När problem bildar par och förökar sig..

I tisdags var det dags för Valeries operation. På måndagskvällen duschar jag henne med ett speciellt (jobbigt) klorhexidinschampo, liksom man bör. Stackars liten.
Tidigt tisdag morgon är vi iväg. De tar blodprov, ultraljud och urinprov (inklusive väntetid) och det är inte fören framåt lunch vi är på väg hem igen, och lilla Val är kvar hos veterinären i väntan på sin operation..

Vi hinner knappt innanför dörren fören veterinären ringer. De har hittat blod i hennes urin, antagligen en urinvägsinfektion, och de kan inte operera..
Vi åker tillbaka och hämtar henne, mycket biltid den dagen, sedan köper vi antibiotika som hon ska äta i tio dagar. Men en ny operation bokas in redan om 7 dagar. Lagom kul att bli kränkt på 20 lika sätt i onödan. :<

Men så lätt ska vi ju inte ha det, såklart. Antibiotikan som vi får är av en mycket mystisk karaktär, som en spruta med en pasta man ska mata henne med. Em jävla massa pasta, faktiskt. Tre gånger om dagen ska hon ha en redig portion. En liten katt med en liten mun, liten aptit och viss integritet.. för att inte nämna en önskan om autonomi. Att trycka hennes mun full med oljig, vit och äcklig antibiotikapasta var helt uteslutet.
I början så geggade vi på pasta under hennes nos i små bitar, och hennes reflex att slicka bort det gör att hon får i sig den.. TYP. Kanske 90% av den i alla fall.. Inte så värst värdigt, kanske.
Men det var inte lätt, hon hatade det och blev mer och mer förbannad. Att göra det på henne utan hjälp gick inte alls, och nästa dag hade hon räknat ut att om hon bara sket i all slicka så slapp hon känna den äckliga smaken...

Så inträffade en liten incident som fick min bägare att rinna över. Jag hade pastan på ett litet fat för att ta en del i taget och forcera det in i katten, på något sätt. Där låg även en kattgodis som belöning. Men Valerie smet iväg och jag fick gå för att hämta tillbaka henne.. och jag vände ryggen åt tallriken, som var på TV bordet.
Gissa vem som åt godisen, OCH antibiotikan! Ja just det, den numera bakteriefria hunden Sansa..
Doseringen var så snäv att varje liten droppe behövdes för att det skulle räcka alla 10 dagar, så nu när en dos var borta hade jag helt plötsligt ett nytt problem.

Det slutade, efter några om och men, med att jag fick ringa veterinärkliniken och be om att få antibiotikan i tablettform istället. Senare på eftermiddagen åkte vi in, igen, köpte (de mycket billigare) tabletterna och ja, så var den saken avklarad. Att ge Valerie piller är SÅ mycket lättare, det har vi gjort en massa innan och jämfört med den där jävla pastan är det som att jag vaknat upp i paradiset..

Nu ska vi bara fortsätta såhär tills nästa tisdag, då vi får åka in med henne och ge den här operationen ett nytt försök! Och så måste jag ju duscha henne.. igen.. också.. D:

Vem vet..?

En helt annan nyhet, som är mycket roligare, är att husse och Sansa har bokat in sig på ett doftprov i slutet av april! <3
Jag och Sansa har ju redan gjort det, men varje person måste klara provet för att få tävla, även med samma hund. Så då gäller det! Om/när de klarat doftprovet ska de också anmäla sig till en tävling som är i slutet av maj (hoppas, hoppas att det finna platser kvar)!
Båda är på Helenas Hundskola, där vi gått en massa kurser. Det bästa är att det ligger så nära så det är lätt att komma dit, inte en massa "åka 7 på morgonen en lördag" eller annat jobbigt trams! Vi har väntat lite på att det ska poppa upp doftprov och nose work tävling på hundskolan just för att det är så smidigt. ;)
Jag har all tro i världen på att de kan klara det, såklart! Sansa är jätteduktig, och husse är inte så illa han heller. :3

Tid för vår?

[Vår-
känslor
tecken
"röjning"]

Årets första mark-ålning, också känt som att "göra en King". ^^
Detta var dock två veckor sen eller så, jag har haft problem med att posta blogginlägg på grund av något mystiskt bugg.. Ja vem vet, teknologi...

I alla fall så känns det som att våren är här, i alla fall fas 1. Så, lite vårtecken i vanlig ordning?

Sansa är en nakenfis! Ett säkert tecken på varmare tider. :D

Det tar en dag eller två att vänja sig vid hur hon ser ut under kläderna. ;)

Tit-ut.

