Jul numero två

Ibland får man tänka efter om det är Sansas första eller andra jul. Det flyter ihop litegranna, var det nu ett eller ett och ett halvt år hon var? Det blev ju tyvärr ingen vit jul det här, iallafall inte mycket snö. Lägligt nog kom det dock en köldknäpp och lite lätt pudersnö så att det är åtminstone lite vitt utomhus. Inte minst är det halt på vägarna!

Jag blev osäker på om vi tagit upp det innan, men i Sansas paket fick det bli en VGW-sele. En speciell typ av sele där kopplet sitter fast där fram på bröstet, och får vissa hundar att gå lugnare i koppel. Det lilla vi har haft möjlighet att testa med Sansa tidigare så verkade det ha en god effekt. Inte för att hennes dragande är ett jätteproblem, men ibland kan hon hamna på ett humör då hon inte riktigt vill samarbeta. Och inte minst, hennes nuvarande sele börjar bli lite sliten så vi sneglade ändå på en ny!

Nu när jag (huzze) har lite julledighet är det fantastiskt kul att hänga med på lite promenader igen. Trots att matte ibland tycker att det verkar som att jag ibland inte gillar jättelånga promenader, så gör jag faktiskt det.. Ibland är det bara så att man blir.. trött i fötterna, törstig.. hungrig.. behöver snyta sig.. fryser nånstans.. eller behöver hinna hem innan någon fotboll/hockey börjar.. :)

Först kommer lite bilder från en promenaden utmed sjön som tyvärr blivit helt förstörd, rätt ut sagt!

Ser det här ut som ett naturreservat?! Någon galen bonde har fått för sig att börja skövla ner var och varannan tall på detta fina stället. Först och främst tror vi inte att det är tillåtet, och för det andra undrar man varför? Tallarna växte ju redan glest, så varför vill man hugga ner på dom detta viset.

Många grova tallar som blivit nersågade av okänd anledning.. 

Trots att det är fin vintersol måste munkorgen fortfarande sitta på.. Här har vi den nya korgen som vi köpte hos veterinären, ett klart bra köp då den är bättre än den gamla. Sansa bryr sig inte märkbart mycket heller, ibland kan hon få för sig att gnugga nosen mot marken för att få av den, men det är det enda!

Är väl bara en tidsfråga innan detta också är nersågat..

Hur kan man va så fin i munkorg? ^_^

Mysigt med frost på marken. Faktiskt en bra sak då det finns färre saker som Sansa kan få in i munnen..

Munkorgar passar inte Staffar jättebra, tyvärr.

Både vi och Sansa gillar att trampa på is som spricker!

Farlig hund.

Näääää!

Julafton firade vi här hemma. Vi hade gömt en bit godis och gjort en smällkaramell, vilken Sansa lyckades leta reda på flera gånger när vi försökt lägga undan den. Till sist fick vi lägga upp den på ett bord utom hennes räckhåll. :)

Dagen efter besökte vi Yoshy ute på landet där vi åt julmat och passade på att gå en iskall promenad på nya, outforskade marker för vår del. Verkar vara en riktigt mysig skog, och i sommar går det säkert att hitta bra promenader i området som är en ganska gles skog med mycket tallar. Sansa och Yoshy var sig själva, full fart blandat med lugn och ro. Huset i fråga har en sån där planlösning som gör att man kan springa runt genom rummen i en stor cirkel, gissa om hundarna for runt där!

Det kommer nog fler inlägg om diverse julfirande så håll ögonen öppna!

God jul! :)

All I want for Christmas...

Snart är dagen här, den stora dagen X.
X som I X-mas.

Sansa ska självklart få present hon med, eftersom hon är en familjemedlem som är en del av vår familj! I present ska hon få: en allergiutredning med medföljande veterinärbesök, tillhörande medicinbehandling samt ett rojalistiskt kungsblått VGW-bälte (läs sele).
Det är vad alla coola tonårstikar har högst upp på sin önskelista! Typ, kanske?

Om vi skulle fråga Sansa (vilket är helt uteslutet!) skulle hon onekligen önska sig mat, och bara mat! Kanske en lekstund ibland, mellan måltiderna. Men nu är det ju som tur är helt otänkbart att spåna i hennes önskedrömmar. :D

Ingen kudde är som husse, där sover man bäst. <3

I torsdags var vi på återbesök hos vår veterinär (hon är vår nu, eftersom vi vet vad hon heter). Hon kollade in hur Sansa såg ut nu efter tre veckor av den speciella lamm-dieten och de olika medicinerna och annan behandling. Det såg ut att gå åt rätt håll, i alla fall. Öronen var mycket bättre, fast hon hade små knottror (som finnar) inne i hörselgången som påpekade hudinflammation. Tassarna var marginellt bättre men på klorna syntes ingen tydlig förändring - de tar längre tid att läka ut.

