Familjen annorlunda

Idag gick vi en promenad med Kings matte igen! Det var ju någon vecka sedan, med kurser och midsommar och annat onödigt emellan. King har ju nyligen blivit storebror till lilla, übersöta Elvis som är en staffe av modell import från Tjeckien. Otroligt fin och trevlig valp, det vi sett av honom!

Under promenaden fick vi höra att Elvis inte varit så populär bland Kings hundkompisar, och de flesta beter sig illa/vill inte vara med den lilla valpen. Låter väldigt konstigt tycker jag! I mitt tycke så ska en äldre hund i alla fall känna av att det är en valp och vara lite överseende med det! Kanske är det en rasgrej? Bara staffar förstår sig på staffevalpar.. För både King och Sansa fungerar ypperligt ihop med Elvis.

Sansa och Elvis kommer som sagt jättebra överens, och de leker fint ihop från fösta stund! Sansa är som en tålmodig mor och låter Elvis tugga henne lite var stans, och han slickade henne lite på magen en gång också. Sansa lägger sig gärna på rygg och busar utan tvekan! Med det inte sagt att hon är en slagpåse, för hon leker tillbaka såklart! Alla tre hundar kunde busa  ihop utan minste tecken på krångel, och turades om att brottar med varandra, ligga på rygg och att bitas mjukt i kinderna. Det var hjärtvärmande att se!

Klart det blev lite försök till fotografering, också! Men inte lätt att fota tre bussugna hundar ihop. Daniel klagar på att fokusen hamnade fel i bilden men ah ja, de ser faktiskt inte så illa ut ändå!
Nästa gång vi träffar King och Elvis med matte kommer vara i Gränna, där vi bor på samma camping! :D

Lilla Elvis till vänster och storebror King till höger.

Vem har störst gap, undrar lilleman.

King känner sig lugn med att Sansa och Elvis busar loss.

Heehee! Vill du nått eller, grabben?

Kram!

Vovvarna leker följa John!

Sansa, gladskiten av alla gladskitar.

Familjeporträtt? ;)

Sansas simskola

Så vad har pågått här omkring på senaste? Nja, inte så mycket. Sökträningen fortsätter, och vi försöker få till i alla fall något om dagen. Jag tycker saker går framåt hela tiden, fast i små myrsteg. Som att hon till exempel plockade upp sökrullen från där den hängde i halsbandet helt på egen hand och initiativ efter att hon hittat personen. Däremot är själva tillbaka-till-föraren fortfarande det stora frustrationsmomentet i kedjan som hon inte vill samarbeta på. Bara att göra det mer motiverande att "springa hem", helt enkelt! Lättare sagt än gjort. XD

Idag var vi på en annan kurs. Då vi missar de tre sista lektionerna i vardagslydnad 3 på grund av sommararbetstider så får vi ta igen dom tillfällena i en annan kurs med fungerande tid. Detta innebar att vi fick träffa en helt ny uppsättning mattar, hussar och hundar! Daniel var lekledare för Sansa och jag tittade på, vilket gav mig en helt annan utkikspunkt än vad Daniel fick i sitt träna-med-sin-hund-tunnelseende. Jag tyckte det gick jättebra, speciellt med tanke på störningen med sisådär 7 okända hundar inne på plan! Vissa saker som hon bommat innan, som att gå förbi alla hundar med förare uppradade utan att tappa all form av följsamhet, blev idag istället hennes bästa försök hittills. Både Sansa och husse var väldigt duktiga och jobbade på!

Idag kom även ett paket på posten! Eller ja, fram till dörren. Det var den efterlängtade bilselen som kom! Tänk bilbälte för hund. Mest efterlängtad av gammel-husse tror jag allt, som tjatat länge om att vilja ta med Sansa på tur i cabben, till exempel! Och det är ju möjligt nu, för som sträng matte så tummar jag inte på säkerheten!
Det blev en Allsafe sele, raka vägen från Tyskland där priset var avsevärt mindre än här hemma och frakten faktiskt var gratis! Det är ett monster till sele med redig vaddering och remmar som säkerhetsbälten, litterärt. Man knäpper inte på selen utan hon kliver i den, och sen så drar man åt remmarna och säkrar dem så det inte ska gå upp. Kedjan är ju bara så hållbar som sin svagaste länk, och spännen och knäppen är ju per definition en svag länk. Allsafe selarna är, till skillnad från så många andra bilbälten för hund, krocktestade! Ett enormt plus och krav för mig! Att köpa en sele som inte håller och faktiskt skyddar hunden vid en krock är för mig inte förståeligt.

