If it fits I sits

Katter älskar, enligt internet, små skålar och trånga lådor och annat dylikt de kan klämma ner sig i. Och det stämmer nog ganska så bra på våra små feliner också, i alla fall så älskar de att snusa i gamla lådor av olika slag! Glöm dyra kattsängar i olika utföranden, slöseri på hundralappar, för de duger inte! En gammal dammig, trång och smutsig skokartong å andra sidan.. helt perfekt!

Men små lådor i all ära, så är Misos stora favorit flyttkartongen som ligger på sidan i köket (bara för hennes skull). Det är hennes tron! Hennes tillflyktsplats! Hennes privata, hårda, kala myshörna.

Så här kommer en bild som vackert demonstrerar varför Miso älskar sin flyttkartong. Clowns to the left of me, jokers to the right. Here I am, stuck in the middle with you.. flyttkartongen. <3

Klicka här för soundtracket till Miso och lådans liv.

Surkatten Valerie åt ena hållet, överglada käk-snappande Sansa åt andra...

Underbar och älskad av alla.

Över helgen hade vi besök av min faster Gun som bor i Halmstad. Det var första gången hon träffade Sansa också.
Gun är inte någon hundmänniska. Inte så att hon är rädd för eller tycker illa om hundar sådär specifikt, men hon ser inte direkt poängen med husdjur heller om de inte har någon speciell funktion. Vad har man för glädje av en hund, liksom? Och ska man väl ha en hund ska det vara disciplin som gäller, inget bus utan hunden ska vara på sin plats och människorna på sin.
Så, med andra ord, raka motsatsen mot hur vi har det här hemma! :D
Men så är det ju så att ingen kan träffa en staffe utan att det händer något. För varje dag som gick så tinade hon mer, och det hände flera gången på söndagen att jag gick förbi utanför vardagsrummet och hörde Gun mjukt småprata med Sansa i vad som nästa skulle kunna passera som en bebisröst. Dag ett skulle Sansa inte vara i soffan, i alla fall inte i samma ände av den som hon själv. Kväll två låg Sansa tryckt helt nära henne och sov medan Gun mjukt smekte henne över ryggen så hon suckade djupt. Visst gillade hon inte när hon hoppade och skulle pussas, det var lite omständligt och det kan nog alla förstå - en hund som studsar som en boll från marken upp till din mun är inte för alla. Men allt som allt så vet jag att hon åkte hem mer förtjust i Sansa än vad hon själv hade förväntat sig! Det är vad jag vill tro, i all fall. ;)
Trots att hon är lite busig, hoppig, pussig och gärna klättrar upp på en med sin svans i propellerläge, så är Sansa så hemskt charmig att det inte går att tycka illa om henne. Det bara är så, något med hennes sätt och personlighet som får de flesta att smälta - vare sig de gillar hundtypen eller inte.

På söndagen gick jag och Daniel en härlig solpromenad i glittrande lössnö med en fnattig Sansa. Det var inte speciellt kallt ute så vi bestämde oss för att hon skulle slippa täcke och få springa loss istället, för så länge hon går lös brukar hon inte frysa utom när det verkligen är riktigt kallt. Vi fick en del riktigt snygga bilder, och Daniel är jätteduktig på att fånga ögonblicken! :)
Det blev en lagom prommis på 1 timme och 40 minuter sådär, men vi gick inte speciellt långt utan ägnade mycket av tiden åt olika aktiviteter istället. Lite lättsam träning, lekar, bus, galenskap och ett litet uppletande av husse som gick upp och gömde sig i skogen!

Sansa var väldigt övertygad om att han satt någonstans runt den stora stenen, hon var bara tvungen att hitta hörnet han gömde sig bakom först. :D
Sen ser man plötsligt hur hon slår på nosen, och då går det fort! Jag måste säga att när det kommer till just uppletande och sök och dylikt så är hon enormt fokuserad på att få jobbet gjort! Man behöver inte oroa sig att hon ska bli nyfiken på något annat och följa ett viltspår eller liknande för hon ska hitta husse till varje pris! Ser väldigt mycket fram emot att gå den där kursen i personsök som står högt på min "to do" lista! Kanske redan nu i vår, om det vill sig väl! :)

Rumpnissan Sansa.

Pilutta dig, matte!

Jag tar den, jag tar den!

Avklippt huvud men vacker kropp? :D

MERA LEK! @___@

Denna fick över 50 "likes" i gruppen staffe snack på Facebook.

Why so serious?

Matte, är det här vad du menar med utställningspose?

Kom nu så går vi!

Överöst av vackert glittrande snö.

Lite kallt om magen när den blir blöt. :(

Sansa, a.k.a den nervösa haren.

Vadå solkatt, jag ser ingen katt!?

Se upp, en gris-säl-boll!

Errh.. Sådan matte sådan hund? Tjohoo...

Sansa säger Nej.

Löper verkar dröja sig lite till, ändå. Förlöpet, som det så praktiskt kallas, skvallrar ju om att det är på gång. Tikskydd är inköpt från gruppen Wats on! på facebook. De syr allt möjligt där och är jätteduktiga, och dessutom staffemänniskor såklart! Så det är lätt att få saker sydda i ett staffevänligt utförande, vilket annars kan vara lite tricksigt.. staffar har ju en annan kroppsbyggnad än de flesta andra raser och passar det på ena stället gör det inte det på andra! I alla fall så kom tikskyddet idag och det är jättefint! Det får ni säkert se på bild när det behöver åka på. ;D

I alla fall, nu till själva titeln på inlägget. Igår när jag och pappa var ute på en promenad med lilla tösen mötte vi två grannar och deras lösspringande hund; en större, lurvigare och svartare sak av hankön. Hunden verkade trevlig nog och brydde sig inte så mycket om oss människor, men gick fram till Sansa som just, innan hunden kom, hälsat kärleksfullt på en av grannarna. Hanen sprang lös och Sansa var kopplad eftersom vi gick på vägen. Han gick tills han stod sådär 30 cm ifrån hennes ansikte och bara tittade, men Sansa tyckte det var alldeles för nära för fort! Hon morrade högt åt honom, raggen rest, och när han inte lyssnade sa hon tydligt ifrån med en blandning av ett morr och ett skall, hela tiden med svansen mellan benen och upptryckt mot mina ben där hon liksom försökte gömma sig lite bakom mig. Jag blev mest förvånad, för hon har aldrig sagt ifrån till en hund innan (inte till någon eller något annat heller för den delen!) och jag hann knappt registrera vad jag borde göra, men försökte väl lite tafatt att ställa mig emellan så Sansa kunde känna att hon inte stod ensam att ta hand om sig. Hanen var hur lugn som helst och brydde sig inte direkt, tog ett varv runt oss (vilket inte gjorde Sansa gladare) och la sig till slut i snön och slappade. Vi gick vidare in i skogen, men jag höll kopplet på för jag visste att de skulle komma efter med sin fyrhjuling (som de drog ett.. jakttorn på..). Mycket riktigt, efter att par minuter var hunden där igen och gick förbi Sansa, som morrade och gömde sig bakom mig. Jag gjorde nått litet ljud och lyfte mina armar mot honom så han skulle gå vidare och det gjorde han.

Jag måste säga att jag faktiskt är mer stolt över Sansa än orolig. Jaha ja, har jag blivit galen nu igen? Nej då, för man måste faktiskt inte gilla alla! Det gäller hundar också, och att hon säger ifrån betyder bara att hon har lite självrespekt.. Hon börjar bli stor, alltså, och tar inte vilken skit som helst! Det hon sa var "låt mig va ifred, jag vill inte ha dig så nära!" och när han inte lyssnade så blev det till "stick sa jag!". Jag kan förstå henne, för han gick på väldigt fort med sitt ansikte upp i hennes, utan att vara speciellt intresserad av några hälsningsritualer eller trevligheter. En riktigt kaxig en!

Sen måste jag ju berätta att jag tror det var den hunden som sprang lös en gång när vi var ute på promenad i mörkret. Två hundar sprang runt oss och skällde, men eftersom det var så mörkt kunde vi inte se dem fören de var nära nog att lysa ficklampan på. Sansa gillar inte att hundar skäller åt henne och hon tyckte det hela var väldigt obehagligt, det såg man tydligt. Om det nu var så att det var denna hunden som var där då, och hon kände igen honom, kanske hon redan innan inte litade på honom efter sin upplevelse.

Vad som nu är orsaken vet inte jag, men det spelar just nu igen roll. Hon behöver inte gilla alla, och dom hon inte gillar ska hon inte behöva umgås med! Enkelt, va? Ja.. och skulle han komma lösspringande igen får jag ta på mig ansvaret att få bort honom. Det är ju jag som ägare som ska sköta dessa jobbiga situationer, inte Sansa. Det låter ju bra eller hur! Lätt som en plätt! Nu ska jag bara översätta det från teori till praktik också så blir det hela toppen. :D
På det hela är det ju inte ofta vi stöter på dessa hundar, även om vi bor i samma område, som tur är. Så några dagliga konfrontationer behöver jag inte handskas med!

Hon kom i alla fall över det hela fort, och hade säkert glömt det vid tiden vi öppnade dörren och gick in igen.. Till skillnad från mig som sitter här och ältar. Ja du, hundar och människor. :P

Found yoouu!

Finn ett fel..

"Söndagspromenad" nummer 3784

Idag kom bästa kompisen Yoshy och hälsade på för att ta en liten pronemad i snöyran!

Full fart ut genom dörren och in i skogen. Till en början fick Yoshy gå lös, men då han inte är särskilt van att göra det måste man ha full koll. Harspår och dylikt kan bli lite för intressant!

En av Sansas bästa egenskaper är att alltid vara lyhörd och duktig när man kallar in henne. A och O för att kunna gå med hunden lös!

Sansa tar ofta täten med Yoshy strax bakom! Humöret hos hundarna är det inget fel på.

Som det har påpekats förr, bara för att man är en fluffig liten pappilene betyder det inte att man inte kan köra så snön yr!

En obligatorisk pose.

Sansa, kom hit!

Men milda matilda vad skulle jag upp här o göra.. tänk om jag..

..trillar ner.

Till slut tyckte Yoshys matte att det blev lite för mycket, så kopplet åkte på. Suck, tänkte Yoshy..

Jag har snö i pannan nu igen va?

Eftersom hon hela tiden ska hitta på bus med oss får man vara beredd på lite bus tillbaka..

Men mamma, jag vill inte åka hem redan..

Hewwo...

Oh no.. I thought they were gone for good...

När nacken växer på bredden...

Måste halsbandet bytas ibland!
Så det är klart att vi inte kunde låta bli att designa ett nytt, fräscht halsband till snuttan. Hennes "gamla" halsband, det fina blåa med fleece, har kommit till punkten att man måste ta i med våld för att dra det över hennes feta staffehuvud. Man riktigt ser hur stackars Sansa bereder sig och kniper ihop ögonen i väntan på att få sina öron avslitna. Och redan innan har vi fått sätta dit ett litet stygn för att halvstrypen inte ska förvandlas till ett lynchningshjälpmedel..

Efter nästan två veckor av tråkig väntan är halsbandet äntligen här! Storleken blev som tur är perfekt. Glider som en oljad fisk över hennes huvud och strypen är precis sådär lagom icke-strypig som vi vill ha den. Dessutom är färgerna glada! Underbart med lite ljus nu såhär års.

Halsbandet beställdes från www.madebyminvilda.se och vi är hur nöjda med allt som helst, både service och slutprodukt! Och sen är det ju farligt roligt (och beroendeframkallande) att göra sina egna halsband.. så många färger att välja mellan, och allt passar med vitt!

Neonorange bävernylon med ett bomullsband i aqua! Galna färger, men visst funkar det? Och så en liten stjärna såklart!

Liten blir mittemellan!

Ja du! Nu är Sansa inte någon liten oskyldig valp längre, utan en trotsig tonåring, eller busig unghund.. Könsmogen flicksnärta? I alla fall så har hon börjat löpa för första gången!

