Det bra med det dåliga

En hel del har hunnit hända sedan jag skrev sist om Valerie, som då fått en knöl på ett juver och skulle opereras.
Nu har operationen varit, och gått bra. Hon har haft stygn, såret har läkt utan problem, och stygnen har blivit borttagna. Under perioden då hon hade stygn var hon tvungen att vara "inlåst" i gammel-husses rum, och borta från de andra djuren för att få lugn och ro. Det gick förvånansvärt bra, som tur är, och hon blev inte så farligt rastlös. Som tur är så sitter ju gammel-husse där inne och jobbar vid datorn en hel del, så hon behövde inte vara ensam mycket, heller.
Tänk att det kan gå så problemfritt! Valerie kom ut på andra sidan utan några komplikationer, och då är hon ändå 13 år!
Visst, det uppkom en vätskefylld "säck" under huden som vi var oroliga över, men den gick ner av sig själv och försvann snabbare än vad veterinären ens trodde att den skulle, så det gick bra trotts att det skapade osäkerhet hos oss.

Nu är hon återställd och livet går vidare som vanligt! Mer eller mindre, i alla fall. Cellprovet bekräftade vad vi kanske förväntat oss men inte hoppats på. Malign cancer, och det finns inget vi kan göra, bara vänta och se. Men jag är ändå optimistisk (ta en sceenshot på den, det hände inte ofta!). De tog hennes tumör med bra marginal, och på röntgen och ultraljud innan operationen såg de inga andra tumörer. Med lite flyt så är cancern faktiskt borta! Eller i alla fall så är spridningen såpass långsam att hon har år kvar att vara relativt frisk. Ser vi någon förändring hos henne är det bara att åka in och kolla upp, något annat sätt finns inte.
Men som sagt, just nu är hon sig själv, och jag tror hon tycket det är härligt att få sin självständighet tillbaka.. och att slippa allt pill med sårtvätt, tempen och obligatoriska stygnundersökningar vart om vartannat. Att se henne vandra runt och göra sin grej gör alla bilresor, all oro och alla dyra behandlingar värt det i slutändan. Egentligen, ingen lever för evigt. Huvudsaken är att det livet som finns kvar blir en så bra upplevelse som möjligt.
Det säger jag nu, men man blir inte redo att förlora någon man älskar, hur mycket man än förbereder sig på tanken. Stanna hos oss länge, Valerie. <3

Doftprov.. igen!

Matte och Sansa har ju redan tävlat i nosework med gott resultat. Som ni kanske minns krävs det att man gör ett doftprov för doften man tänkt tävla i för att just få tävla. Nu sviker mitt minne en aning, men jag tror vi gjorde doftprovet nån gång på sensommaren.. Nu till saken.. ett genomfört doftprov gäller endast för personen som hanterar hunden! Det visste vi såklart redan, men vill vi på fler tävlingen är det alltså bara matte som får ställa upp. Att Sansa är duktig nog spelar visst ingen roll.. Vi hade bestämt sedan länge att nästa gång det dyker upp ett bra tillfälle så blir det ..min tur! Sist var det en timmes bilresa bort, men nu dök det upp en möjlighet för doftprov på inte mindre än Helenas Hundskola! Alltså där vi gått en massa av våra kurser, inklusive nosework.

För ett tag sedan bytte de lokaler och det var kul att få se hur det såg ut. Det är ju inte så vanligt med fina inomhushallar för hundträning. Varje gång vi var i gamla lokalen gick det alltid bra att träna i den stora, mattbeklädda hallen. Stället var ganska likt det förra, hallen lite större och den stora skillnaden är väl att det ligger lite mer centralt i Eskilstuna samt att det ligger lite andra hundrelaterade aktiviteter i samma byggnad, lite som ett hundcenter med andra ord.

Jag har ju tränat lite nosework på ganska lättsamt vis hela vintern, men det har inte blivit så mycket med behållare. Provet går ju ut på att hitta doften i en av 12 kartonger, och har man inte tränat på just kartonger kan ju hunden bli lite ställd. Vi hade problem att hitta bra kartonger när vi skulle träna vid förra provet, så jag fick plocka fram vår gamla samling med sönderbitna kartonger i alla färger och former.

Matte verkade lite mer nervös än vad jag och Sansa var. Jag kände mig ganska lugn eftersom jag vet att Sansa hittar doften 95% av gångerna och stället vi skulle till var ju välbekant. Väl på plats fick vi möjligheten att värma upp litegrann, och det var nog till stor hjälp. Första försöken var Sansa ganska ofokuserad (eller för fokuserad?) vilket gjorde att hon gick lite för aggressivt fram och trampade och småbet i kartongen. Tanken är ju att hon lugnt ska visa var doften är genom att dutta och hålla nosen mot platsen i vanlig ordning. Efter ett par försök gick det mycket bättre och vi bestämde att det fick räcka.

Förra doftprovet hade många deltagare och tempot var långsamt. Här var det mycket färre personer och det gick i snabbt tempo. Det blev snabbt vår tur och det var Helena som var domare. Efter att jag släppt Sansa fastnade hon snabbt vid en av de första kartongerna. Hon krafsade och buffade med nosen. Min första spontana tanke var att låta henne gå ett varv och nosa på resten av kartongerna, men jag tog beslutet att visa domaren att vi bestämt oss. När Sansa visar intresse så som hon gjorde med kartongen brukar det nästan alltid vara där doften finns. Sagt och gjort, det blev rätt och till den fina tiden 13 sek!

Nästa månad är det en träningstävling på samma ställe som vi redan anmält intresse till. :)