En äkta livboj till hemlösa katter

Det här är rätt och slätt ett litet reklaminlägg om en organisation som förtjänar all reklam de kan få.

Livbojen är en ideell förening stationerad i Eskilstuna, men som tar emot hemlösa katter från hela Sverige. Inte ett katthem, utan ett par eldsjälar som vill rädda de katter som behöver det mest, och som är väldigt insatta i hur man kan hjälpa olika katter, mjuka innekatter så som förvildade och skygga katter. De har en "no kill" policy och ingen katt som kommer dit avlivas om det inte handlar om sjuka katter som lider och inte kan räddas.
De använder sig av jourhem och är i ständigt behov av seriösa människor som kan ta in katter tills de hittar ett permanent hem.

Nu senaste veckan har jag varit i kontakt med dem då en brukare på min praktikplats bett om hjälp med sin katt som är sjuk och som han inte kan ta hand om längre. Först handlade det om avlivning, men eftersom jag tog på mig uppgiften att hitta passande alternativ, kostnader osv så bakade jag också in möjligheten att omplacera katten. Katthemmet sa nej, de har inte plats, men Livbojen har varit enormt hjälpsamma! Lena, som jag mailat fram och tillbaka med har svarat på mina meddelanden klockan 11 på kvällen och gjort sitt yttersta för att hjälpa mig hitta en lösning som skulle fingera för hemtjänsten och brukaren. Det är ju inte hemtjänstens jobb att ta hand om brukares husdjur men när en sådan här situation uppkommer är det fantastiskt att de ändå går utöver sina vanliga sysslor för att hjälpa till!
Och tänka sig vad glad jag blev när brukaren ville försöka omplacera katten, trots att det skulle lägga några extra hundralappar på kostnaden än om han bara avlivat. Underbart! Man får ju nästan lite hopp för mänskligheten.

Lena på Livbojen har visat ett fantastiskt intresse och engagemang! Nu hoppas jag de kan komma till en lösning snart, så att den vackra lilla honkatten kan få hjälp och bli helt frisk igen, samt komma till ett kärleksfullt hem!

Livbojen är verkligen en äkta ideell insats som bara handlar om att göra livet bättre för katter, samt att ge katter chansen till ett liv över huvud taget! För det är inte en självklarhet för alla katter!
De kastrerar, ID-märker och vaccinerar alla katter innan de omplaceras! Och de hjälper även de katter som förvildats eller är skygga, vilket inte alla gör.

Trap Neuter Return, eller TNR, är ett fantastiskt sätt att stoppa det okontrollerbara beståndet av vilda katter, och hemlösa katter, som är ett problem. Utan att man dödar någon katt!
Läs mer här, och sprid kunskapen! Det här alternativet är det rätta för att få bukt med problemet utan att katterna ska behöva lida och dödas.

Information om TNR:
http://livbojen.hemsida24.se/f%C3%B6rvildade-katter-tnr-6922581
http://tnr-metoden.se/kampanj/

Stöd kampanjen! Skriv enkelt under och hjälp till att stoppa lagen som vill döda hemlösa katter helt i onödan!
http://tnr-metoden.se/kampanj/protestera/

Livbojens hemsida. Massor med information och sätt att hjälpa!
http://livbojen.hemsida24.se/

Miso hade inte levt idag om hon inte hittat ett hem då hennes ägare inte längre kunde ha kvar henne, och avlivningen var bara några timmar bort. Idag förgyller hon livet för oss varje dag.

Valerie hälsar att om det var hon som var på andra sidan staketet hade det varit skönt att veta att någon ville hjälpa henne hitta hem.

Alla katter har ett värde! Att vi människor ser de som slit och släng varor är en tragisk och felaktig del av vår kultur. Var beredd att lägga en slant på en katt, höj deras status och värde! I vårt samhälle är det pengar som talar, det som vi är villiga att lägga pengar på är värt något. En katt är ett liv som du och jag och inte sämre eller mindre viktig än en hund! Katter har ofta en självständig natur men är helt beroende av oss människor, och kan inte leva på egen hand i det vilda! Även förvildade katter behöver värme, mat och trygghet.
Hjälp om du kan, och om du redan har en så älska din katt! Den älskar dig onekligen tillbaka, på sitt egna, kattiga vis. <3

Älskade yrväder

Sansa bjuder upp till lek. <3

Jag är ju som känt (för mig själv och Daniel, i alla fall..) ett stort Resident Evil fan, och Nemesis har såklart en speciell plats i mitt hjärta! Hur kan jag då inte smälta när min lilla tjej har så mycket gemensamt med den muterade mördarmaskinen?

Likheterna är slående!

Kamphund, kamphund!

Den senaste månaden har ju jag varit upptagen med mitt praktiserande i Hemtjänsten på dagarna (och ibland kvällarna) så då har Daniel spenderat mest tid med Sansa. Det har blivit en hel del bilder och jag kan bara titta på dom och vara avundsjuk att inte jag kunde följa med på alla mysiga promenader!

Här är en liten blandning av bilder som jag tycker är fina och som på olika sätt lyckats fånga lite av Sansas essens. De är tagna vid lika olika tillfällen! Visst blir hon bara vackrare för var dag, vår lilla rumpnissa?

Vadå min lemlästade (nu trebenta) giraff ligger där?

Jaha där var den ja!

Sansas senaste offer? Nej, men något har haft en festmåltid i alla fall. Gissar att fjädrarna tillhört en häger.. Stackars "liten".

Tittut! Matte försöker gömma sig, men det går inte så bra när Sansa har ett vakande öga!

Hupp!

Hepp!

Snart är det äntligen dags för Stockholms Hundmässa i Älvsjö igen! Lika roligt varje år. Inte nu på Lördag utan den efter, den 7 December, ska vi dit! Tur att vi har en snäll gammel-husse som gärna sitter hundvakt! I år hoppas jag verkligen på att få se lite mer av Freestylen, och kanske like Lydnad med om jag har tur! Men det finns alltid så mycket att göra där.
Förut har höjdpunkten varit att gå till rasmontern för Staffordshire Bullterrier klubben för att hälsa på de fina hundarna och prata med de som står där. Det liksom kliade i fingrarna att klämma på håriga muskler och smälta i åsynen av breda staffe-leenden. Nu när jag äntligen har en staffe själv känns det ändå jättekul att komma dit och träffa fler staffar såklart, och deras ägare! Men för en gång skull ska det också bli skönt att komma hem till sin egna tjej!
Är det inte lite konstigt hur galet mycket man kan komma att sakna sin hund efter bara några timmar iväg? Eller är det bara jag...

Det gäller att..

..passa på att ta lite bilder nu innan snön kommer, för när den väl gör det, ja då syns ju inte jycken nåmer. Här är vi ute i skogen o snirkelisnokar litegranna.

Springandes med en av favoritleksakerna! Uppskattad inte minst av oss två-benta då den är mjuk att hålla i och känns i princip oförstörbar. Det kan vara lite klurigt att få henne att släppa leksaken efter lek.. i princip är det enda som funkar en klick skinkost.. hmm.

Med solen framme mindre och mindre dag för dag gäller det att passa på.

Snart finns det - oavsett storlek - inga stenar kvar här i området att bestiga.

Göran Kropp?

Utkiksplatsen uppe på åsen, kanske spanar Sansa på isen som börjar lägga sig på Mälaren.

Kanske lite kallt att sätta sig här, inte minst för mig som förespråkar bar underkropp i alla väder. Vad gör Sansa? Vem vet.

Här kan man träna lik-sök på gamla vikingagravar.

Åh se där, en obesudlad sten, minst 2 m hög.

Två sekunder senare..

Tur att gumman har lite förtsåelse för naturlagarna och tar det lugnt på vägen ner.

Vitt, finaste färgen?!

Vad tusan.. något har hänt med natur-vattenskålen sen igår..

En båt i samma skick som husses brors bilar.

På vägen hem tog Sansa en genväg.. Husse vågade dock inte riktigt..

Sansas följsamma bak

Sansa tränar lite bakdelskontroll, eller "var har jag min rumpa och vad gör jag med den"-kontroll. Det går bra tycker jag själv! Dags att försvåra snart med högre och/eller mindre sak för henne att ha framtassarna på tror jag allt!

Sansa på äventyr i Hufvudstaden!