På dagens promenad efter vi satt henne att vänta medan vi hämtade posten vid vägen så såg jag en liten droppe blod i snön. Min första tanke var helt klart löp, men när jag också de senaste månaderna har haft en tendens att se "löptecken" hela tiden så vågade jag inte riktigt ta ut något i förskott. Kanske hon rivit sig någon stans (igen)? Men icke, inga tecken på sår någon stans! Och det var ju en väldigt perfekt liten "droppe" blod för att komma från någon form av skrapsår.
Så på kvällen när vi chattade lite med Sansas uppfödare på Facebook så nämnde Daniel detta, och hon sa på en gång "löp!", och så var det med det!
Nu när jag tänker tillbaka så funderade jag redan igår på att hon var ovanligt sömnig av sig. Visst kan hon ligga ner inne och ta det lugnt, men nu sov hon nästan och var lite mer.. ja hon ville ligga ifred och bara vila. Inte så att man tänkte "hjälp nu är hon döende!" men jag reagerade ändå.
Fortsättningen efter valpkursen (se typ lydnad 1, unghundskurs eller nått) började ju igår och där var Sansa fantastiskt duktig! 100% fokus på husse som hanterade henne och hon briljerade verkligen så mitt veka mattehjärta svällde av stolthet och kärlek, typ.
Hemma har hon visst varit busig, nästan mer busig och på-ig än vanligt.. Gärna klängt och hoppat och klättrat upp i ens knä och slickat oss hutlöst mycket i öronen. Lite sådär olydigt busig, liksom tagit ett steg tillbaka till valptiden innan hon visste bättre. För helt plötsligt kommer hon släpandes med kängor och tuggar sönder tändsticksaskar som legat på bordet där hon vet att hon inte ska röra saker. Men det förlåter man snabbt när man vet varför! Lilla Sansa måste nog känna sig lite mysko och knäpp nu, och det kan jag förstå! Mycket som händer nu i hennes vita, varma lilla kropp.

Men visst snurrar det lite tankar även i min hjärna. När hon inte längre är den valpen hon var nyss, vad kommer förändras? Hur kommer hon bli nu? Första löpet är ju en stor grej men det är ju heller inte slutet på förändring, det sker ju successivt medan hon mognar och så vidare. Men det är lite av en milstolpe där man kan säga att ja, nu kommer det hända saker! Det ska bli otroligt spännande måste jag säga! Sansa kommer ju alltid vara vår underbara Sansa, även om hon som individ kommer att utvecklas en hel del såklart. Grunden är ju där, och den är fantastisk!

Men.. det är ju inte bara det med löpet. Vi har ju hela tiden sagt att vi ska kastrera. Innan Sansa var utvald, innan kennel var utvald och innan vi ens visste säkert vilket kön vi ville ha. Och den kastreringen har vi med samråd av vår veterinär sagt att den ska landa mellan första och andra löpet. Lätt att säga innan det ens börjat! Inte för att jag ångrar valet, det har vi tänkt på och läst på om väldigt länge! Men det ändrar ju inte faktum att kastrering är en en stor och skrämmande grej! Kommer det gå bra, läka bra.. hur kommer det påverka henne? Blir det några komplikationer eller negativa konsekvenser? Hade hon varit en hane hade jag inte varit hälften så nervös! Men det ä ju inte för skojs skull vi gör det så det är ju klart värt det, annars skulle vi inte göra något alls. Jag som är en riktig hönsmamma, och gärna ser det värsta av någon anledning, kan se mig själv hallucinera livmoderinflammation varje gång Sansa blir lite slö, eller panika över juvertumörer varannan dag. Och det värsta är ju att det faktiskt finns en relativt hög risk för det också. Om jag får välja mellan att ta beslutet att kastrera, och den överhängande risken för akut livmoderinflammation, så är valet faktiskt riktigt enkelt.
Men, men, den dagen är fortfarande en bit bort på vägen! Idag har hon fortfarande just blivit en tik, och inte bara en könlös liten valp. ;D

Sansa och Grisen utslagna i soffan. Hon sover mycket mer nu de senaste dagarna, men får små busryck också såklart!

Miso på sin älskade låda.

Att ligga i en vedkorg är det bästa som finns, hälsar Miso.