Nu närmar sig även resan till Gränna! Detta är ett evenemang som varje år sätts ihop av Staffordshire Bullterrier Klubben (länk till höger) och det blir bara större för varje år! Officiella utställningar fö staffar, agilitytävlingar, rallylydnadstävlingar.. Ja, you name it. Och sen så finns det ju en massa saker att köpa som tillverkats av olika personer i klubben, så som halsband, oftast med tema staffe såklart!
Det är ju första gången för oss, så vet inte helt vad vi ska förvänta oss med det hela, men Sansas uppfödare kommer vara där i alla fall! Liksom Kings matte. Så i alla fall några kända ansikten i vimlet. Det blir nog en helg att minnas tror jag! Sansa ska ju ställas ut, så vi får återkomma med hur det går.
Innan Gränna åker i en sväng ner till Daniels föräldrar och hälsar på en kortis, för det ligger ju i närheten ändå! Så det blir ett litet äventyr! :D

Tillbaka till dagen! För idag var vädret såpass hyggligt att det kändes som en bra dag att blöta Sansa lite mer. För enkelhetens skull gick vi till den närmaste badplatsen, badsäsongen för oss tvåbenta har ju inte inletts så hett ännu, och dagen var ju knappast så fin att man själv frestade efter ett dopp. Men det gjorde Sansa!
Flytväst på (som är lite krångligt då matte aldrig kan tyckas få till det helt som hon vill med den gigantiska kardborren under magen) och långlina fast-hakad så var hon redo! Badplatsen ligger nämligen precis vid vägen så att ha henne lös kändes lite för riskabelt. Inte för att hon märkte någon skillnad.

Här är en film på Sansas första egna simtur!

Det är ju en sak att plaska omkring, och en annan att lämna botten och simma helt själv! Hon behövde inte mycket uppmuntran.. En leksak på passande djup var mer än tillräckligt incitament för att hon skulle ta sina första simtag. Inte ens när vi var lite smått elaka och lyfte i henne på djupare vatten från bryggan blev hon avskräckt, utan ville i igen och igen för att hämta leksakerna. Vilket vattendjur!

Nu ska flytvästen bara på, så!

Badplatsen. Lite sand, men ganska mycket gåsskit också. ;)

Har man leksak i hand blir fokusen helt plötslig knivskarp. Matchande outfits. <3

Sansa blev blöt från öra till klo! Matte slår alla moderekord med sina snygga stövlar i chockrosa neopren.

När man hittar ett badlakan i poncho stil med ett haj tema kan man inte låta bli.. Sansa är ju en given Jaws. :D

Pussi mussi gull gull på dig sockerpullan.

Kurskul

Idag avslutades då grundkursen i personsök för vår del! Verkligen en rolig aktivitet och det är lite tråkigt att det inte blir några fler tillfällen. Men det är väl det som fortsättningskurserna är till för, så det blir kanske en i slutet av sommaren om livet tillåter!

När man fått diplom får man vara mallig!

Det hela började på en low, då fröken Sansa som-tränat-hela-förmiddagen bestämde sig för att tvärt frysa på väg tillbaka till mig efter sitt sök. Jag sprang iväg som en idiot och gömde mig i ladan men hon bara stod där som en liten vit marmorstaty och stirrade med döda ögon. Inte direkt ett acceptabelt beteende! När jag sedan skulle gå och hämta in henne (eftersom hon inte kom själv..) så började hon stället flamsa runt och vägra komma till mig. Det var droppen! Helena bad oss alla att lämna den inhägnade planen och alla kursdeltagare fick gå och "gömma" sig i ladan där Sansa inte kunde se oss. Hon kunde gott stå där vid grinden och gråta, tyckte jag! Efter att hon saknat oss en liten stund gick jag kall som en isvak och kopplade henne och tog henne till bilen - inget hyfs, inget sök!