Vi berättade om hennes upptåg med harbajs och veterinären tyckte det var bra att vi hade munkorg och att vi skulle fortsätta med det, men att vi inte skulle behöva kompensera med fler veckor av utredning. Det var ju skönt i alla fall.

Sansa Snö-nos!

Vi berättade också om de olika utslag och dylikt som brukar poppa upp och sedan läka ut i loppet av en vecka ungefär. Veterinären tyckte det vi beskrev lät som "textbook examples" av allergiska reaktioner i huden. Framförallt deras klassiska ställen där de visade sig, till exempel ljumskarna; där finns det mycket mastceller som utsöndrar histamin vid kontakt med allergenet. I korthet så blir det en hudreaktion. Att det läker snabbt och utan att vi behöver pilla med det betyder i alla fall att den allergiska reaktionen upphör av sig självt där. Annars skulle dessa små knottror och bulor kunna utvecklas till irriterade sår. Så de är ju också bra.

Denna gången frågade vi faktiskt rakt ut vad veterinären trodde var fel med Sansa. Vad kunde allt detta bero på?
Hon verkade inte tveksam alls, utan sa att det beror på allergi. Hon var 99,9% säker, sa hon. Frågan är inte om Sansa är allergisk utan vad hon är allergisk emot.
Ja, då var den saken uppklarad i alla fall.

Vi ska fortsätta med diet och behandling i 5 veckor till nu. Doser och frekvens av schamponering och medicinering har ändrats något, och framåt slutet av utredningen ska vissa av dessa upphöra helt. De två sista av dessa fem veckor ska vi föra en liten dagbok och anteckna eventuella förändringar som utslag eller liknande samt skriva upp hur mycket klåda hon har på en skala från 0-10.
Efter 5 veckor ska vi återgå till hennes gamla mat och godis och se vad som händer, helt enkelt. Detta ska pågå i 2 veckor, men vi ska avbryta direkt om vi ser att hon blir märkbart sämre.

Till hennes fläck på hjässan, som får oförklarliga utslag och sår på sig till och från, samt till spetsarna på hennes öronlappar som är rodnade och skorpiga, fick vi en ny salva med kortison. Öronlapparna blev något bättre under dessa första tre veckor. Nu får vi se om salvan förstärker den processen.
Mer kortison, det gör mig inte glad! Med vad är man inte om inte i veterinärens kunniga våld? Hon vet vad jag tycker om behandlingen och från vad hon sa om framtiden så är målet alltid att ge så lite kortison som det bara går, om man inte kan utesluta det helt och hållet. Jag hoppas på det senare.

Vad var det jag skrev om husses kudd-förmåga! Everyone wants a piece.

Sen så hittade vi en ny munkorg också. Denna är en smickrande hudfärgad historia. Inte vackert, men mindre påträngande än svart i hennes vita ansikte.
Den här munkorgen köpte vi eftersom den är smart utformad så att hennes nos inte kan nå ända fram till "botten" av munkorgen. Det finns en mellanvägg innan nospartiet tar slut som hindrar henne från att trycka upp nosen mot marken. Detta mellanrum, en liten sluss kan man säga, gör det svårare att till exempel slicka på något smaskigt på marken.
Än så länge har detta fungerat bra! Och att det fryser ute hjälper ju det med, desto mindre kladdigt desto bättre i detta sammanhang.

Det som jag reagerade starkast på under besöket var nog faktiskt Sansas vikt. Hon har faktiskt rasat hela 1,6 kilo under dessa 3 veckor! Vilket jag först hade väldigt svårt att förstå. Att hon blivit för tanig visste vi och hade redan pratat om att vi skulle öka maten, men att det var så mycket hon tappat? Läskigt, faktiskt!
Veterinären löste problemet genom att konstatera att denna lamm-dieten var för ensidig och inte innehållet nog med kolhydrater. Så nu ska Sansa få sina vanliga 300g/dag av foder med ett tillägg av 100g kokt potatis. Inte Sansa emot, det smakar hur bra som helst! ^,...,^

Djupt rotade traditioner

Att åka på Stockholms Hundmässa har blivit en viktig tradition för oss, och har nu några år på nacken. Det är liksom en självklarhet, vi frågar inte längre om vi ska åka utan snarare vilket datum som vi ska boka in.
Jag tycker det är jättekul att gå omkring där bland alla hundar och hundmänniskor. Det svåraste med hela upplevelsen är att få till det där med vad man vill se. I år föll typ alla intressanta grejer jag ville titta på in samtidigt, vilket istället resulterade i att jag i princip missade allt! De hade ändrat om lite sen tidigare år och programmet var något svårtydbart. Ah ja, det finns ju nästa år! Och även om jag missade den personliga favoriten Freestyle och annat så går det ju att se online såhär i efterskott om man orkar bry sig. :D

Vadå gör vi nånting här nu eller?

Detta år handlade vi inte på oss lika mycket som tidigare, helt enkelt för att vi redan har det mesta man kan impulsköpa lite sådär på en mässa. Också för att Sansa inte kan äta vad som helst, vilket satte käppar i hjulet för min klassiska älg-eller-hjorthorns-tuggis som jag brukar köpa till förmånliga mässpriser! Attans då.

En liten bok, en neonorange dummy, lite trampdynesalva i stick-format, reflexer!, en liten lampa, en flätad fleeceleksak och torkad lammfärs!

Däremot var jag bara tvungen att ta en sådan där bild av alla föremål lite snyggt-random arrangerade framför kameran, även om det inte är direkt nödvändigt. Lite kul ska man väl få ha när man ändå har en blogg man ska fylla med någonting!

En kopia signerad av mannen, författaren, legenden!

Lite extra roligt var ståndet som sålde denna bok, med flera! Boken är skriven av Anders Hallgren, som ni ser, och det var han själv som stod och sålde böckerna där. Kul! Han har skrivit många böcker i olika hundämnen, men jag känner honom mest från hans hundpsykologiska bidrag. En man med många mycket bra tankar runt hund tycker jag!

Åh, en bok av Hallgren! Så spännande.. leksaker.. och godis.. träningsdags kanske? :D

Mest av allt köpte vi saker till Yoshy, på beställning från hans matte. Det blev både koppelförlängare med reflex, två lyxiga dynor i faux-läder, ett bilbälte utförande minihund och mer lammgodis! :D

Jaha, nehe, jag skulle visst bara sitta här och se söt ut.

Sen så satt vi genom en mycket givande intervju med en aktör inom hund i vården. En man som jobbade med att införa detta med besöks-, terapi- och vårdhundar och som själv jobbade inom området med hunden Othello. Det var roligt att höra om ämnet, och var Sverige ligger just nu när det kommer till hund i vården, samt hur arbetet går till. Enligt honom står dörren på glänt. Jag hoppas innerligt att det blir mer vanligt och accepterat nu framöver för jag är helt övertygad om att den sådan förändring bara är positiv! Kanske till och med så att jag själv har en framtid inom ett sådant yrke. Ja, drömma går ju. :)

I slutändan tycker jag det roligaste med Stockholms Hundmässa är just att alla är välkomna, det finns en härlig kontrast. Allt mellan superhundnördar som lever och andas hundträning, de som har ett hundintresse, till de som är där med familjen och kollar på raser för att barnen önskar sig en hund.
Man känner sig inte för "ohardcore" när man är där, men samtidigt är det inte såpass lättsamt att det bara handlar om att hundar har mjuk päls och är söta. Det finns något för alla!

Hungry Hyngry Hippo

Sansa är en odräglig liten krokodilbebis. Tänk att ökade hungerkänslor kan ge en näst intill förändrad personlighet?
Att äta kortison har gjort Sansa hungrigare, det märks mycket tydligt. Att det är just kortisonet som är boven är jag i princip hundra på. Visst hon är kastrerad, men det har hon varit i en halvår utan någon som helst förändring. Två veckor efter hon börjat med kortisontabletter börjar detta? Jag vägrar slump.

Glada sommarminnen, give me strength.

