Staffevänner

Det var ett tag sen nu, men med doftprovet så var min hjärna överfull redan.. Vi har varit på en trevlig promenad med bästa staffekompisen King! Och hans trevliga matte såklart. ;)

Vad finns att säga, good times were had by all? Här kommer lite söta bilder i alla fall! Nästan så man undrar om det ringer bröllopsklockor när dessa två träffas.. ;D

Waah, ät mig inte, jag ger mig!

Argh, jag ger upp! Jag- Hallå, jag trodde vi höll på här..?

Kind mot kind~

Sansa gillar äldre hanar. ;)

Eh.. Sansa ger upp ganska enkelt. Inte så diskret kanske? :P

Darling! Take my hand. <3

Sansa fixar biffen!

Jaaahoo! Vi klarade det! Kan väl inte säga att det var så dramatiskt, eller mot alla odds.. Kändes som vi hade ganska goda chanser ändå! Men det är en riktigt härlig vinst! Mest av allt en vinst på ett rent personligt plan. Det känns som det största prestationen vi gjort än så länge med Sansa, alla kurser och sånt i all ära men det här är ju något extra.
Nu kan vi tävla! Vi har papperslappen som bevisar att vi kan. <3

Trollet och surmulen. Kunde hon inte se lite glad ut på bilden!? XD

För jag är faktiskt riktigt sugen och hypad på att testa att tävla. Sånt har aldrig varit min grej, jag är ingen tävlingsmänniska.. Däremot är jag jättestolt över Sansa och tanken på att ta henne längre och göra något extra är motiverande och lockande. Inte så intresserad av att tävla mot andra ekipage som jag är över att bevisa hur duktig min hund är. :D

100% fokus några minuter innan det är vår tur! ;D

Så nu har vi alltså genomgått ett doftprov. Första riktiga provet/tävlingen vi gjort med Sansa, så vi visste inte direkt vad vi skulle förvänta oss.
Vi kom till Katrineholms brukshundsklubb i god tid och det var redan många där. Efter en genomgång fick vi veta att vi var startnummer 12 och ställde oss för att vänta på vår tur. Det gick ganska snabbt! En efter en gick ekipagen in, och kom ut igen med eller utan rosett. De flesta verkade klara provet, vilket var kul såklart! Stämningen var ganska lättsam och trevlig, fast nervös, många kände varandra och jag antar var "stammisar" på brukshundsklubben.

Sen så var det vår tur! Vi fick välja om vi ville ha publik eller inte innan och jag sa inte emot, varför inte liksom? Så länge de inte stör så hinner man inte ens se åt deras håll. All fokus hamnar direkt på uppgiften och man är i en bubbla, ändå.
Pernilla som varit vår instruktör var ju en av domarna och det var jättekul att träffas igen. Hon är så trevlig och har verkligen varit en perfekt instruktör för oss! Dessutom var hon så peppad på att vi var där att det kändes lite extra kul.

Så jag gick upp till startlinjen, höll Sansa i halsbandet och pekade mot kartongerna. Leta! Sansa går direkt och börjar nosa från kartong till kartong, men är kolugn.. Inte alls den där galna staffen som jag hade förväntat mig att se, och som hon normalt visar! Hon klev inte på kartongerna, tittade sig lite omkring, nosade på en och en lite sådär lagom entusiastiskt.
Jag blev lite orolig att hon inte var så intresserad. Efter två varv och en extra "leta" kändes det som om hon borde ha hittat den.. och då, helt plötsligt, så stannar hon vid en låda. Precis innan hon markerar själv registrerar min hjärna Något. Jag läser av nån signal jag inte ens själv vet vad, och precis då så fryser hon med nosen. Klockrent! Jag lyfter handen med smått panik och säger "markerat!", tittar på domaren och ser att hon nickar och ler. Jaa! Yahoo! Bra Sansa!
Leksaken åker fram och jag hamnar i någon förvirrad glädjedimma. Vi får vår efterlängtade lapp och en fin rosett! Vem vill inte ha rosetter, liksom? Det är ju halva nöjet att ha en rosett att sätta någon stans!
Pernilla blev också jätteglad och kanske också lite stolt över sina före detta elever. ;D
Hon vill att vi tar en bild och skickar till henne, och det gjorde vi såklart! Lite fåfäng får man vara. <3

Bevis på prestation!

Jag är så nöjd och glad att vi klarade det. Klart att vi var ett team, alla tre av oss! Men Sansa var ändå den som presterade mest och bäst! Världens bästaste hund. <3

Världens bästa start på livet

Alla lamm borde få att ligga i gräset och mysa bredvid mamma.

Pappa bagge är jättesnäll och mysig och älskar att bli matad med gräs. Det är ju alltid grönare på andra sidan stängslet, liksom!