Men de andra söken som kom efter blev bara bättre. Lite tjafs på att komma, som vanligt, men det löste sig i alla fall till slut så att det blev en avslutad och hel kedja av det hela. Att springa iväg (utan att titta bakåt!) och sedan sätta sig på huk med ryggen mot henne funkade bäst.
Hon kom aldrig med sökrullen hela vägen i munnen, men tog den från figuranten och sedan avslutade vi alltid med att hon fick greppa den och sedan släppa i min hand. Då lär hon sig i alla fall vart rullen ska hamna till slut!
Vi gjorde även sök med rullen fäst i halsbandet denna gången, vilket inte gjorde någon enorm skillnad förutom att rullen hängde med hela vägen hem även om hon spottade ut den, vilket inte var helt fel. ;)

Allt som allt så känns det som hon fattar principen. Ingen av de andra hundarna hade ett sådant sug på sök och på visa varje gång som Sansa, hon var verkligen aldrig blasé eller halvdan i dom delarna! Sen kanske de andra kom bättre på inkallningen och bar rullen hela vägen och annat, men Sansas fnattiga glädje och röj-fart över gräsplanen var unmatched! Hon tycker verkligen det är jättekul, och det är härligt! Bara att slipa på varje litet moment och snart kan hon allt, om matte och husse kan träna ordentligt. Jag vill i alla fall fortsätta och komma längre, och det tror jag Daniel (och Sansa) vill med! :D

Vid fågelstationen när där vi bor har de hagar uppsatta på sommaren för dessa ståtliga individer! Gutefår! Jag är helt förälskad i dessa vackra, härliga, nyfikna, vänliga djur som alltid bräker ett hej när man går förbi och gärna nosar en lite på handen. Underbart, tycker jag, men Sansa är livrädd för får. Jag skojar inte, hon tror att fåren vill döda henne, men först äta hennes hud medans hon lever. Ett bräk betyder 666, the number of the beast, och den hornade djävulen stiger från helvetets djup. Okay så jag är lite överdramatisk, men hon är verkligen skiträdd för får.
Så var det inte från början! Men efter att hon råkat få en stöt från elstängsel vid två olika tillfällen, båda med får i hagen, så har hon associerat den smärtan till fåren. Väldigt synd, det är aldrig kul att se sin hund med svansen mellan benen när hon försöker skräckslaget fly för sitt liv - vare sig det är fara på riktigt eller bara ett gullig, ulligt litet får. Kamphundar tuffa? Jo jag tackar, jag...

Varning för lekande hund!

Naturen kan verkligen vara vacker och fruktansvärd på samma gång. Myror festar på en aspfjäril.

Frihet är en nyklippt äng!

Huj, huj matte, vilken tur att vi slapp undan dom där fåren innan!

Gräsätning är en aktivitet för alla tillfällen.

100% kärlek.

Glad midsommar!

Idag orkade vi inte bege oss någonstans för en promenad, utan det fick bli en gammal hederlig tur i hemtrakterna. Målet var att hitta ett ställe att träna lite personsök på, och det fick till slut bli gamla hederliga "Ko-holmen". Sansa och matte var där för ett tag sedan och blev enligt uppgift förföljda av en hop nyfikna får, så Sansa följde efter oss med skeptiska steg, men slappnade av så snart hon insett att vi fick vara ensamma den här gången. Vi skymtade ett par harar i det höga gräset vilket hon tack och lov inte lade märke till!

På gräsmattor har favoritsysslan blivit att rulla runt på rygg och sprattla..

Lärt sig av promenadkompisen King?

Kommentarer överflödiga..

Så kan det gå..

Föga förvånande gick personsök-träningen inte helt klanderfritt. Hon ser tyvärr sökrullen som en leksak, och hennes vilja att inte vilja dela med sig av dessa träder fram vilket blir ett problem. Man får se det från den ljusa sidan att hon iallafall är intresserad av den! Vi har också märkt att en av svårigheterna är hon blivit lite ovillig att komma vid vanliga inkallningar, så för att ge en injektion till momentet gjorde vi en rolig övning i det höga gräset intill Ko-holmen. Den gick i korta drag ut på att matte stod "på land" och jag sprang iväg och ropade efter henne, när hon nått mig kallade matte tillbaka henne och kopplade henne innan hon fick springa igen. Förhoppningsvis fungerade det som en riktigt kul belöning att fräsa iväg som en raket genom gräset gång på gång..

Något glatt och galet är på väg..

Hee hee heeeeeeee heeeeeeeee

Ser ut att ha kul!

..o tillbaka!

Med tanke på att det alltid firas midsommar på gården här intill träffade vi en del folk på väg hem. Först en gubbe som utbrast "ÄR DET EN PITT?!". Nä, sa vi, det är en Staffe. Han syftade alltså på en Pitbull om det inte framgick! Vi skrattade lite och gick vidare för att möta en tjej med den minsta ..hunden vi någonsin sett. En 10 veckors Chihuahua-valp som var så liten att.. ja.. den knappt syntes. Den sträckte sitt sytrådstunna koppel mot Sansa och tjejen frågade om han fick hälsa! Självklart sa vi, och de nosade lite på varandra. Lill-killen var verkligen modig för sin storlek, och Sansa var faktiskt riktigt försiktig! Plötsligt måste Sansa ha nyst eller nånting för valpen hamnade på rygg. Fantastiskt kul att en främling låter sin lilla mikro-hund springa fram och hälsa på en farlig kamphund.. helt rätt inställning och det gick hur bra som helst!

Bilden gör verkligen inte valpen rättvisa, den var verkligen PYTTE-liten. 

E det inte en liten flörtande blick han bjuder på?

Vi hörde något jämrande i gräset och träffade den här rackarn som nojjade sig för att inte hinna till midsommarfesten för 39e året irad..

Statusuppdatering: personsök

Nu har vi gått två delar av tre i personsökskursen och saker börjar falla lite på sin plats. Ja, i teorin alltså. För att förenkla för alla så gör jag en liten recap av hur själva kedjan ser ut på den nivån där vi är nu.

Först och främst får hunden göra sig bekant med figuranten som ska gömma sig, detta kallas att "flocka". Det gör man för att hunden ska få ett sug att vilja hitta personen, och hur mycket man behöver anstränga sig i flockningen som figurant beror på hunden! I Sansas fall behöver hon typ bara se personen och så är hon redo och villig att kämpa för att hitta dem igen.

Figuranten springer iväg och gömmer sig. I början ser hunden detta men nu har vi börjat med att ställa upp en skärm så hunden inte ser hela förloppet. Sedan släpper man hunden med kommandot sök! Då ska hunden springa och leta reda på den gömda figuranten! Detta med hjälp av vittring, för att vara petig, alltså doften i luften - inte spåret längs marken.

När hunden hittar personen ska den springa tillbaka till sin förare för att kopplas, och sedan ska hunden leda föraren tillbaka till den gömda personen. Det kallas helt enkelt att "visa". Väl där så är det fest, och hunden får massa beröm och belöning, varpå hela ekipaget på tre går tillsammans tillbaka till utgångspunkten där söket började - och då är hela kedjan avklarad och jobbet klart!

När ett ordentligt sök utförs med tränade hundar så har hunden en så kallad "sökrulle" som sitter i halsbandet. När hunden hittar den gömda personen ska den ta sökrullen i munnen för att sedan lämna den till sin förare. Sökrulle i munnen är en markring på att hunden hittat personen. Ingen sökrulle, ingen person!
Vi har självklart inte nått dit än, men träning med att bära sökrullen tillbaka till föraren har vi börjat på. Detta genom att figuranten ger hunden sökrullen när den kommer fram, så den kan bära den tillbaka till sin förare.

En bild ur arkivet. Sansa kontrolläser självklart bloggen för att se så allt stämmer.

