Att alla promenader just nu innebär koppel och munkorg tar musten ur det mesta, framförallt glädjen att komma ut och gå i friska luften. Sansa är inte förtjust i att ha munkorgen och det hade nog ingen förväntat sig att hon skulle vara! Men munkorg + koppel = katastrof.
Under den senaste veckan har jag haft stora problem med att gå med henne alls, för hon vill inte. Hon sätter sig på rumpan och vägrar gå, eller ställer sig med nosen pekandes hemåt och tittar uppgivet på mig. Inte mycket till glädje i det alltså, varken för henne eller mig. Det går lättare om man går två, men det känns ändå inte som det brukar. Om hon inte stannar som en stoppkloss och tappar rörelseförmågan i alla fyra ben så drar hon framåt så till den milda grad att jag får kramp i armen bara genom att hålla i kopplet.
Jag har provat att gå med hennes sele från Minipina, den där selen som hon kan dra i hur mycket hon vill utan att det skadar henne för all belastning hamnar på rätt ställe. Denna sele drar hon inte i! Däremot så går hon inte i den heller, så länge munkorgen sitter på..
 |
| The love child of Hannibal Lecter and Bane? <3 |
De senaste veckorna har Sansa känts lite som en annan hund för mig. Jag vet inte om det är jag som bara projicerar mina egna känslor av dåligt samvete och frustration över alla dessa nya restriktioner på henne, eller om det ä hon som blir påverkad av medicinering, nya rutiner och mindre frihet. Oavsett vad det är så är de jobbigt.
För att förtydliga varför hon inte bara kan gå lös med munkorgen på så kan jag dra anekdoten om den dagen jag ställde mig själv samma fråga. En liten stund kan väl inte skada, vi går bara genom den här lilla skogsbiten och hon kan springa av sig lite, tänkte jag. Så jag släppte henne och vi gick vidare, allt var frid och fröjd! Sen så försvinner hon ur mitt synfält, inget konstigt, hon är ju ungefär en triljon gånger snabbare än vad jag är, så jag kallar in henne. Hon kommer som ett skott, inga problem! Förutom att hela framsidan av munkorgen är totalt täckt av kletigt bajs. Och visst brummar hon nöjt och slickar sig om munnen. Det var ju helt underbart vilken delikatess man kan hitta om man bara vet vart man ska leta!
Bara att knäppa av munkorgen och gå hem, tvätta den och fundera över bästa sättet att inte få ett sammanbrott.
Jag ser verkligen fram emot torsdag när vi ska tillbaka till veterinären. Jag hoppas naivt på något form av svar, utveckling eller kanske till och med en god nyhet. Men räknar inte med det.
Förutom allt detta så har Sansa verkligen "slimmat" till sig de senaste två eller så månaderna. Hon har gått ner typ ett kilo i vikt och det syns verkligen! Hennes bröstkorg har en tydlig kontur och man kan känna revbenen precis under huden. Däremot har hon inte tappat något i muskelmassa, kanske till och med tvärt om.
Jag tycker det gick lite för fort, och blev lite orolig. Jag tror det beror på foderbytet för VoH med lax som hon åt innan är mer fett än det hon får nu. Dessutom har hon ju sprungit mycket lös och motionerats sen efter sommaren. Så alla mina tveksamheter runt hennes figur och negativa effekter av kastreringen är bortblåsta. Pinglan är deffad! Speciellt "fram och bak" syns det, på låren, bogen och manken.
 |
| Vart tog alla ryggvalkar vägen? |
Det är så roligt med kontrasten. När hon sitter ser hon bred och stabil ut, sen när hon ställer sig upp har hon ben som ett föl och en midja som en geting. :D
Vi har i alla fall dragit upp maten lite igen, efter att ha minskat den i somras. Vi har ju bytt foder, så då får man omkalibrera mängden!
Det där med en staffe och munkorg har jag gått och funderat på ett tag nu. Rasen har ju i vissa cirklar ett dåligt rykte, ordet kamphund och mördarhund syns fortfarande i media även om det blivit mycket bättre. Det finns många som inte vet bättre och som är rädda för denna typ av hund på grund av detta rykte. Mycket felaktig information cirkulerar, dålig journalistik, och skandal-hets för att sälja tidningar.
Med all detta sagt så är det ju nästan en skyldighet för en ägare av denna rasen att ge ett så bra intryck som möjligt. Alla hundägare har en skyldighet, men det blir mer tydligt med en ras som såpass många tror är farligare än andra hundar.
Hur bra intryck inger man då när man kommer med en staffe i munkorg?
Att man har den mest oskyldiga och välgenomtänkta anledningen någonsin spelar ju föga roll då en försvinnande liten del av människor man möter ens skulle tänka tanken om att fråga. Nej, här får man helt enkelt räkna med att bli dömd i tystnad. Jag har ju bara sett reaktionen hos våra grannar. De höjer på ögonbrynen och man ser en liten, liten skugga av tveksamhet över deras leenden.
"Munkorg? Varför har hon det? Heh.."
När man förklarar tycker de mer synd om henne, och den sympatin kan hon gärna få ta. En granne skrattade lite och tyckte hon såg tuff ut i alla fall. Om det nu är en bra sak under omständigheterna..
Jag vill inte gå och gömma mig med Sansa under den period hon kommer behöva munkorgen, jag vill inte att det ska stigmatiseras och det är inget vi ska behöva skämmas över! Men spelar det någon roll vad jag känner? Att de dömer mig som en dålig hundägare kan jag leva med. Att de ser på Sansa som en farlig hund svider mer, men det kan jag väl också ta. Men att bre på rasens redan skakiga rykte, som faktiskt är på väg åt rätt håll sakta men säkert, med något såpass negativt som detta kan tolkas som. Är det okay?
Ska vi avstå att gå bland folk för att ingen ska få en dålig erfarenhet av en staffe när det kan undvikas?
Kanske man skulle beställa hem ett hundtäcke med texten "Jag har inte munkorg för att jag är farlig, jag gillar bara att äta bajs från marken!"
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar