Hunden som krympte och försvann

Vissa saker går bättre än andra för lilla Sansa-tramsa just nu. Själva allergiutredningen går väl som man kan förvänta sig att den borde gå, den senaste veckan har vi inte sett några utslag som vi reagerat på och hon känns "blek i hyn" på så sätt att hon inte är rosaflammig som hon var innan. Ibland så riktigt stannar jag upp och slås av hur blek hon faktiskt ser ut, jämfört med vad man var vad vid innan. Hon ser mer hudfärgad ut och nosen och ansiktet ser mer passande ut för en vit hund. Hon känns vitare på något sätt.
Brännmärket vid nosen är ett minne blott, och de "finnar" hon brukade få på hakan är helt borta. Jag tycker dessutom att huden mellan tårna är bättre nu, vilket är skönt.

Lite bortglömda bilder från tidigare i höstas när man fortfarande kunde se hennes vackra anlete. :D

Däremot finns det några problemområden kvar. Fläcken på huvudet till exempel är större än någonsin och får fortfarande sårskorpor och upphöjda små knölar till och från. Öronlapparna är ganska mörka och småsåriga till utseendet vid spetsen som innan. Salvan har inte gjort mycket, men veterinären sa (enligt Daniel, jag minns inte) att just den behandlingen skulle ta en väldigt lång tid.

Det jobbigaste av allt är däremot Sansas vikt. Den går fortfarande åt fel håll! När jag vägde henne i morse låg hon på 12.9 kilo!? Jag som för någon anledning tyckte hon såg bättre ut? Men nu idag på promenaden slogs jag av en mild förtvivlan när jag såg henne. Lättstötta personer se bort, men hon påminner fan om en "Auschwitz jude" i sin nuvarande tragiska form.
Senaste tiden har det varit kallt och hon har haft sitt vintertäcke på ute, vilket till viss del kan förklara varför jag inte sett detta innan. När solen faller på och man ser alla skuggor på hennes arma kropp blir man ju förskräckt. Så nu har fodergivan självklart ökat ännu mer. Varför hon gått från något generös i hullet till ett benrangel känns svårt att förklara, förloppet har varit så dramatiskt? Hon har inga parasiter som vi kan se och annars är hon ju frisk. Mer mat på detta så hoppas vi att hon sakta men säkert kommer tillbaka i rätt form.

Situationen är ju inte helt ny för mig, vilket gör allt än mer känslosamt. Dolph rasade i vikt under sina sista år och han var verkligen skinn och ben under sin tjocka päls. Allt detta med Sansas vikt och de olika medicinerna att hålla reda på är som en mardröms dèjá vu, det påminner mig så mycket om Dolph och den sista tiden med honom att det riktigt skär i hjärtat. Men Sansa är en väldigt annorlunda individ och en annan hund, liknelserna stannar där ungefär. Men det är en väldigt påfrestande situation att se sin hund "tyna bort" trotts att man försöker åtgärda problemet.

Rump-flärpen på snygga stickade tröjan åker upp när svansen gör det. :D

På en annan not så prövade vi VGW-bältet (selen) för första gången idag och den får helt klart tummen upp! Vi gick dessutom med henne bland folk för första gången med munkorgen och det gick bra, även om det känns lite olustigt, i alla fall för mig. Men det är bara att ignorera vad andra kanske tror, och hoppas att de frågar istället så man kan förklara situationen. Sansa är ju så söt och mild och ger knappast ett hotfullt intryck, så vi får hoppas att hennes utstrålning dämpar den läskiga effekten av en missförstådd munkorg. Det är ju ingen poäng att gå och inbilla sig saker heller!

Strängnäs i fjärran.

Tänk, en gång i tiden kunde jag äta godis på promenad..