Jaha, nog med teori. Under dessa kurser har vi ständigt fått höra att just "visa" är det svåraste momentet i kedjan, vilket är både bra och dåligt, då Sansa inte alls har några problem med detta moment alls. Det var nog en av de saker hon fattade först, och hon visar alltid entusiastiskt utan att behöva påminnas om att det finns någon där ute som behöver räddas.
Ja det var väl toppen, tänker du, då kan hon ju den värsta delen redan! Jo tack kanske det, men hon har istället stora problem med annat...

Det vore skönt om just visa krånglade, för då hade hon varit som alla andra och mycket fokus hade automatiskt fallit på denna svaghet. Men nej.. Sansas stora brist i kedjan har istället varit det mest fundamentala i hundträning: att springa tillbaka till sin förare.
Efter hon sökt upp personen så vill hon inte springa tillbaka till mig, utan står bara där och stirrar som ett fån, eller springer en bit för att sedan vända tillbaka, eller något annat enormt frustrerande beteende.
Och så står man där och flaxar med armarna, springer runt och hojtar glatt som en idiot, lockar och pockar med leksaker, vrålar inkallningskommandon som helt plötsligt inte blivit värda ett smack. Ärligt talat så känns det riktigt tråkigt, och hur man än kämpar rent mentalt för att hålla positiva tankar och motivation flytande i ett aggressivt hav av frustration och uppgivenhet så sjunker modet. Inte bara för att man känner att det är meningslöst, utan för att man på någon nivå tar det hela så himla personligt. Att din hund, som du tränat sen den var liten valp och älskat och gjort allt för att göra rätt plötsligt inte vill komma till dig. Hon blankt skiter i vad du håller på med, och det skär in i hjärtat no matter hur mycket du försöker övertala dig själv att hon inte själv vet vad hon utsätter dig för utan bara inte förstår eller inser situationen. Men det är svårt att hålla den där glädjen och motivationen på topp. Känner mer för att ge upp och gå och sätta mig i bilen och grina.
Hon kan inkallningen, det VET jag, men hon väljer att inte komma ändå. Det suger, och det enda jag kan komma på är att försöka träna mer inkallning. Men visst hade det varit enklare om detta var allas problem, så man fick mer hjälp och vägvisning.

Vilka andra problem har vi då? Jo, innan har hon inte velat ha sökrullen i munnen. Jag har tränat mycket på att uppmuntra henne och det har gett resultat. Nu är problemet att hon ser sökrullen som en leksak istället. Detta gjorde hon under ett sök hemma, tog den och sprang iväg och lekte "haha-du-kan-inte-ta-mig" leken. Det hjälper knappast när hon har svårt att komma fram till mig till att börja med..

Sansa hänger med grisen.

Med allt detta klagande så måste jag säga att sista söket förra söndagen på kursen var en riktig home run! Vi var nära gömstället, kanske 5-6 meter. Sansa springer som en raket som vanligt till figuranten, tar sökrullen i munnen(!) och springer tillbaka till mig. Hon till och med släpper sökrullen klockrent i min hand! Visa går som en dans och hela söket blir som en euforisk dröm. Alla är glada och nöjda! Och förvånade..
Så varför kom hon tillbaka i sådan fart att hon glömde att spotta ut sökrullen? Jo, jag gömde mig bakom skärmen efter att ha ropat glatt på henne. Detta funkade helt perfekt då, men än så länge har vi inte lyckats upprepa den effekten hemma.

Ah ja, det är bara att kämpa på och träna mer. Det är enormt mycket svårare att träna hemma, för det känns inte som hennes arbets-hjärna slås på som den gör när vi kommer till kursen. Där vet hon vad som väntas, medans hemma kan hon inte klicka med att det är arbete vi gör och inte bara en flummig lek. Vet inte hur vi ska fixa detta, men träning kanske ger färdighet? Vi vet ju att hon kan, det har hon visat, vi får bara inte ge upp! Förr eller senare trillar nog polletten ner även i hennes tjocka tjurskalle.