Är man en liten lantmus kan man behöva komma och besöka staden då och då, och igår besökte Sansa Stockholm för första gången!
Det var inte så mycket vi hade att göra där egentligen, pappa skulle väl byta in ett defekt tält han köpt på North Face för en praktisk resväska och jag ville förbi den japanska importbutiken för att fylla på med delikatesser i skåpen. Förutom det var det liksom inget speciellt, och ingen av oss är mycket för att "bara shoppa", så vi hade istället kollat upp lite ställen där man kan ha med sig hund. I gallerian Mood får man ha hund med sig och dessutom fanns det ett matställe där Sansa är välkommen, så där åt vi lunch.
Det var lite kallt ute och jag i min naivitet tog inte med mig något täcke till Sansa eftersom vi skulle vara i en galleria mycket av tiden. Men vad jag glömde räkna in är hur mycket man faktiskt går! Från bilen dit vi skulle var det nästan en timmes promenad (!) bara det. Stackars Sansa frös nog lite. Dessutom var det packat med människor i hela Stockholm för nån anledning? Bara en vanlig helg tänkte vi, kan inte vara så farligt, men jo tack det var ganska så trångt!
Sansa skötte sig fint ändå, det värsta var väl att hon drog som ett jehu ibland. Först går hon fint, och sen får hon för sig att "weeh nu ska vi fram" och bara tar sats i kopplet. Aj säger min hand. Men förutom att hon ibland fick mig att se ut som en oansvarig hundägare med en galning i kopplet så var hon duktig! Hon hoppade bara på oss då och då, och gick fint bland alla människor. Hundar drog hon mot ibland, speciellt om en kom upp bakifrån som hon inte var beredd på, då blev hon lite hispig och tyckte det var läskigt.

Inne på Mood ville en av de som hade butik där hälsa på henne men förutom det var det ganska lugnt. Trots allt vimmel, högljudd trafik, musik, människor som pratar i munnen på varandra så var Sansa väldigt lyhörd! Det är något jag verkligen uppskattar och är imponerad över med henne. På gatan med högt ljud från trafiken så knappt jag hör något så lyssnar hon till en liten vissling, eller ett "nu går vi", eller "vänta". Skönt när man irrar omkring själv och är allmänt borttappad. Den enda av oss som hittar i Stockholm alls är pappa så det blir lite följa John. Då är det skönt med en vovve som lyssnar och följer och inte drar i motsatt riktning!

Men efter lunchen bestämde vi oss för att vandra mot bilen igen. Det hade redan börjat skymma och det tog ju som sagt ett tag. Nära bilen fanns ett hund café vi kollat in och tänkt fika på. Ett hund café där verkligen hunden står i centrum, och ägaren är ett bihang (och inte tvärt om..). Där kunde hundarna även gå lösa i en hage och det fanns en massa hundanpassat fika att köpa. Ja du, ska men gå och fika på ett ställe för att hunden kan följa med så kan man lika gärna gå hela vägen!
Men när vi kom till bilen sa det stopp. När Sansa insåg att vi bara lämnade saker i bilen och inte hon fick hoppa in så stannade hon tvärt, började pipa och vägrade gå. Vi förstod att hon fått nog nu och åkte hem istället. Det är ju ingen glädje i att gå på ett hund café när hunden själv inte orkar.

Lite bilder från gårdagens äventyr.

Jag lär mig vad ett övergångsställe innebär!

Ibland kan man behöva hjälp att komma ner igen.

Sansa spanar in torget.

Hm, vad kostar blommorna?

Det roligaste med staden är allt man kan hoppa upp på!

Jag tänkte bara gömma mig från den stora staden i din armhåla en liten stund..

Sitta fint kan man alltid göra!

Kompis!?

Hejsan.

