Skogspromenad med touch

Vart man än bor eller växer upp finns det ju ett par såna där ställen dit man alltid åker med sin skolklass. Kanske är det Bockstensmannen, något slott eller annat dylikt som är tillräckligt intressant för 11-åringar men samtidigt har något som gör det till ett resmål enligt läraren. Skurugata var just ett sådant ställe när jag växte upp nere i Småland. Det är en bergsspricka i skogen som är knappt en kilometer lång och ett ganska höftigt naturfenomen. Nu var det säkert 15 år sedan jag var där, så mitt minne svek mig en aning. På väg till Gränna beskrev jag det ungefär som "en liten parkering vid en utkiksplats och en stig i skogen med lite klippor på vardera sida". Kort och gott, vi stannade till för att mer eller mindre bara rasta Sansa. Matte hade kjol på och jag hade gympadojor, inget av detta var något särskilt bra val..

Det börjar bra. Vi träffar några turister på den lilla stigen från parkeringen upp till Skuruhatt. Tjusig utsikt, man ser flera mil.

En sån där mysig skogsstig. 25 grader varmt, vindstilla och inte en mygga!

Till matte och Sansas förtjusning var det fullt av blåbärsris! Sansa älskar blåbär..

Paus i blåbärsätandet för att hoppa upp på ..stenar.

Plötsligt blev terrängen annorlunda.. "är det meningen att man ska gå där?" undrade matte.

Vända om är för veklingar..

 Redan här blev det en ordentlig utmaning.. matte mer eller mindre bestiger berg med kjol och en nyfiken hund i kopplet, medan jag undviker gyttjepölar (hade regnat hela dagen innan) med mina gympadojjor.

Upp och ner.. ner och upp.. 

Man blir liten i jämförelse med 35 meter höga klippväggar.

Tror ni hon klagade? ..nää

Husse var ju också med..

 Efter kanske 45 minuter hade vi traskat genom ravinen, genom blöta pölar, blöta sylvassa stenar och temperaturer mellan 10 och 25 grader.. Det var dock väldigt fint och vårat humör var det inget fel på! Det var mycket större/värre än vad jag mindes det som, och ska man hit igen bör man nog ha tåliga byxor och rejäla kängor!