ViktVakterna ;D

Efter lite om och men så har vi till slut kommit fram till att Sansa inte kan väga sig själv på vågen - det blir helt enkelt fel. Ett fel på sisådär 0.5 kilo. Så från och med nu får vi återgå till gamla vanliga husse-bär-Sansa tekniken och slopa mitt snygga salongstrick där hunden själv kan sätta sig på vågen.
Det positiva i detta är att Sansa inte tappat så mycket i vikt som vi trott, det är en bra sak. Det negativa är att hon inte direkt ökat i vikt heller, vilket har varit målet. Hon ligger och guppar runt 13.5kg, ungefär där hon låg när vi var hos veterinären sist. Men det är i alla fall bättre än att hon gått ner! Vad är det med mina hundar? Kastrerade djur ska ju bli feta inte tunna!? O___O

Sansa träffade ett älgspår i snön.

I alla fall så är det bara en vecka kvar med munkorgen, och det glädjer mig verkligen! Nu har hon en permanent rosa bula över nosen där korgen ligger och trycker och ett rejält uppskrapat sår bakom nosen som går upp en gång om dagen ungefär när hon lyckas forcera av munkorgen och slita sin nos i stycken. Jag är rädd att om jag drar år munkorgen ännu mer kommer skadorna snarare bli värre när hon väl lyckas komma på hur hon ska få av sig den igen. Inte för att hon lider av det så mycket, hon är lika glad ändå även om snön färgas röd av hennes blod? Ja vad gör man.. En vecka.. en vecka..

De senaste dagarna har ur hundpromenadssynpunkt varit, och jag kvoterar min egna poetiska beskrivning från innan, helt överjävliga. Vägarna är såphala och värdelöst sandade, om alls, och går man off road är snön bitvis djup, bitvis is, bitvis 20 cm djup slask och bitvis en sjö. Innan allt började smälta hade vi dessutom några härliga dagar av skare som täckte den djupa snön. Detta lärde jag mig den hårda vägen när jag halvvägs ute i tjottahejti inser att Sansas ben fått små repor och blivit sadistiskt rakade av det tunna islagret ovanpå snön. Stackars varelse! Så de senaste dagarna har vi försökt hålla oss i skogen, som är den mest lindriga platsen att vistas på ur snö-och-is synpunkt. Tyvärr är skogen här omkring uppstyckad i små öar mellan golfbana och åkermark. Inte varit en speciellt stimulerande vecka.

Sötaste sitter och är sömnig framför TV:n. Hennes hudveck lär vi aldrig bli av med. <3

Igår var vi hos min mamma och hälsade på, så Sansa fick äntligen träffa Yoshy igen! Eller? Jag är inte så säker på att Yoshy var helt glad över att få träffa henne! Den hunden är riktigt svartsjuk! Så fort Sansa kom för att pussa på och gosa med gammelmatte blev Yoshy jätteirriterad och rent av bet Sansa i kinden några gånger! Inte för att han bet för att döda, det blev inga märken, men det var en tydlig markering.. som hon inte alls fattade.
Bitas i ansiktet!? Det är ju staffens signaturlek! Let's dance, brother!
Så ja, Sansa blev jättetaggad och lekfull istället! Men hon bet ju självklart inte tillbaka, vare sig på skoj eller ej! Hon bara gjorde en massa pigga lekinviter och skuttade runt som ett överhettat duracellbatteri.. Tonåringar.

Tyvärr har Sansas symptom blivit lite värre nu igen. Utslag på magen har börjar poppa upp, svamp i tassarna syns lite mer nu, rodnad runt ögonen syns igen. Detta knappt två veckor efter vi slutat med kortisonet. Det känns inte bra! Men det har inte blossat upp för dramatiskt än, och vi ska fortsätta som planerat. En vecka lamm, sedan två veckor av provokation (det hon brukade äta), och så får vi se om det går eller om vi måste avbryta. Håller tummar och tår att det går bra.