The return of the lillhuss

I september förra året följde Sansa med när vi lämnade min bror på Arlanda. Han skulle åka till Japan och plugga på universitet, och igår kom han äntligen tillbaka igen! Klart Sansa hängde med även denna gången!
När han åkte var Sansa 4 månader ungefär, så vi var inte så säkra på hur hon skulle reagera när hon fick träffa honom igen. Jag tänkte mig väl typ som hon blir när hon träffar en glad främling typ, men ack så fel jag hade.
Jag och Daniel stod och gömde oss strategiskt bakom en pelare med Sansa medan pappa gick och mötte honom när han kom ut. När de två sedan gick så smög vi oss fram för att överraska med att vi också var med! Klassiskt. Men den som regerade starkast av alla var absolut Sansa! Innan vi ens hunnit fram för att säga hej var hon helt till sig av glädje. Jag har aldrig sett henne hälsa så överlyckligt på någon faktiskt, och hennes uttryck var helt priceless. Hon ville liksom krypa in under hans hud. Det var så tydligt att hon mindes honom, och det var underbart att se!
Även nu i morse när vi gick upp blev hon jätteglad när hon såg honom. Det var inte bara en dröm, lillhusse var hemma!

Att få en fnattglad staffe att fokusera på en kamera.. Lycka till!

Sansas trampdyna har i alla fall läkt helt och hållet, och själva såret har ju varit okomplicerat. Tassen ser bättre ut, och hon lämnar den ifred, men det är fortfarande lite rött och tråkigt mellan trampdynorna på just den tassen.
Annars har hon börjat bada igen. Faktiskt så har hon tagit några simtag utan flytvästen också! Lite osäker är hon när hon inte får hjälp att flyta men hon kan, och jag tror hon bara kommer bli en mer självsäker simmare med tiden.

Vadå, ni får ju kuddar! Jag löser bara problemet med ojämlikheten här..

En till rolig nyhet (för nu håller vi oss till såna ett tag!) är att sökträningen har börjat lossna! Visst det har varit lite tunt med träning på senaste, vi skyller på värme och alternativt mycket mygg på kvällen, men hon verkar ligga på samma nivå och har inte direkt tappat något under det lilla uppehållet.

Ja just, goda nyheter var det! För vi har lyckats hitta ett sätt att öka hennes vilja att komma tillbaka efter hon gjort själva söket. Vi hade ju problem med att hon inte ville tillbaka till föraren, utan sprang fram och tillbaka eller bara flummade runt. Nu kör vi med att föraren har en extern belöning vid sig; en frisbee som agerar fat med en lockade klick skinkost  på. Detta har fungerat! Om vi har skinkosten med oss så duger inte det, men har vi detta "fat" som hon ser så kommer hon som ett skott. Vi fångar upp henne, och hon får "lämna över" sökrullen innan hon får komma fram och slicka i sig sin belöning.

Kanske detta kan vara lösningen! Jag hoppas det. Så kan vi bara nöta på tills kedjans fram-och-tillbaka rutin sitter i muskelminnet. Till slut lät hon väl fatta att det är bra att komma oavsett, och att det alltid är belöning som väntar där! Kul med lillhusse också som kan vara med i träningen nu.

Outgoing mail.

Sen så hittade jag ett gäng bilder från Gränna som vi inte visat här. Why not, bilder är alltid kul!

Det stora blå = Vättern?

Hundar fick inte sitta "inne" på uteserveringen, men när Sansas rumpa gled över tröskeln till oss var det ingen som klagade.

En kollektion med gamla traktorer ställdes upp bakom våra stugor på campingen. Ingen vet varför..

Detta är katten som hängde runt vid det sista matstället vi åt på innan vi åkte hem. Sansa ville säga hej, och katten brydde sig inte, men höll avståndet. Väldigt tålmodig misse med alla nyfikna barn.

Kvällspronemader

Ja, helt klart bland det bästa med sommaren. Att gå en stund sent på kvällen när temperaturen har fallit ner till lite mer behagliga nivåer. En stund efter att solen har gått ner, och man inte riktigt vet om den är på väg ner eller redan vänt och är på väg upp. Allra bäst är det också när det är vindstilla och alldeles klart!

Lika kul är det att släppa Sansa lös och låta henne springa av all energi hon legat och samlat på sig under dagen när tempen närmat sig 30 grader. Kastade lite tennisbollar rakt ut i ett mörkt fält i högt gräs och hon sprang runt med nosen i backen i 200 knyck! Ibland trodde vi att bollen var borta för gott, men nog hittade hon den alltid.

Svalt, skönt.. och mygg!

Snart är det dags att låta Sansa hänga med o hälsa på fiskar!

Ett hundliv

Tänk vad många av våra hundar som lider  det tysta (vänta nu, är inte det typ inledningen på en dentastix reklam eller nått?), utan något sätt att förklara var det gör ont, eller att de ens har ont, på ett sätt som vi människor tycks begripa. "Min hund är lite nere", "min hund haltar lite", "min hund gnager och slickar på sitt bandage".
Är det såret, under bandaget som gör ont, eller bandaget som känns irriterande, eller är det något helt annat?
Sansa fick bara mer problem på grund av sitt jäkla tassbandage. Om det var hon som var känslig, jag som var dålig eller bara en olycklig slump är svårt att veta, men det är tråkigt ändå.

Den dåliga (för svamp se underbara!) miljön inne i bandaget, med fukt och värme i överflöd, gav Sansa svamp mellan trampdynorna på den bandagerade tassen. Innan det så ledde våra desperata försök till att hitta en teknik som höll bandaget uppe (det gled konstant av när man gick någon form av sträcka med henne) till att hon fick ett skavsår på hasledens insida. Ett ganska så tråkigt skavsår faktiskt, även om det inte var ett öppet sår i alla fall som tur är! Detta såg inte vi förrän bandaget kom av på kvällen, och hade Sansa visat på något sätt att hon hade ont? Nej, inte alls!
Nu igår var hon röd och irriterad på ena sidan av den stora trampdynan, och hade tydligt ont för hela tassen låg och skakade och hon ryckte till och ville dit och slicka om man höll på.

Nu tycker jag att jag gjorde mitt absolut bästa för att lägga ett tassbandage enligt konstens alla regler. Jag kollade in flera olika källor för att jämföra och alla sa mer eller mindre samma sak, så jag följde instruktionerna. Inte för löst, men inte för hårt, något mellan alla tår för att inte få skavsår, bomullslinda några varv för att undvika tryckskador, och sedan använda en enkel bomullsstrumpa inomhus så mycket det gick för att lufta.

Jag hade ju tänkt göra ett liknande inlägg som jag gjorde om hennes body efter kastreringen, men eftersom saker inte gått så himla bra känns det inte som jag har något solid tips att medge. Även om vi kom på en del lösningar på våra problem så vet jag inte om de bidrog till negativa konsekvenser, så det är nog bäst att jag håller tyst om det! Men! Här är i alla fall en bra länk om hur man gör ett tassbandage, med bra bilder, och här är en välskriven liten informations-krönika om tasstrubbel. 

Kanske hade vi bara otur, eller så gjorde jag något galet ändå, men inte så mycket att göra åt saken. Hennes initiella sår i trampdynan - det som påbörjade denna onda process - har läkt helt ypperligt. De senaste nätterna har hon fått sova "naken" på natten och det har gått jättebra, så idag, denna sista dagen på de 10 dagar veterinären tillskrivit tassbandage, tänker jag skita i att ha något på tassen! Såret har varit torrt och fint i en vecka och förutom en lite annorlunda form så syns det inget sår där. Jag tror hennes tass kommer må bättre såhär, helt enkelt!

Med lite tur, luft och icke-slickande hoppas jag på att svampen i tassen kommer försvinna av sig självt när miljön inte är lika fördelaktig. Om inte får vi ta det då. Ett problem i taget!

Promenad i sommarvärmen. 30% härligt, 70% svettigt.

Två ståtliga ek-bröder. En lever och en är död.

Miso är sig själv. <3

Hej matte, när kommer min fika?

Matte: gosi-mosi pussi-mussi-boo!
Sansa: Men ge dig.. gud så pinsam du är matte. D:

När gammel-husse satte sig på uteserveringen hoppade Sansa direkt upp och intog sin utvalda plats. Varför inte liksom, ingen sa något om det. ;D

Fiikaaa!