Nu är hon hång och lurig som fan kan jag säga! Hon försöker sno åt sig maten innan ett varsågod om hon får chansen. Smyger in bakom min rygg och börjar hetsäta, med kroppsspråket av en misshandlad gatuhund som hittat ett gammalt kycklingben efter en vecka utan mat, ungefär. Säger jag nej så riktigt ser man hur hon tänker "en tugga till hinner jag nog!"
Så har hon aldrig gjort innan, utan hon var superstabil i väntan på sitt varsågod. Så till den milda grad att man kunde glömma bort henne och maten, för att sedan en stund senare gå förbi köket och se henne sitta där och vänta. Det har faktiskt hänt! Detta känns som en annan hund..

Det gör också att hon är på ständig skattjakt, och ofta går och dammsuger golvet i sitt sökande efter mat. Om någon har mat är hon där. Om man gör något i köket ställer hon sig på bakbenen och tittar på hela tiden. Innan kunde hon kolla läget en gång och sedan hoppa ner av sig själv efter en sekund, men inte nu! "Ner. Ner.. ner!" och sedan får man putta ner skithunden! >___<

Detta medför såklart att detta med att inte äta saker ute blir ännu drygare än det behövde vara, för att inte äta något som hon hittar är ju en dödssynd nu! Såklart hon försöker leta upp något gott att smaska på för att stilla sin påträngande hunger.

Egentligen kan man ju inte bli arg på henne heller! Hon känner sig ju jättehungrig, uppenbarligen, och det är ju bara jobbigt för henne. Att det beror på något som vi ger henne, utan att hon själv vet eller förstår, gör ju inte saken bättre direkt. Hela situationen är ledsam just nu.

Det positiva är väl att denna ökade hunger borde försvinna när hon inte längre får kortison, och dosen blir ju mindre hela tiden. Det negativa är att vi inte vet vad framtiden säger angående kortisonet. Jag hoppas och håller alla tummar och tår att veterinären ska säga på torsdag att vi kan sluta med de där tabletterna!

Konflikternas tid

Det har varit en befogad tystnad här i bloggen för det händer inte så mycket, och de få saker som händer är inte speciellt roliga. Jag har helt enkelt inte haft något att skriva, eller som jag velat skriva, och de fina bilderna på Sansa ute i naturen lyser med sin frånvaro. Nu har hon ju en svart korg som tar upp hela hennes ansikte.

Att alla promenader just nu innebär koppel och munkorg tar musten ur det mesta, framförallt glädjen att komma ut och gå i friska luften. Sansa är inte förtjust i att ha munkorgen och det hade nog ingen förväntat sig att hon skulle vara! Men munkorg + koppel = katastrof.
Under den senaste veckan har jag haft stora problem med att gå med henne alls, för hon vill inte. Hon sätter sig på rumpan och vägrar gå, eller ställer sig med nosen pekandes hemåt och tittar uppgivet på mig. Inte mycket till glädje i det alltså, varken för henne eller mig. Det går lättare om man går två, men det känns ändå inte som det brukar. Om hon inte stannar som en stoppkloss och tappar rörelseförmågan i alla fyra ben så drar hon framåt så till den milda grad att jag får kramp i armen bara genom att hålla i kopplet.

Jag har provat att gå med hennes sele från Minipina, den där selen som hon kan dra i hur mycket hon vill utan att det skadar henne för all belastning hamnar på rätt ställe. Denna sele drar hon inte i! Däremot så går hon inte i den heller, så länge munkorgen sitter på..

The love child of Hannibal Lecter and Bane? <3

De senaste veckorna har Sansa känts lite som en annan hund för mig. Jag vet inte om det är jag som bara projicerar mina egna känslor av dåligt samvete och frustration över alla dessa nya restriktioner på henne, eller om det ä hon som blir påverkad av medicinering, nya rutiner och mindre frihet. Oavsett vad det är så är de jobbigt.

För att förtydliga varför hon inte bara kan gå lös med munkorgen på så kan jag dra anekdoten om den dagen jag ställde mig själv samma fråga. En liten stund kan väl inte skada, vi går bara genom den här lilla skogsbiten och hon kan springa av sig lite, tänkte jag. Så jag släppte henne och vi gick vidare, allt var frid och fröjd! Sen så försvinner hon ur mitt synfält, inget konstigt, hon är ju ungefär en triljon gånger snabbare än vad jag är, så jag kallar in henne. Hon kommer som ett skott, inga problem! Förutom att hela framsidan av munkorgen är totalt täckt av kletigt bajs. Och visst brummar hon nöjt och slickar sig om munnen. Det var ju helt underbart vilken delikatess man kan hitta om man bara vet vart man ska leta!
Bara att knäppa av munkorgen och gå hem, tvätta den och fundera över bästa sättet att inte få ett sammanbrott.

