivna staffeägare!
Sansa spanar in mamma Takila som tyvärr inte ägnar Sansa någon större uppmärksamhet..
Dino hälsar på matte.
Sansa som blir lite väl uppskruvad vid sådana tillställningar försöker lugna sig lite..
"farbror" Nitro som Sansa träffade redan som nyfödd liten valp..
Hur tjusig som helst!
Mamma i mitten med dotter och son..
Vi fick även tillfälle att testa på lite spår i skogen, precis som vi gjort förr. Spår är ju faktiskt väldigt roligt, men som med mycket annat blir det inte att vi gör det så ofta som vi borde.. här finns rum för för bättring! Spåret gick väl sisådär, Sansa var nog lite för mycket hyperläge och fladdrade runt lite hursomhelst i skogen. Vi tog det för vad det var, helt enkelt. :)
Hela träffen blev lite rörig för vår då vi kom lite sent och sen skulle vidare till gammelmatte och Yoshy. Men det var riktigt kul och vi ser fram emot att träffa fler ur kenneln nästa gång, inte minst Yrla!
Till sist några extra bilder från skogen förra helgen!
Kommentar överflödig?!
Mmmmysigt
Vid det här laget är Sansa-springer-mot-kameran bilder nästan bloggens trademark
Krälande mask
Vilket face?!
Sist men inte minst kan vi avslöja att Sansa har röstat på Staffedemokraterna!