Skogspromenad med touch

Vart man än bor eller växer upp finns det ju ett par såna där ställen dit man alltid åker med sin skolklass. Kanske är det Bockstensmannen, något slott eller annat dylikt som är tillräckligt intressant för 11-åringar men samtidigt har något som gör det till ett resmål enligt läraren. Skurugata var just ett sådant ställe när jag växte upp nere i Småland. Det är en bergsspricka i skogen som är knappt en kilometer lång och ett ganska höftigt naturfenomen. Nu var det säkert 15 år sedan jag var där, så mitt minne svek mig en aning. På väg till Gränna beskrev jag det ungefär som "en liten parkering vid en utkiksplats och en stig i skogen med lite klippor på vardera sida". Kort och gott, vi stannade till för att mer eller mindre bara rasta Sansa. Matte hade kjol på och jag hade gympadojor, inget av detta var något särskilt bra val..

Det börjar bra. Vi träffar några turister på den lilla stigen från parkeringen upp till Skuruhatt. Tjusig utsikt, man ser flera mil.

En sån där mysig skogsstig. 25 grader varmt, vindstilla och inte en mygga!

Till matte och Sansas förtjusning var det fullt av blåbärsris! Sansa älskar blåbär..

Paus i blåbärsätandet för att hoppa upp på ..stenar.

Plötsligt blev terrängen annorlunda.. "är det meningen att man ska gå där?" undrade matte.

Vända om är för veklingar..

 Redan här blev det en ordentlig utmaning.. matte mer eller mindre bestiger berg med kjol och en nyfiken hund i kopplet, medan jag undviker gyttjepölar (hade regnat hela dagen innan) med mina gympadojjor.

Upp och ner.. ner och upp.. 

Man blir liten i jämförelse med 35 meter höga klippväggar.

Tror ni hon klagade? ..nää

Husse var ju också med..

 Efter kanske 45 minuter hade vi traskat genom ravinen, genom blöta pölar, blöta sylvassa stenar och temperaturer mellan 10 och 25 grader.. Det var dock väldigt fint och vårat humör var det inget fel på! Det var mycket större/värre än vad jag mindes det som, och ska man hit igen bör man nog ha tåliga byxor och rejäla kängor!

Det oförutsedda

Solen sken och det var varmt i luften! Perfekt badväder. Vi hade redan dagarna innan planerat in en baddag med picknick och hela schabraket. Så vi stuvade in allt i båten och åkte till den där stranden där det sällan är människor och man får ha hundar för det finns ingen skylt som säger något annat.

Sansa har flytvästen på och hennes entusiasm över att bada blir bara större! Vi råkar kasta i hennes nya gröna boll lite långt, och den är svårare att gripa i vattnet, så vi står redan och försöker bestämma vem av oss som måste simma ut och hämta den. Men det behövdes inte, för efter ett antal envisa små tuff-tuff-båt försök så lyckas Sansa få tag i den ändå! Hon simmade inte ens in till land för sina försök, utan rundade bara Daniel om och om igen för ett nytt anfall. Hon simmade massor, och tyckte det var spännande! Hon hoppade till och med i från bryggan en gång när vi kasta i en leksak där, rakt ner i vattnet där hon inte bottnade. När hon kom tillbaka till stranden var hon lite ställd över vad som egentligen hade hänt, bara släppte leksaken och såg förvånad ut, liksom mamman som lyft en lastbil för att rädda sitt barn och som sedan inte minns hur det hela gick till. Och sen bar det ut i vattnet igen!

Glöm inte årorna! För vem kan ro utan dom, liksom?

När ska jag packas in i båten, tro?

Ringen sjunger på sista versen, men ett sista bad fick den.

Ser ni bollen som gömmer sig bland näckrosorna?

Kan man inte få tag i bollen får man apportera något annat, som en näckrosblomma till exempel.

Tjohoo, jag hittade bollen!

Ett "moment" fångat på bild. :D

Sansa släpar upp sin fångst på land.

Ignorera matte som står och ser besvärad ut över det kalla vattenstänket. ;)

Sansa dyker!

Och kommer upp igen.

Jag tycker Sansa har riktigt fin och säker simteknik, och snabbt går det!

Peace, brah!

Lyckades fånga på bild bollen när den precis nuddar ytan. Den flyter alltså inte utan kommer flygandes!

Bollen landar och odjuret kommer rusandes efter!

Hennes flytväst färgar för övrigt fortfarande av sig! Sansa är i detta nu en rosa-pied staffe, ett mycket ovanligt exemplar.