 Men stressen och oron tog tyvärr inte slut när vi kom hem. När vi kollade på film på kvällen så hade Sansa en riktig bamsing till bogbit att smaska på. När vi suttit en stund och tittat säger pappa att hon har en lös bit som hon tuggar på, och jag säger att det nog är bäst att vi tar den.. Och då händer det som inte ska hända. Om Sansa fattade att vi tänkte sno hennes godsak eller om hon bara fick ett ryck vet jag inte, men när jag tittar så inser jag att hon i ett gulp svalt hela biten - eller försökt i alla fall. Det var en redig bit brosk, för stor för att smidigt kunna sväljas. Vi märker direkt att något inte stämmer, för hon är helt spänd och orolig och kryper hastigt in under bordet. Hon försöker svälja/få upp biten men kan inte och gnäller till. Daniel och jag hjälps åt att dra fram henne och lyfter bakkroppen så att hon är kraftigt framåtlutad i hopp om att biten kan lossna och komma upp om det skulle behövas. Jag håller min hand mot hennes nos och konstaterar med enorm lättnad att hon andas stadigt, antagligen har biten fastnat i strupen och inte luftröret. Sansa är riktigt rädd nu och gnäller till panikartat, försöker svälja och kräkas på samma gång med stora ögon. Vi håller hennes uppe och talar lugnt till henne och till sist så åker biten ändå ner. Med en stor rap så slappnar hon av lite men är ändå orolig, och några minuter senare kräks hon ett tjockt slem, men igen broskbit. Tur är ju det att biten inte är av något material som inte hennes mage kan ta hand om, för då hade det varit ilfart till veterinären oavsett. Men eftersom hon lugnar sig och börjar återhämta sig så bestämmer vi att vi väntar, och blir det inte bättre så åker vi in.
Nu på morgonen är hon helt sig själv igen, och det är ju en otrolig lättnad. Vilken tur vi hade! Inte minst stackars Sansa. Vi får vara lite försiktiga med det där, för hon är den typen som gärna sväljer så snabbt hon kan om hon tror att någon tänker ta saken ifrån henne - det vet vi lite med tuggben sen innan, men då har de alltid varit mycket mindre. I alla fall, försiktighet är bra. Men för den delen ska man ju inte överdriva sin skräck och helt ta bort allt som kan vara farligt, för det är ju faktiskt vad som helst! Klart hon ska få ben under uppsikt igen, vi får bara vara lite smartare i hur vi gör om vi ska ta något från henne som hon anser borde ätas upp! Och bara ge henne sådant som är av en lagom storlek från början, och som hennes mage själv kan bryta ner. Stora bogbitar med "lösa smådelar" kanske vi ska vara lite extra försiktiga med.

Och att veta hur man gör i akutläge är alltid bra! Alla med hund borde veta hur man utför första hjälpen om olyckan är framme! Jag har sen innan läst hur man utför Heimlich-manövern på hund så om hon inte hade kunnat andas hade jag ändå vetat vad jag skulle göra. Det kändes otroligt stärkande att veta det igår kväll, och det gjorde att jag kunde behålla mitt lugn och försöka tänka logiskt i en jättejobbig situation.
Här har ni en länk om ni vill uppdatera kunskaperna lite!

Boven i dramat. En mindre bit brosk kom loss från den stora biten. Majoriteten av biten är för övrigt en stor bit ben att gnaga på.

Sansa: Diplomerad valp

Gissa vem som redan smakat lite på märgbenet.

För hon har tagit studenten, för hon har tagit.. erm. Mer klarat av grundskolan, kanske? ;)
Sansa har i alla fall gått klart sin valpkurs! Den var 12 veckor (se kurstillfällen) lång och då med 4 teorilektioner. En mycket bra kurs och jag skulle rekommendera den till alla! Tack för alla goda råd och inspiration, Helenas Hundskola!
Sista kurstillfället var ikväll och det blandades med lite små övningar som att sitta kvar ute bland anda hundar (med gott om mellanrum då), men vi la också ett korv-spår! Ungefär vad det låter som, man drar i alla enkelhet en korv i en linje och sen ska hunden följa spåret fram till slutet där en belöning väntar. Sansa som spårat innan gick med full fokus och nosen klistrad i backen. Jag blev så stolt över henne med tanke på all störning omkring, och Helena sa ett par värmande ord om hennes fina prestation! I slutet av lektionen samlades vi runt långbordet inne i ladan och fikade och pratade. Jättetrevligt avslut på det hela, men det känns lite vemodigt nu när det är slut ändå. Tur för mig att nästa kurs, som är en lika lång fortsättningskurs, börjar i Januari! Längtar!

Helena gav oss inte bara ett diplom (som jag är barnsligt stolt över..) och ett kompendium med allt vi gått igenom under kursen, utan vi fick också en liten gottepåse med ett märgben, hundgodis och ett supergulligt litet gosedjur! Vi fick en orm, som för övrigt fått en hedersplats vid min dator långt från Sansas djävulskäftar!