Äntligen har "våra" får kommit! Bästa grannen att ha.
Sansa håller INTE med. Får är hemska demoner, enligt henne.. fortfarande. Den rädslan släpper hon inte i första taget. Men hon kanske vänjer sig, för matte älskar att socialisera med dessa underbara och sociala gutefår.

Däremot är Sansa en jävel på att simma! Vi passade på igår. Alla vattenväxter och annat som under sommaren slammar upp har inte hunnit komma riktigt än, så än så länge kan vi bada från tomten. Så himla praktiskt.. Och Sansa är lyrisk för hon älskar att bada.
Det nya med i år är hennes självförtroende och äventyrslusta. Innan har hon mer än gärna simmat ut för att hämta det vi kastat åt henne, men nu simmar hon gärna lite till! Bara runt sådär, i en cirkel, ut en bit längre för att hämta en näckros, lite till sidan för att ta en titt, och tillbaka.. eller nej kanske en cirkel till först. Hon är ostoppbar! XD

[Här är en filmsnutt från igår] som visar lite vad jag menar. Hon är snabb också! När hon sätter i den högre växeln går som hon en liten ångbåt, och det kommer små svallvågor  på sidorna.. Hon är trygg på ett helt annat sätt. Självklart ska flytvästen vara på, för allas våra nervers skull. <3

Underbara slemmonster

Snäcksäsongen är här!
Och se den vackra mångfalden som finns inom arten vinbergssnäcka. <3
Visst ha dom de sötaste mularna?

Nu när man är ute i blött vänder kan man lätt börja fundera hur det kommer sig att dessa snäckor trivs på en viss plats, men inte syns till i en annan till synes identisk miljö.. Det kan vara ett par meter längs en väg som är överfull av dem, och sedan tar det bara slut; inga mer snäckor där.
Jag har funderat på att försöka plantera in vinbergssnäckor närheten av huset någon stans, där man kan ha en lite bättre koll. De finns ju i närområdet, typ! Men inte så nära, ändå..
Så frågan är vad i miljön som inte stämmer, eller om det bara är en tillfällighet?
De gillar ju skugga, fukt, massor med gröna blad och gräs.. marken? Jord, sand? Det borde finnas någon yta som skulle kunna passa! Men den måste ju vara tillräckligt stor. Inte för att jag någonsin läst att de är direkt territoriella men.. De brukar vistas i en grupp på så sätt att hittar man en, hittar an fler. Så de samlas verkligen där de trivs bäst. Och det är knappast ovanligt att man hittar snäckor ute på vandring, kanske på väg till nya betesmarker.
Något att fundera på kanske. Som människa är suget att forma världen efter min egen vilja stark.. :P
Kanske trivs de bäst där de är, och jag får leva med att iaktta på avstånd.  

Knappast lika som bär! Dessutom har de alla sina egna personligheter. Jag lovar!

Blygis.

En bamse!

Muulee!

:3

Skräckblandad.. skräck.

Men först kolla in det här!
[Klicka!]
Nose work OCH staffar OCH män som tränar hund! Fullträff. <3

Vad är det med tävling som alltid måste vara så himla läskigt? Så fort man läser lite mer, tips och råd, regler, hur saker går till, så får jag alltid en känsla av otillräcklighet och lätt panik.
Hur bra det än börjar kännas med Sansas träning så verkar den inte duga om man läser råd från domare i sporten, till exempel. Måste allt vara så komplicerat!? Eller i alla fall LÅTA komplicerat.

För visst kan man göra något för att man tycker det är.. kul? För att man känner att ens hund är ganska duktig och faktiskt borde kunna klara uppgiften? Eller är man bara naiv om man tror att det ska gå bra utan att man tränat i 20+ olika miljöer, utan att hunden gått i en spiraltrappa av metall, utan att man gjort doftgömmor som legat i 23 minuter i spöregn med bara lite doft som ligger i motvind?
Eller vad om ens hund klarat alla gånger på träningen även om man försökt göra det svårt, är den för enkel ändå eller är hunden bara duktig? Måste man verkligen ha ett häfte med en utförlig träningsplan och utvärdering om man bara vill prova på en sak för att det verkar skoj?

Nu är vi medlemmar i Svenska Nose Work Klubben. Tjoho! En av de 1-100 klubbarna man kommer behöva bli medlem i i längden.. hundsport och klubbar har verkligen en himla kedja av medlemskap om man vill vara lite aktiv. Nu är inte nose work en officiell sport än, men när det går igenom måste vi ju förnya medlemskapet i svenska kennel klubben igen också. Men så är det med ideella föreningar, antar jag! Hur ska de annars betala för lokal, aktiviteter och annat som vi medlemmar vill ha tillgång till?