När man väl lyckas och ser framstegen får man världens bästa naturliga high, det är en underbar känsla, och den känslan som gör hundträning så himla skoj. Klart man vill riva ur sig håret ibland (vi valde rätt ras för den känslan också), men när det väl lyckas så glömmer man all skit man gick igenom för att nå dit! Man vill bara fortsätta till nästa nivå och se Sansa lyckas!

Sist men inte minst en gammal film från arkivet! Det blir suddiga arkivbilder i dåligt ljus idag för vi har inga nya, snygga bilder att visa.. Men i alla fall! Livet är aldrig tråkigt om man har en katt (som heter Valerie)!

Klicka här!

En gammal bild på Miso, som blivit mamma till två diande tygmöss.

Filmlördag

Igår gick vi en promenad i för oss oupptäckt område. Först var tanken att vi skulle gena genom en skog, men skogen var alltför tätvuxen för vår smak (man skulle behöva machete typ) så vi höll oss till den lummiga grusvägen istället. Det var faktiskt väldigt fint promenadområde förutom att en portion av slingan tog oss längs landsvägen. Men då upptäckte Daniel längre fram att om vi genar genom en åker så skulle det ta oss raka vägen tillbaka till bilen. Ja varför inte, det fanns ju rännor genom där vi kunde gå utan större problem! Sansa hade däremot en helt annan uppfattning.. Filmer här nedan!

Det susar i säden (den här vann 7 Oskars).

Antilopen Sansa visar vägen!

Det lilla staffetrynet skar sig lite på de vassa bladen, så hon blev lite röd om nosen! Men när vi tittade så såg man inte ens märket som orsakade den lilla blödningen, så antagligen bara någon tunn liten reva a la papercut. Inte för att hon direkt brydde sig..

Majoriteten av den 2 timmar långa promenaden bar Sansa sin klövjeväska, nu med introduktionsvikt på 3% av hennes kroppsvikt! Så det var 240g på varje sida. Huuhva vad tungt och jobbigt tänket matte när hon bär ut väskan till bilen, värsta work outen bara det liksom! Sansa verkade inte direkt bry sig om vikten alls, kunde lika gärna varit tom enligt henne, så lätt var det! ;D
I alla fall så ska hon få bära denna vikten i en månad, 3 gånger i veckan, för att få en mjuk och behaglig start på det hela! Med tanke på att 30% av kroppsvikten är vad en tränad hund utan problem kan bära så är det ett litet myrsteg, men hellre en skonsam upptrappning än skador thank you very much!

Här är ännu en liten film! Sansa med klövjeväskan kallar jag den.

Sen operationen har Sansa inte varit så pigg på att använda skallen, eller ja, hon springer gärna in med den i saker och använder den som stoppkloss, men att tänka är inte lika lätt. Hennes glädje och motivation i träningen känns svårfångad och kortvarig. De är väldigt trist och jag hoppas hon återgår till sitt vanliga jag igen snart. Det var ju faktiskt inte ens en månad sedan kastreringen! Men att skylla på att hon har ont eller dylikt går inte, för hon ränner runt som en hare med vårkänslor och rent fysiskt så har hon inga protester, det är just när vi försöker träna något hon hellre luktar på blommorna. Hormoner som spökar efter skendräktigheten fortfarande kanske? Ja vem vet.

En annan smårolig/mysko grej är att hennes matintresse snarare har trubbats av än ökat. När hon får mat får man ropa flera gånger, kanske till och med locka henne för att hon ska komma till skålen. Hon äter allt och har aptit, men det känns ändå som om hon inte är riktigt lika matglad. Det kanske kommer tillbaka igen. Men blev bara lite förvånad med tanke på att både kastrering och skendräktighet kan ha en tendens att öka deras matintresse.
Ja hon har sina små egenheter!