Suddig, men motivet är omöjligt att missa.

Någon vecka gammal, när det fanns snö, men här ser vi tydligt: gässen är här! Och lite svanar. Och ett par tranor.

Utkiks-Sansa.

Det oundvikliga man aldrig är beredd på

I början av veckan, när jag plockade upp Valerie, kände jag en knöl på hennes bröst. Det var en såpass stor knöl att jag visste att det var något seriöst, och vi var alla väldigt förvånade över att vi inte märkt av den innan. Den satt precis under en bröstvårta.. Ja, vad annat än en juvertumör?

Bokade en tid till veterinären samma dag, och fick en till onsdagen.
Så vi åkte dit, och de undersökte den lilla damen. Hon var lika fantastisk som alltid, och fick många fina ord från personalen. Röntgensköterskan påstod att hon aldrig träffat en sådan "enkel" katt. Det kan jag förstå, för Valerie är verkligen en liten dröm att hantera. Det är som om hon ger sig helt i "vårat våld", litar på oss utan en tanke, och är helt okomplicerad att ha att göra med. En katt man bara träffar på en gång i livet, om man har jävligt tur det vill säga.. <3
Det enda som krånglade var väl att hon blödde väldigt lite! Att ta blodprov var inte lätt när det knappt kom något att ta proven på.. Så hon fick stickas en gång i varje framben, men djurskötaren som gjorde jobbet var som tur var väldigt snäll och försiktig. :)
Hon fick i alla fall hemska blåmärken efteråt, på grund av sina sköra blodkärl, stackaren.

Så efter blodprov och röntgen fick vi åka hem och vänta på svar. Det kom på eftermiddagen.
Hennes röntgen såg bra ut, och hennes lungor var friska och fina, inga tecken på metastaser. Så en bra nyhet, för då visste vi att det var värt att försöka operera bort tumören.
Å andra sidan var hennes blodprov inte lika positiva. Hennes njurar fungerar inte alls bra, de är nere på runt 30% effektivitet, så en seriös nedsättning. Vilket ökar riskera med sövning.
Juvertumörer på katt brukar till 80% vara elakartade, men vi vet inte hur det ser ut för Val fören efter de tagit ut knölen.

Så efter ett ental konversationer med veterinären, som för övrigt var väldigt hjälpsam med att hitta lösningar för oss, så kom vi fram till en plan.
Valerie ska opereras, vi ska ta bort tumören och tre delar av hennes kringliggande juver för att öka chansen att vi tar bort eventuella spridningar av cancern. Hon lämnas in på morgonen och ska då direkt få en behandling i form av dropp för att stärka hennes njurar inför operationen. Hon ska också genomgå ett ultraljud av buken. På eftermiddagen ska hon opereras, och sen kan vi förhoppningsvis hämta hem henne nästa dag.

Som lite extra problem så är hon ju en Helig Birma, en ras som är känslig för sövning. Så de kommer använda sig av en speciellt "snäll" metod för att minimera riskerna.. Oavsett så är det ändå en risk att söva och operera en såpass gammal katt, egentligen är oddsen inte på vår sida. Men det är ändå värt det!

Valerie är sina snart 13 år till trots en väldigt glad, pigg, busig och frisk katt. Hade hon varit sämre hade vi inte velat tvinga henne igenom det här, men jag tror verkligen att om operationen går bra så kommer hon kunna fortsätta att ha ett bra och värdigt liv i flera år framöver.

Alternativet till operationen är avlivning för oss. Att ignorera en tumör och hoppas på det bästa är inte OK, hon skulle lida av smärta långt innan vi kunde se det på henne. Katter är kända för att kunna dölja när de har ont, och när det väl märks har det gått alldeles för långt!
Så om hon blir avlivad, eller dör på operationsbordet, är ändå samma resultat. Skillnaden är att med en operation så finns chansen att hon kan fortsätta ha ett bra liv.

Det är så vi har resonerat, och nu är det bara att vänta till slutet på månaden när det är dags.
Jag vet att just nu hanterar jag det relativt bra, jag kan vara ganska kall och pragmatisk i dessa sammanhang. Väggarna är skyhöga. Man kan likna det vid en damm med en spricka i sig, och den håller, för tillfället. Den dagen kommer komma när jag går i tusen bitar. Med Dolph tog det ett år efter han var borta innan dammen gick sönder.
Nu är inte Valerie död, men detta sätter en ansikte mot ansikte med hennes mortalitet, och med att hon kanske snart inte finns mer.

Men just nu finns hon, och det njuter vi av, och hoppas att det kommer att sluta lyckligt för den här gången.