Jag ser verkligen fram emot torsdag när vi ska tillbaka till veterinären. Jag hoppas naivt på något form av svar, utveckling eller kanske till och med en god nyhet. Men räknar inte med det.

Förutom allt detta så har Sansa verkligen "slimmat" till sig de senaste två eller så månaderna. Hon har gått ner typ ett kilo i vikt och det syns verkligen! Hennes bröstkorg har en tydlig kontur och man kan känna revbenen precis under huden. Däremot har hon inte tappat något i muskelmassa, kanske till och med tvärt om.
Jag tycker det gick lite för fort, och blev lite orolig. Jag tror det beror på foderbytet för VoH med lax som hon åt innan är mer fett än det hon får nu. Dessutom har hon ju sprungit mycket lös och motionerats sen efter sommaren. Så alla mina tveksamheter runt hennes figur och negativa effekter av kastreringen är bortblåsta. Pinglan är deffad! Speciellt "fram och bak" syns det, på låren, bogen och manken.

Vart tog alla ryggvalkar vägen?

Det är så roligt med kontrasten. När hon sitter ser hon bred och stabil ut, sen när hon ställer sig upp har hon ben som ett föl och en midja som en geting. :D
Vi har i alla fall dragit upp maten lite igen, efter att ha minskat den i somras. Vi har ju bytt foder, så då får man omkalibrera mängden!

Det där med en staffe och munkorg har jag gått och funderat på ett tag nu. Rasen har ju i vissa cirklar ett dåligt rykte, ordet kamphund och mördarhund syns fortfarande i media även om det blivit mycket bättre. Det finns många som inte vet bättre och som är rädda för denna typ av hund på grund av detta rykte. Mycket felaktig information cirkulerar, dålig journalistik, och skandal-hets för att sälja tidningar.

Med all detta sagt så är det ju nästan en skyldighet för en ägare av denna rasen att ge ett så bra intryck som möjligt. Alla hundägare har en skyldighet, men det blir mer tydligt med en ras som såpass många tror är farligare än andra hundar.
Hur bra intryck inger man då när man kommer med en staffe i munkorg?
Att man har den mest oskyldiga och välgenomtänkta anledningen någonsin spelar ju föga roll då en försvinnande liten del av människor man möter ens skulle tänka tanken om att fråga. Nej, här får man helt enkelt räkna med att bli dömd i tystnad. Jag har ju bara sett reaktionen hos våra grannar. De höjer på ögonbrynen och man ser en liten, liten skugga av tveksamhet över deras leenden.
"Munkorg? Varför har hon det? Heh.."
När man förklarar tycker de mer synd om henne, och den sympatin kan hon gärna få ta. En granne skrattade lite och tyckte hon såg tuff ut i alla fall. Om det nu är en bra sak under omständigheterna..

Jag vill inte gå och gömma mig med Sansa under den period hon kommer behöva munkorgen, jag vill inte att det ska stigmatiseras och det är inget vi ska behöva skämmas över! Men spelar det någon roll vad jag känner? Att de dömer mig som en dålig hundägare kan jag leva med. Att de ser på Sansa som en farlig hund svider mer, men det kan jag väl också ta. Men att bre på rasens redan skakiga rykte, som faktiskt är på väg åt rätt håll sakta men säkert, med något såpass negativt som detta kan tolkas som. Är det okay?
Ska vi avstå att gå bland folk för att ingen ska få en dålig erfarenhet av en staffe när det kan undvikas?

Kanske man skulle beställa hem ett hundtäcke med texten "Jag har inte munkorg för att jag är farlig, jag gillar bara att äta bajs från marken!"

Mera intyg!

Jo just det, jag glömde ju nämna att det kom något positivt från veterinärbesöket också! Sansas knäleder blev ju undersökta och allt var bara bra med det! Helt normal! Ja nån stans ska hon väl vara det, också. :D

Veterinären intygar: Sansa har normala delar!

Något att sätta tänderna i

Egentligen så borde ja sova nu, om jag var smart och tänkte på morgondagen. Men det vill jag inte så gärna göra.
Sansas behandling flyter på. Det har bara gått några dagar och det är redan något lättare att ge henne örondroppar, och när hon ska duschas så vet hon vad som gäller. Idag tog jag med mig de torkade små lammfärsgodisarna in på Daniels initiativ för att småträna lite under de där 10 minuterna av bara väntan. Så istället för en tragisk blick av lidande fick jag 10 minuter av jollrande, joddlande, gurglande, pipande och ett och annat gällt skall när lillfisen tyckte att jag skulle mata mer och ge färre kommandon.