Sansa gör världens sötaste lilla min när hon simmar. :3

När vi varit där ett tag, ätit och busat runt så var jag och Daniel på bryggan medan Sansa grävde i strandkanten efter skatter, som gamla rötter, som hon plockade från bottnen. Plötsligt ser jag hur hon lyfter på bakbenet lite sådär konstigt. Det sitter en bit sjögräs på hennes ben så jag antar att hon tycket det känns läskigt och vill skaka av det, men då ser jag hur det rinner blod rån hennes tass.
Jag kollar direkt vad det kan vara, och på hennes reaktion så känns det en hel del. Så fort hon är stilla så jag kan se så är det uppenbart att hon skurit sig ganska så illa i ena trampdynan. Det blöder mycket, så det blir man kanske lite förblindad av, men det syns ändå att det skurit djupt och flera gånger. Om det var glas, vassa snäckskal eller något annat är omöjligt att säga, och vi stannade inte för att undersöka. Så utan mer tjafs så packar vi hastigt ihop oss och styr hemåt.
Sansa ligger bredvid mig och jag trycker en handduk mot tassen för att det ska sluta blöda, vilket det som tur är gör. Jag märker att en bit av trampdynan blivit uppskuret så att den sitter lös.

Väl hemma rotar jag fram boken om hundsjukdomar där det också står hur man lägger tassbandage. Det har slutat blöda så det är ju alltid nått. Lägger ett provisoriskt bandage (tur att man har först hjälpen låda till djuren hemma!) och vi ringer runt för att hitta en veterinär som kan ta emot oss. Ingen av oss är erfarna nog för att kunna avgöra hur illa skuren hon är, om hon behöver sys och liknande, utan vi känner att vi måste till en veterinär som kan avgöra.

Som vanligt var det bara Strömsholm som kunde ta emot utan förbokad tid. Det är verkligen inte lätt, vad ska man göra? Så vi åker in dit. För att göra många långa timmar korta, så fick vi vänta inne på deras akutmottagning i fyra och en halv timme. De kom ut och kollade hennes situation, men tyckte väl inte det var så akut. Det fanns andra där med som kom och gick, men vi fick vara kvar till sist. Jag kan såklart se hur det funkar med prioriteringar, självklart vill jag inte att något sjukare djur ska komma efter oss bara för att det är tråkigt att vänta. Men, ja, det är tråkigt att vänta.

När vi äntligen fick träffa en veterinär visar det sig att det var ett ganska så fint sår, under omständigheterna. Raka kanter och rent, men inget man kan sy. Den vid det här laget hoptorkade flärpen av trampdyna klipps bort och såret rengörs och bandageras. Sansa är jätteduktig under hela besöket, men tyckte inte det var så kul att stå på bordet, så vi var på golvet istället. Stackaren var trött och hade ont i tassen, såklart.
Så det är bara att vänta på att ny hud ska växa över såret. Antagligen kommer det aldrig bli lika tjock hud där som på resten av trampdynan, och inte samma form som innan, men det spelar igen roll så länge hon kan använda den normalt!
Rengöring två gånger om dagen, byta bandage minst var tredje dag och det kommer nog ta 10 dagar eller mer för det hela att bli såpass bra att hon slipper bandage. Inget bad innan hon har läkt, men annars så ska det inte hindra henne från att röra på sig! Får bara se till att hålla bandaget fräscht och torrt med plastpåse eller liknande vid behov. Och så ska såret luftas så mycket som det går, men då får hon ju inte gå runt en massa och få skit i det heller.
Förutom detta så får hon Metacam, ett smärtlindrande och antiinflammatoriskt läkemedel. Det ironiska med det hela är väl att den Metacam som vi tog ut i onödan åt Valerie innan när hon var dålig nu övergår till Sansa istället. Så det löste sig i alla fall. Haha.
Nu blir det hårdträning för matte och husse att lära sig göra snygga, praktiska och snabba tassbandage! Träning ger färdighet, heter det ju..

Avslutningsvis två filmer från gårdagen! Tyvärr fick vi ingen film på henne när hon stod och droppade blod, så det är bara bad med på dessa. En när hon hoppar från bryggan, och en på försöket precis innan när hon tar en säkrare genväg.

Miso vakar över sin fallne kamrat.