En rolig sak jag upptäckte var att en av de få lokala nose work klubbar som finns ligger i Enköping. Det är ändå ganska nära oss! Så med lite flyt kommer det komma upp passande aktiviteter där man kan åka på. Men ja, getting ahead of myself.. Vi har ju inte ens klarat ett doftprov än.. u__u

Annars har Sansa hittat tillbaka till zonen mer. Hon verkar mer sugen på doften och söker med en nyfunnen entusiasm, istället för att markera första bästa.
Hennes markringar känns ganska stabil i alla olika sökformer just nu. Bara att förstärka! Lagom mycket..
A och O är ju ändå att hon hittar doften inom tidsramen, så det är ju där krutet ska ligga. Och på att hon ska tycka det är kul! Jättekul! Det kuligaste som finns!

Just inför doftprovet är det i alla fall behållarsök som gäller, nämligen kartonger, som passande nog är det Sansa behärskar sämst..!? Vad kan det vara med just en kartong i papp som hon inte klickar med, alla andra behållare vi provat funkar mycket bättre. XD
Kanske är det storleken och formen just, att den är ganska stor och hög, som en pall.. som man borde göra pallträning på istället? Eller är det att kartongen är så bitvänlig och rolig att det känns fel att inte tugga lite på den istället?
Oavsett problemet så har vi mindre än två veckor kvar att finslipa. Det är knappast helt åt helvete, hon kan söka genom ett gäng kartonger utan problem! Men jag tycker inte det känns helt stabilt, inte så stabilt som jag skulle önska.. Och vi har inte provat med 12 stycken med 120cm mellanrum som det kommer vara på själva provet.
Kan hon överföra sina kunskaper från hälften så många till fler, i en ny miljö, med främmande hundar och människor och en apnervös matte? Spekulation leder igen stans, antar jag.

Bättre att försöka tänka positiva tankar och ta till sig nya sätt att träna på! Våga lite! Erfarenhet får man ju genom att erfara saker, after all..

Och vi har kommit över hinder innan! Det var inte länge sedan hon ville bita på, kasta runt med och i allmänhet förstöra alla olika behållare vi presenterade. Men det har hon slutat med! Så visst går det åt rätt håll, det är bara lätt att glömma.

Fake it 'til you make it!

Ja varför inte skaffa en ny livsfilosofi precis såhär när man planerar inför en (för matte) viktig prestation? :D
Var det detta som instruktören menade den där gången när vi pratade om hur hundarna helt plötsligt blir skitdåliga på något de kunnat göra innan? För det är där Sansa ligger nu!

Okay, så, jag är ganska säker på att jag vet varför. Vi har tränat och uppmuntrat frysmarkering en hel del.. Inte uteslutande men en hel del..!
Är det så konstigt att Sansa tänker att själva markeringen är rätt, vare sig hon hittat en doft eller ej? Kanske inte.. Men hon kunde göra både och innan! T______T

Så vi är tillbaka med att traggla 2-4 lådor igen! Och vi måste veta vilken som är rätt om vi sätter upp åt varandra för Sansas nya stora grej i livet är att felmarkera i hopp om att det duger ändå. :3
Det gör det INTE! D:<

Sakura~

Så ja nerver inför doftprov much? Känns ju lagom kul att åka dit med en hund som gärna fuskar. Men ja, det kanske vi hinner jobba bort? Om hon aldrig får belöning för sitt fuskande så borde det ju inte löna sig och förhoppningsvis så återfinner hon sin gamla dammiga talang. Hon är ju faktiskt jätteduktig när hon vill! Så nu jävlar! Jag vill klara det där doftprovet på första försöket! @,....,@

Once, twice, three times a lady

Hipp hipp hurra, för idag är det Sansas födelsedag! 3 år har passerat sen vi fick hem en tjock liten sak som växte så det knakade..! Sen helt plötsligt var hon vuxen, och ljuset i våra liv. <3

Urh, durr, Ma, where'dya thow dat ball, huh?

Vadå något på vänster sida som tar min uppmärksamhet? I'm all ears! :D

Kattastrof!

Grattis på födelsedagen Valerie "surtanten" 12 år och Miso "ostbågen" 9 år! Ni är bäst! <3

Det oförutsägbara

Jaha, så var hela nose work kursen avklarad. Eller avklarad är fel ord, det låter som något man bara vill bli klar med, och så är det ju inte. Hade vi kunnat hoppa på en fortsättningskurs hade vi helt klart gjort det! Men tyvärr kommer det inte något för än i höst, kanske..