Imorgon ska vi börja om från dag(/ruta) ett med eliminationsdieten. Detta med att hon bara får äta lamm är på högsta allvar och gäller inte bara mat och godis utan allt. Allt. Vilket gör livet mycket mindre behagligt.
Idag på promenaden lyckades Sansa spana in och smaka på två olika saker som låg vid vägkanten, trots koppel och att jag försökte scanna marken likt en metalldetektor vid stranden på jakt efter kapsyler. Dessa små smakprov har helt förstört utredningen, man kan väl säga att hennes lilla kropp blivit kontaminerad med okänt födoämne. Så det är bara att börja om.

Det kanske låter lite överdrivet, vad gör en harlort för skillnad egentligen? Men tyvärr är svaret allt, igen. Rätt ska vara rätt. Ska denna utredning gälla och ge ett svar man kan lita på så måste den göras enligt konstens alla regler. För säkerhets skull, och för att ge oss själva övertygelsen om att vi inte överdrev, så rådfrågade vi på en av staffegrupperna på Facebook som vi är medlemmar i. Det var full konsensus, att hunden inte fick i sig något annat än det den skulle äta var av största vikt. Vissa skrev att de på grund av att deras hund ätit något på promenaden hade fått börja om utredningen från början. Vi ska väl vara väldigt tacksamma att det inte ens gått en vecka för oss.

Så till det riktigt jobbiga då. Vi ska köpa en munkorg till Sansa som hon ska ha när vi är ute för att förhindra att det ovan ska inträffa. En tanke som absolut känns som den enda lösningen men som samtidigt känns helt fel. Det är tassbandaget all over again, en omständig grej som kommer vara frustrerande och jobbig för alla involverade, människa som hund.
Att i veckor gå med Sansa konstant kopplad ute, med munkorg på, ger mig direkt ångest. Hon är van att springa lös och få röra på sig. Dessutom så går hon ju hemskt dåligt i koppel och jag kommer uppleva en daglig mardröm med hennes dragande. Perfekt tillfälle att träna henne? Jo jag tackar, det är inte som om vi inte redan gör det utan resultat. Går fint gör hon bara när hon är på humör, nämligen! Jag kan lova att mina pessimistiska tankar inte alls påverkar resultaten. ;)

Jag tror knappt att hennes problem, vår framtid och eventuella resultat av allt detta har sjunkit in helt för mig ännu. Det blir en rutin. Öron då, kortisontablett i maten på eftermiddagen, inte glömma att duscha henne. Man glömmer bort varför man gör det, tänker inte på det, utan håller bara koll på vad som ska göras och när.
Om det visar sig efter alla dessa veckor av prövning att Sansa är allergisk kommer man ju bara till nästa steg. Det finns inget ljus i änden av tunneln där man kommer ut till trumpetfanfarer och kan konstatera att det var värt mödan, för nu är det över. Istället börjar nästa utredning, för vad är hon då allergisk mot? När man väl kommer fram till det, om man gör det, så ska man hitta en balans och behandling som gör att hon kan leva ett så symptomfritt liv som möjligt med så lite biverkningar och påverkan av mediciner som möjligt.
Om hon nu är allergisk. Om inte påbörjas väl en helt annan utredning för att hitta orsak till problemen.
Tar det någonsin slut?

Och så var det det där men munkorg. En munkorg på en staffe, bara tanken på hur det kommer se ut gör att jag hänger mitt huvud uppgivet. Det är inte alls rätt att Sansa ska behöva gå med en jävla munkorg på sig! Men samtidigt är det helt rätt för att kunna hjälpa henne.
Ännu en sådan där situation när man verkligen önskar att det bara gick att resonera med skithunden.

"Snälla Sansa, det är jätteviktigt att du inte äter något du inte ska. Jag lovar att du får lite extra tuggis istället om du lyssnar, okay?"
"Uhm, visst, om du inte vill att jag göra det så ska jag inte det mamma!"
"Dukig flicka, ta en lammklöv."
"Yay!"

Ja du, vissa saker kommer bara fram efter klockan två på natten.. Det är nog bäst om jag går och borstar tänder nu istället innan jag blir för "kreativ". o,...,o