För övrigt så är hon fortfarande rosa efter flytvästen.. :P

Sansa tar baddaren

En badglad hund, vilken dröm! Jag har alltid velat ha en hund som vill bada, simma, leka i vattnet. Dolph gillade aldrig den idén, och enda gången han frivilligt hoppade i var när han var gammal och såpass dement att han säkert själv glömt bort att han hatade att simma, den lilla token. <3

Jag börjar väl från början! Igår var det hutlöst varmt, och jag i min infinita visdom tyckte att det var en smart idé att ta en promenad på sådär 8km mitt under middagssolens strålar. Självklart hade jag med vatten, och vi gick även en runda som tar en förbi en badplats sisådär halvvägs. Perfekt för Sansa att kyla tassarna, tänkte jag! Men som om hon plötsligt och utan förklaring fått ett infall att vatten är superskoj så börjar hon att modigt vada ut djupare än hon någonsin gått innan! Upp till bröstet, typ, var hennes tidigare rekord, men nu fick jag stoppa henne för att inte fortsätta längre ut! Detta var mest för att hon hade sitt fästinghalsband på som dödar allt levande i vatten och som man inte får bada med! Men hennes stora nyfikenhet och intresse för att just bada gjorde att jag blev otroligt motiverad att återvända igen så fort tillfället gavs!

Och så var det då så, att Daniel precis inlett sin semester och tittar på väderleken, och inser att idag är typ den dagen som kommer vara varmast på ett tag. Visst var det inte solsken direkt men varmt i luften! Så vi tar ett hastigt beslut och stuvar in oss i båten med Sansa och styr kosan mot badstranden!
Sansa var iklädd sin chockerande rosa flytväst och vi börjar genast att locka henne mot vattnet med våra nyinköpta, flytande leksaker. Det är knappast en utmaning, Sansa fattar poängen direkt och kastar sig glatt ut efter de guppande föremålen med stor entusiasm. En av leksakerna flyter inte lika effektivt utan hamnar lite under ytan, men det stoppa inte badankan Sansa som sticker ner hela huvudet under ytan med bravur tills hon lyckas få tag på snöret och kan släpa med sig leksaken tillbaka till land!

Inte bara hoppa hon ner i lite djupare vatten från bryggan, och stoppar ner nosen under ytan, hon simmar faktiskt lite också helt på egen hand! Eller ja, hon simmar och Daniel visar vägen med den älskade flytringen. En himla prisvärd leksak! Flyter hur bra som helst på ytan, är lätt att greppa och kostade under 40 spänn. Lär inte hålla för dragkamp men skulle den gå sönder är det ju inte svårt att köpa en ny, heller! Rekommenderas! Kommer inte ihåg vad den hette men finns bilder nedan om någon är nyfiken på att hålla utkik.

Flytvästen funkade bra för ändamålet, den gav henne stöd i vattnet och den sitter bra. Men! Den färgade av sig!? Både Sansas bringa där flytvästens rosa tyg ligger emot, och handduken som hon fick mysa i på vägen hem blev färgade knallrosa. Väldigt mystiskt att en flytväst inte har vattenresistent färg liksom, dessutom för det priset så förväntar man sig högsta kvalité. Vi skickade iväg ett klagomål till Hurtta, så får se om de svarar.

Regn och oväder kom redan på båtresan hem, men det var det värt! Att se hur kul Sansa tyckte det var ger mig hopp för framtida simträning. Vem drömmer inte om en hund som hänger med ut när man badar, dessutom? Dags för matte att sluta vara en badkruka då! När vi kom hem sov hon gott, kan jag lova, det lilla vattendjuret.

En flytande munk!?

Mmm.. svalkande att doppa magen.

Miiin!

Var inte orolig, leksak, du är hos mig nu. <3

Jag tar den, jag tar den!

Plask!

Haha, jag vann!

Vadå, du vill att jag frivilligt ska komma med MIN munk till dig?

Min sa jag!

Nu har dig dig allt!

Jaa! Kasta! Kom igen dåå!

Som en liten missbildad fisk i vattnet.

Haha, jag vann igen! U too slow, human.

Man kan precis se den röda bollen under ytan som hon är på väg efter!

Mitt vackraste blötdjur.

Avslutande en helt annan sak! Jag hade glömt bort att vi faktiskt tog en bild på Sansa och Grynet tillsammans en lördag när vi av ren slump sprang på varandra i Vilsta. Så lika, men så otroligt olika ändå! Tänk vilken variation det finns inom denna ras, något för alla smaker, liksom!

Twisted sisters.