Pest eller kolera?

Då börjas det igen. I små steg återfår Sansa de problem som hon hade innan behandlingen, och som varit som bortblåsta dessa två månader. Men så fort vi dragit ner på frekvensen av behandling och avslutat de tyngre grejerna så återkommer symptomen dag för dag.
Några rosa sträck bakom ena örat. Kamerans blixt har liksom för att lindra problemet suddat ut och blekt ner det hela så det ser bättre ut än vad det gör i verkligheten. Inte såpass att hon blöder, men nog för att man tydligt ska se att något kliar utöver det vanliga.

Pest eller kolera om du måste välja? Det finns inget "nej nu skiter vi i det här och återgår till det normala" alternativ. Inte för att vi kan välja heller, för den delen.
Atopi eller foderallergi? Vad vore bäst, om hon inte tål något i sin omgivning, som kvalster, eller att hon inte tål något i sin mat så som kyckling?
Vilken det än är som orsakar problemen så innebär det ju begränsningar i hennes och våra liv. Antingen måste vi arbeta med miljön, och lindra hennes symptom så långt det går, eftersom man aldrig kan "rena" vardagsmiljön helt och hållet. Vaccinationer hos veterinären som både kostar pengar och tid och som kan ta flera år innan de ger resultat, om det blir något resultat.
Eller så betyder det en strikt diet, kanske svårigheter att ge henne det ultimata fodret, kanske hon alltid måste få halvfoder och påfyllnad av potatis eller ris resten av sitt liv (vilket jag inte gillar). Hon kanske inte kan få rejäla tuggben utan är dömd till 2-minuter-ben som är i magen innan man hinner blinka (som lamm), och som är svårare att få tag på. Att ständigt behöva oroa sig för vad hon fått i sig, eller om hennes allergi blivit sämre och hon slutar tåla nästa produkt. För att inte tala om den värsta mardrömmen, att hon inte skulle tåla protein över huvud taget.

Jag har funderat en del, speciellt med tanke på att saker ställs på sin spets snart. Om hon redan börjar klia igen nu på specialdieten vad betyder det, om något? Kommer det vara en hårfin skillnad nu när vi byter tillbaka till hennes vanliga mat på måndag eller kommer det synas väldigt tydligt om något inte stämmer?

Jag känner mig väldigt orolig och rastlös, det är så jobbigt att inte veta när man bara vill försöka tolka allt man ser och sätta det i någon kontext. Oavsett så ger väl detta en fingervisning att vad det än är så kommer vi inte kunna avsluta behandlingen, vare sig det är atopi eller foderallegi, eftersom hon redan nu reagerar som hon gör. Inte minst med öronen, som är rena och fina och ändå uppenbarligen kliar en hel del.
Det är där hennes problem syns på hennes beteende; det är på öronen, läpparna och öronen som hon visar att det kliar allra mest. Utslag och små "finnar" på magen syns, men hon reagerar inte nämnvärt på det. Likaså med tassarna, jag har aldrig upplevt att hon är där och känner sig besvärad av dem.

Jag hoppas bara mest av allt att denna utredning kommer ge svar, och att vi slipper gå vidare med perioder av munkorg och annan bondage. Det har varit värst av allt.

Till sist, ett avsked.

Efter ett långt liv har Solo, min farbrors hund, fått somna in.
Sansa träffade Solo två gånger; han en lugn gammal herre och hon en tramsig valp. Solo hade ett förvånansvärt stort tålamod med den vita lilla djävulsvalpen, och valpen hade en förvånansvärt respektfullt uppförande mot den gamla herren.
När Solo var här hemma med sin familj och hälsade på var han mest intresserad av Miso, och följde henne nyfiket runt. Han jagade inte, skällde inte, utan tittade bara och lufsade efter. Miso var en aning skeptisk, men har aldrig haft så mycket emot en publik.
Sansa å andra sidan följde efter Solo, nosade där han nosade och likt en något osäker lärling ville hon gärna vara där han var, om bara utifall han skulle lära henne någon visdom om världen.

Jag tänker posta en vacker dikt  skriven av Lord Byron här som jag haft med innan, då till minne av Dolph. Den fångar upp och beskriver så väl hundens innersta väsen, och dess fundamentala påverkan på människan.

When some proud Son of Man returns to Earth,
Unknown to Glory, but upheld by Birth,
The sculptor’s art exhausts the pomp of woe,
And storied urns record who rests below.
When all is done, upon the Tomb is seen,
Not what he was, but what he should have been.
But the poor Dog, in life the firmest friend,
The first to welcome, foremost to defend,
Whose honest heart is still his Master’s own,
Who labours, fights, lives, breathes for him alone,
Unhonoured falls, unnoticed all his worth,
Denied in heaven the Soul he held on earth –
While man, vain insect! hopes to be forgiven,
And claims himself a sole exclusive heaven.

Oh man! thou feeble tenant of an hour,
Debased by slavery, or corrupt by power –
Who knows thee well must quit thee with disgust,
Degraded mass of animated dust!
Thy love is lust, thy friendship all a cheat,
Thy tongue hypocrisy, thy heart deceit!
By nature vile, ennobled but by name,
Each kindred brute might bid thee blush for shame.
Ye, who behold perchance this simple urn,
Pass on – it honours none you wish to mourn.
To mark a friend’s remains these stones arise;
I never knew but one -- and here he lies.

Vila i frid Solo.