Nose work är helt klart det som vi klickat mest med av allt i provat, det känns liksom som om vi kan göra det! Inte bara som att vi kan träna vidare och se någon gång om det kanske skulle.. Utan just nu, denna sekund, som om den träning vi gör redan kan sättas ut på plan och faktiskt fungera!
Just för denna anledning så känns det meningsfullt. Såpass att vi vet att vi vill tävla, och också känner att det är något vi kan göra.
I slutet av Maj är det ett doftprov i Katrineholm, och det ska vi vara med på! Det kanske inte låter så värst speciellt, men för mig (som ska gå provet) är det något helt annat! Jag är inte sorten som hanterar tävling, prestation och krav sådär superbra.. Inte bara ligger det mycket träning bakom oss, men också en månad av finslipning och träning för att ha bästa möjliga förutsättningar för att klara provet, såklart. Vi måste bli medlemmar i Svenska Nose Work Klubben, betala för det, anmäla oss till provet, betala för det, Daniel måste ta en eftermiddag ledig för att vi ska kunna åka till Katrineholm mitt i veckan på eftermiddagen.. Ja, det är en hel del. Och sen vet man ju inte helt säkert att man kommet att klara det, heller. Fast jag är tvångsoptimistisk i just denna fråga! Jag vet att Sansa KAN, det måste bara fungera just där och då också. Träning, träning, träning..
En rolig fotnot är att hon som var vår instruktör på kursen ska vara en av domarna på provet. Hej, hå, upp till bevis!

Frysmarkering or get out. <3

Sista nose work tillfället testade vi flertalet olika övningar. Alla i gruppen hade kommit såpass långt att vi inte behövde köra så mycket grundgrejer utan kunde kasta oss ut i olika roliga övningar.
Bland annat lade vi doften i botten av en behållare full med vatten, gjorde ett utomhussök i skogen och gömde doften på en person och ställde upp oss på rad. Dessutom gjorde vi ett till lagerblads sök.
Alla ovanstående klarade Sansa jättebra! Faktiskt så kändes det som en av de bästa och mest positiva tillfällena.. Extra bitterljuvt då att det var det sista.

Idag var också första "riktiga" tillfället på den nya kursen i rallylydnad. Den är ju annorlunda mot vad vi är vara vid eftersom den hålls av en instruktör som inte "har ett företag" utan kör kurser mer som en, ja, privatperson? Hemma hos sig själv.
Kursernas upplägg är också annorlunda i det att fokuset sitter alltid på ett ekipage i taget, medans den andra hunden sitter i bilen eller en bur eller så. Sedan byter man. Man hjälps åt hela tiden under träningen och det är inte lika mycket träna-själva anda som vi är vana vid.
På gott och ont. Gott för att det ger väldigt bra träning. Ont för att jag är blyg och tycker det är läskigt. ;)
Men det är väldigt god stämning och hundar/förare som är nybörjare, så det är bara att hoppa in, göra sitt bästa och ha lite skoj! Annars är rallylydnad inte något jag har någon ambition i, att tävla ligger typ inte på bordet, utan det är bara kul att träna och mycket som är användbart att lära sig i de flesta sammanhang. Sen, ja, vem vet.. som jag brukar säga. :D

Innan kursen körde vi årets första drag weight pass i halvsol och halvvärme. Sansa har lite lättare att landa på kurs om hon har fått bli av med det värsta sprättet i benen. Hon älskar ju att använda både kroppen och knoppen! Rundan gick i alla fall på 7.2 km (uppvärmning och nedvarvning inkluderat) och hon gick på som ett litet vitt lokomotiv! Sedan blev det stretchning, som hon nästan somnade under. <3

För någon dag sen skedde det ett mirakel hemma hos oss.. Om jag inte varit religiös innan kanske det här är vad som konverterar mig? O__O
Valerie har helt plötsligt, från att vägra att nosa på det för att det är äckligt, börja äta färskfoder! Bara sådär! Hon bara hoppade upp till Misos mat och åt, sedan tiggde hon och vägrade äta sin vanliga mat.
Inte nog med att hon vänt kappan 180 grader från ena dagen till den andra, hon äter också som hon borde! Hon har alltid varit liten i maten, tar en bit då och då, och det har varit ett helvete att få i henne så mycket man tycker att hon borde äta. Hon har alltid gett det fysiska intrycket av att leva på svältgränsen.. Men nu? Nu äter hon hela "bollen" med färskfoder när hon får den, med god aptit!? 3 bollar om dagen!? Så mycket som hon ska äta!?
Det är nästan så jag tror att jag måste ha hamnat i koma och lever någon galen fantasidröm...
Efter 12 år av att vara på ett sätt har Valerie bestämt sig för att nu ska hon testa något nytt. Ja, varför inte? :D