Sen så åkte vi på en riktig överraskning! Det är ju så att vi skjutsat en annan kursdeltagares om heter Merja ett antal gånger under kursens gång . Hon är jättetrevlig och har också en staffe tik som Sansa älskar. Det har funkat bra, för det är inte mycket av en omväg och det är bara trevligt att sitta och prata lite på vägen dit och tillbaka. Vi har ju lite ont om hundkompisar (och kompisar med hund) så att hon dessutom har en staffe som bara är en knapp månad yngre än Sansa är ju fullträff.
Ikväll var det ju sista gången, i alla fall tills Januari, och då visade det sig att hon köpt lite presenter till mig och Daniel som tack för hjälpen. Inte lite heller, egentligen, utan rena lyxen! Jag blev ju nästan mållös! Verkligen roligt att hon uppskattar hjälpen såklart, men jag hade inte förväntat mig något sånt här. Presenterna var perfekta och vi blev superglada! Varsin stor och praktisk godisväska från Hurtta (som för övrigt är ett av mina favoritmärken på hundprylar) och ett jättefint fodrat reflextäcke! Daniel har ju inte haft en egen godisväska så nu har han en som han kan ställa in till sitt eget midjemått istället för att anpassa sin midja efter mig! ;)
Vi sa att vi skulle ses nått framöver och låta Sansa och Grynet få leka lite på riktigt, där de kan vara lösa och röja loss, och det hoppas jag vi gör också! Dessutom så vill hon gärna träna att gå med Grynet med andra hundar utan att de behöver hålla på med varandra, och sån träning är aldrig fel. Vore super att fortsätta ha kontakt och träffas, både för två och fyrbenta. :D

Nu ska det bli träning av! Tusen tack Merja!

Sansa är en något ofrivillig modell, men täcket verkar hon inte ha problem med!

Sansa och Grynet, BFF. <3

Ja du, att ta en bra bild med en mobilkamera i en dunkel gammal lada med två galna staffar som inte kan sluta hångla är en utmaning! Kvalitén är hemsk men motivet är det inget fel på!

Vackra vinklar

Sansa hade en fästing som satt mitt på hennes bara mage!

Buuus!

Idag var det grått och blåsigt, inte alls lika fint som jag hade hoppats på nu till min lediga dag. Långpromenad skulle jag gå, med massa skoj och träning! Lite tappar man humöret för det när vinden fryser nacken till is trots lager av kläder och halsduk, men men, man kan inte få allt!
En trevlig promenad blev det i alla fall! Vi började med att lägga ett spår i skogen och gick sedan en sväng över åkrarna och till ekdungen som ligger som en ö i leran. Där älskar Sansa att springa fritt och det är ganska öppet, men massa träd, stockar och stenar på samma gång. Tjoho vad det gick, minst 180 km/t om Sansa fick bestämma!

Sen var det ju det där spåret, också! Vi gick hem och hämtade sele och lina och gick tillbaka dit. Knappt hann vi knäppa dit spårlinan innan hon var iväg som skjuten ur en gevärspipa. Det låg två "pinnar" i spåret som hon skulle hitta (minns inte vad de kallas, finns såklart nått snyggt ord för dom med) och den första markerade hon spontant i spåret genom att nosa och buffa lite på den, och sen bar det av igen. Den andra pinnen plogade hon bara över i sin iver genom spåret. Huss som gick det med henne säger att hon var superduktig, helt fokuserad på spåret och följde det fint ända till leksaken i slutet. För övrigt så hade huss själv glömt var han hade lagt leksaken! Tur att Sansa hittade den då. ;D

Hon visar verkligen en fin sida när hon har en uppgift tycker jag! En entusiasm och glädje såklart men också en fokus att nu jävlar ska jag göra detta! Hon tröttnar sällan mitt i utan vill fullfölja uppgiften, vilket känna bra! Sen så får man ju inte ha för stora krav såklart, för hon är ju liten än och man kan inte förvänta sig för mycket! Kul och lek ska det vara, sen om hon lär sig något är det ju helt klart en bonus!

Med den nya kameran kan man fånga även rörelse på bild! Perfekt för att fånga alla glädjerus!

Det tog bara 5 bilder innan vi fick en där hon är stilla (godis är inte fusk!). :D

Alla har vi våra skönhetsfläckar, som gör oss extra "speciella"! Sansa har många. Men nyligen så har en av hennes klor börjat skifta färg till svart! Innan har alla varit enkelt vita (se genomskinliga) och det passar ju prima när de ska klippas. Roligt nog så är det bara halva klon som är svart, den är helt enkelt delad på mitten. Precis som henne är det hälften ängel och hälften full i fan. :D

Vi har också hittat en fläck på henne! På höger bakben vid hasen har hon en liten fläck med en del svarta hår, och på ena tån har hon en fläck med ett svart hårstrå. Betyder det att hon är pied nu? ;)