Liksom Daniel sa tidigare idag så har Sansa gått igenom perioder av uppskattning från allmänheten. Som valp var hon hutlöst söt och varenda människa man gick förbi vände på huvudet, log och pratade bebisspråk. Sen så kom en period när ingen brydde sig om henne alls, inga reaktioner eller frågor, hon var som ett litet spöke. Nu har hon helt plötsligt hamnat i en sötperiod igen och människor av alla dess slag ler och utbrister lovord när de ser henne. Många frågar igen om de får hälsa och berättar hur söt hon är.
Så är det ju det där med glädjen, också! Alla som hälsar på Sansa blir alltid glatt överraskade över hennes bottenlösa glädje och entusiasm över att få säga hej till en annan främmande människa. Jag säger inte att andra hundar inte är glada i folk, men det är något speciellt med staffar, det märker man ju inte minst på människors reaktioner.
Senast idag hälsar en gammal tant på Sansa och utbrister att hon aldrig träffat en sådan glad hund! Hon hade minsann haft hundar hela livet, men ingen med en sådan glädje som Sansa visade upp. Det känns ju härligt att se att det smittar av sig.
En av påskdagarna åkte vi och promenerade i Torshälla, för omväxlings skull. Efter en runda stannar vi på torget för att avsluta med en glass. Medans vi sitter där kommer det en man fram och frågar om han får hälsa på Sansa. Det är tydligt att han är en person i en tråkig livssituation, troligen missbrukare. Jag säger visst och han kommer och sätter sig bredvid oss på bänken.
Det första Sansa gör är att helt otippat ställa sig med frambenen på mannens knän och ömt slicka honom på munnen. Inget hetsigt slickande alls utan bara helt försiktigt. Mannen blir lite förvånad men det är tydligt att han uppskattar Sansas intresse. Så vi sitter där och pratar en stund, och mannen klappar lugnt på Sansa, som verkar vara helt opåverkad av att bli tagen i av en främling. Han smeker henne över huvudet och öronen med sina stora händer och hon visar inga tecken på obehag, rent av motsatsen. Igen så ställer hon sig på bakbenen och slickar honom över hela ansiktet. Det är tydligt att kontakten med Sansa är speciell för han pratar varmt om relationen mellan människa och hund, deras kärlek, empati, ärlighet, respekt. Efter en stund tackar han för att han fick hälsa och berömmer Sansa för att hon är så fin. Det kändes som ett väldigt speciellt möte, för Sansa har aldrig varit så lugn som då när hon hälsar på en ny person. Dessutom så tror jag det betydde mycket för mannen att få en stund med henne också.
Mina funderingar på om Sansa skulle kunna passa som besöks- och/eller terapihund väcktes till liv igen, efter att jag varit osäker på om hon skulle tycka det var för stressigt. Kanske hon skulle passa ganska så bra ändå, men rätt träning för oss båda.. Är det någonting som jag verkligen tror på så är det ju hundens förmåga att förändra en människas liv till det bättre.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar