Nytta med nöje

Tänk att Sansa kan vara till nytta, också! Likt den vanliga masken, som ovärderligt äter gamla blad och bajsar jord, så kan lilltjejen numera dra sig vikt här i världen!

Här är filmbeviset!

Tre träningstillfällen tog det att gå från att skeptiskt se på strumpan och sedan dra av den helt från foten. Inte så illa, ändå! Men det hjälper kanske en hel del att hon får en rolig dragkamp inbakad i paketet? ;)

I skrivande stund ligger Sansa bakom mig i soffan med ett ytterst oentusiastiskt uttryck, för utanför fönstret ligger det djupa drivor av slask-snö och regnet faller likt en dimma av kyla och fukt. Härligt! Igår gick vi en promenad i stan för att försöka rymma undan denna otroligt blöta och tunga blötsnö, men det var knappt någon idé, för där vadade man genom slask på varendaste trottoar ändå!
Däremot märker jag stor skillnad på Sansa i sin VGW-sele, som alltså är en sele som med hjälp av ergonomi och genom att man sätter kopplet fram på bröstet, tar bort hundens "kraft framåt" när de drar. Genom att vara bekväm att bära, utan skav och obehag, ska selen vara lugnande. Jag tycker den funkar!
Visst kan hon ligga längst ut i kopplet ibland, vilket i och för sig är mycket mindre jobbigt nu när hon inte kan lägga vikten på och dra som en tok, men jag upplever att hon majoriteten av tiden självmant går med slakt koppel. Promenaden blev mycket mindre frustrerande än vad de har kunnat vara innan och hon upplevs som mer avslappnad faktiskt även i denna miljön.
En annan sak jag lade märket till var hur duktig hon blivit på att ignorera människor. Hon kan gå förbi väldigt nära och inte ens titta upp på personen. Likaså med barnvagnar som rullar förbi. Klart hon kan titta på en person ibland och bli nyfiken, eller nosa någon i knävecket lite diskret sådär när de går förbi, men över lag behöver man inte ha kort-kort koppel på henne för hon går inte fram till någon ändå. Hundar brukar hon mest titta på, kanske snusa efter deras dofter när de gått förbi, men hon kan gå förbi utan krångel.

Jag är väldigt nöjd med hur Sansa har utvecklats, den individen hon har blivit under dessa månader är helt underbar. Hon är en tjej som lyssnar, gillar att träna och kan lyda fint, men som samtidigt har en egen personlighet som hon står fast vid, och man vet aldrig helt säkert vad det är för galenskap hon får för sig att göra härnäst.
Som när vi var uppe på husses jobb och fick en liten rundvandring. Sansa tyckte det var jättespännande och skoj och travade runt hela kontoret med en propellersvans. I ett rum stod ett ofärdigt bord med bara två ben fastskruvade, som en liten ramp mot väggen. Helt spontant och utan förvarning så skuttar Sansa fyrfota upp över kanten på bordet och glider ner på andra sidan. Tjof! Sen tittar hon på oss, ser glad ut och tar den "normala" vägen tillbaka med en nöjt viftade svans. Ja det var nog det bästa sättet att få sig en titt på andra sidan bordet ändå! <3

Step right up!

Dags för lite reklam! Jag är så himla nöjd och förtjust i dessa så jag kan inte låta bli. ID-brickan, ett nyttigt ont? Inte längre! Eller jo de är fortfarande nyttiga, såklart.
RedDingo är ett märke som tillverkar jättefina och glada ID-brickor till hund och katt i helt fantastisk kvalité. Sansa har haft sin första i minst ett år tror jag, men nyligen så ville gammel-matte att vi skulle beställa en till Yoshy också. Då kunde jag inte låta bli att ge Sansa en till! En till halsbandet och en till selen. ;)
ID-brickorna går att köpa här: www.tails.se
Jag tycker de med emalj är överlägset coolast, men gillar man bling så finns det ju lite allt möjligt.

Sansas första bricka som vi köpte var denna fina snöflinga, och den hänger med! Företaget har en livstidsgaranti på graveringen på baksidan, och det är väl inte så riskfyllt för dem att ha, en hund lever ju sällan till att bli 102. Men visst är det skönt att veta att de är "byggda för att hålla".

Baksidan har alltså valfri text/nummer ingraverat, hundens namn och ägares telefonnummer känns spontant som det naturliga valet. Man får plats med förvånansvärt mycket, om man har fler nummer man vill skriva dit. (Jag borde verkligen få betalt för det här..)

Yoshy ville ha en cool dödskalle på sin bricka! Det blev en piratig symbol med en dödskalle och två korsade benknotor med svart bakgrund. Så himla honom! För Yoshy är en riktig liten tuffing!
För någon vecka sen så hade mamma nästan inbrott. Hon vaknade mitt i natten av att Yoshy verkligen skällde och var tydligt upprörd över något. När han började skälla igen så gick hon ner för att se om det var något, men det var nästa morgon som hon såg att någon brutit sig in i vedboden och stulit en liten yxa. Fotspåren i snön cirkulerade runt hela huset!
Senare när hon skulle ut och åka bil och öppnade förardörren så litterärt exploderade bilrutan i dörren och det regnade glas över hela sätet, där Yoshy satt! Som tur ät så är det ju speciellt glas som man inte ska kunna skära sig illa på i bilar, och Yoshy var helt oskadd, men de som hade försökt med inbrottet hade alltså varit på bilen och försökt komma in innan de blev bortskrämda av hjältehunden!

Bricka nummer två blev en regnbåge, det tycker jag passar Sansa helt utmärkt!

Eller..?

OK, nu har jag suttit här ett tag. Belöningsdags!

Gammel-husse har redan innan vi fick hem Sansa pratat om en pulka, för hunden att dra alltså! Och nu har det blivit verklighet, med lite DIY så har han själv satt ihop en pulka åt henne! Dragselen har vi ju redan som går att anpassa, så nu är det bara att börja träna! Först och främst med att vänja henne vid pulkan, men nu har vi ju snö igen så det hjälper ju en del! Mer bilder/filmer på detta spektakel i framtiden kanske, om allt går vägen.

Sansa AKA snöplogen.

Pest eller kolera?

Då börjas det igen. I små steg återfår Sansa de problem som hon hade innan behandlingen, och som varit som bortblåsta dessa två månader. Men så fort vi dragit ner på frekvensen av behandling och avslutat de tyngre grejerna så återkommer symptomen dag för dag.
Några rosa sträck bakom ena örat. Kamerans blixt har liksom för att lindra problemet suddat ut och blekt ner det hela så det ser bättre ut än vad det gör i verkligheten. Inte såpass att hon blöder, men nog för att man tydligt ska se att något kliar utöver det vanliga.

Pest eller kolera om du måste välja? Det finns inget "nej nu skiter vi i det här och återgår till det normala" alternativ. Inte för att vi kan välja heller, för den delen.
Atopi eller foderallergi? Vad vore bäst, om hon inte tål något i sin omgivning, som kvalster, eller att hon inte tål något i sin mat så som kyckling?
Vilken det än är som orsakar problemen så innebär det ju begränsningar i hennes och våra liv. Antingen måste vi arbeta med miljön, och lindra hennes symptom så långt det går, eftersom man aldrig kan "rena" vardagsmiljön helt och hållet. Vaccinationer hos veterinären som både kostar pengar och tid och som kan ta flera år innan de ger resultat, om det blir något resultat.
Eller så betyder det en strikt diet, kanske svårigheter att ge henne det ultimata fodret, kanske hon alltid måste få halvfoder och påfyllnad av potatis eller ris resten av sitt liv (vilket jag inte gillar). Hon kanske inte kan få rejäla tuggben utan är dömd till 2-minuter-ben som är i magen innan man hinner blinka (som lamm), och som är svårare att få tag på. Att ständigt behöva oroa sig för vad hon fått i sig, eller om hennes allergi blivit sämre och hon slutar tåla nästa produkt. För att inte tala om den värsta mardrömmen, att hon inte skulle tåla protein över huvud taget.

Jag har funderat en del, speciellt med tanke på att saker ställs på sin spets snart. Om hon redan börjar klia igen nu på specialdieten vad betyder det, om något? Kommer det vara en hårfin skillnad nu när vi byter tillbaka till hennes vanliga mat på måndag eller kommer det synas väldigt tydligt om något inte stämmer?

Jag känner mig väldigt orolig och rastlös, det är så jobbigt att inte veta när man bara vill försöka tolka allt man ser och sätta det i någon kontext. Oavsett så ger väl detta en fingervisning att vad det än är så kommer vi inte kunna avsluta behandlingen, vare sig det är atopi eller foderallegi, eftersom hon redan nu reagerar som hon gör. Inte minst med öronen, som är rena och fina och ändå uppenbarligen kliar en hel del.
Det är där hennes problem syns på hennes beteende; det är på öronen, läpparna och öronen som hon visar att det kliar allra mest. Utslag och små "finnar" på magen syns, men hon reagerar inte nämnvärt på det. Likaså med tassarna, jag har aldrig upplevt att hon är där och känner sig besvärad av dem.

Jag hoppas bara mest av allt att denna utredning kommer ge svar, och att vi slipper gå vidare med perioder av munkorg och annan bondage. Det har varit värst av allt.

Till sist, ett avsked.

Efter ett långt liv har Solo, min farbrors hund, fått somna in.
Sansa träffade Solo två gånger; han en lugn gammal herre och hon en tramsig valp. Solo hade ett förvånansvärt stort tålamod med den vita lilla djävulsvalpen, och valpen hade en förvånansvärt respektfullt uppförande mot den gamla herren.
När Solo var här hemma med sin familj och hälsade på var han mest intresserad av Miso, och följde henne nyfiket runt. Han jagade inte, skällde inte, utan tittade bara och lufsade efter. Miso var en aning skeptisk, men har aldrig haft så mycket emot en publik.
Sansa å andra sidan följde efter Solo, nosade där han nosade och likt en något osäker lärling ville hon gärna vara där han var, om bara utifall han skulle lära henne någon visdom om världen.

Jag tänker posta en vacker dikt  skriven av Lord Byron här som jag haft med innan, då till minne av Dolph. Den fångar upp och beskriver så väl hundens innersta väsen, och dess fundamentala påverkan på människan.

When some proud Son of Man returns to Earth,
Unknown to Glory, but upheld by Birth,
The sculptor’s art exhausts the pomp of woe,
And storied urns record who rests below.
When all is done, upon the Tomb is seen,
Not what he was, but what he should have been.
But the poor Dog, in life the firmest friend,
The first to welcome, foremost to defend,
Whose honest heart is still his Master’s own,
Who labours, fights, lives, breathes for him alone,
Unhonoured falls, unnoticed all his worth,
Denied in heaven the Soul he held on earth –
While man, vain insect! hopes to be forgiven,
And claims himself a sole exclusive heaven.

Oh man! thou feeble tenant of an hour,
Debased by slavery, or corrupt by power –
Who knows thee well must quit thee with disgust,
Degraded mass of animated dust!
Thy love is lust, thy friendship all a cheat,
Thy tongue hypocrisy, thy heart deceit!
By nature vile, ennobled but by name,
Each kindred brute might bid thee blush for shame.
Ye, who behold perchance this simple urn,
Pass on – it honours none you wish to mourn.
To mark a friend’s remains these stones arise;
I never knew but one -- and here he lies.

Vila i frid Solo.

ViktVakterna ;D

Efter lite om och men så har vi till slut kommit fram till att Sansa inte kan väga sig själv på vågen - det blir helt enkelt fel. Ett fel på sisådär 0.5 kilo. Så från och med nu får vi återgå till gamla vanliga husse-bär-Sansa tekniken och slopa mitt snygga salongstrick där hunden själv kan sätta sig på vågen.
Det positiva i detta är att Sansa inte tappat så mycket i vikt som vi trott, det är en bra sak. Det negativa är att hon inte direkt ökat i vikt heller, vilket har varit målet. Hon ligger och guppar runt 13.5kg, ungefär där hon låg när vi var hos veterinären sist. Men det är i alla fall bättre än att hon gått ner! Vad är det med mina hundar? Kastrerade djur ska ju bli feta inte tunna!? O___O

Sansa träffade ett älgspår i snön.

I alla fall så är det bara en vecka kvar med munkorgen, och det glädjer mig verkligen! Nu har hon en permanent rosa bula över nosen där korgen ligger och trycker och ett rejält uppskrapat sår bakom nosen som går upp en gång om dagen ungefär när hon lyckas forcera av munkorgen och slita sin nos i stycken. Jag är rädd att om jag drar år munkorgen ännu mer kommer skadorna snarare bli värre när hon väl lyckas komma på hur hon ska få av sig den igen. Inte för att hon lider av det så mycket, hon är lika glad ändå även om snön färgas röd av hennes blod? Ja vad gör man.. En vecka.. en vecka..

De senaste dagarna har ur hundpromenadssynpunkt varit, och jag kvoterar min egna poetiska beskrivning från innan, helt överjävliga. Vägarna är såphala och värdelöst sandade, om alls, och går man off road är snön bitvis djup, bitvis is, bitvis 20 cm djup slask och bitvis en sjö. Innan allt började smälta hade vi dessutom några härliga dagar av skare som täckte den djupa snön. Detta lärde jag mig den hårda vägen när jag halvvägs ute i tjottahejti inser att Sansas ben fått små repor och blivit sadistiskt rakade av det tunna islagret ovanpå snön. Stackars varelse! Så de senaste dagarna har vi försökt hålla oss i skogen, som är den mest lindriga platsen att vistas på ur snö-och-is synpunkt. Tyvärr är skogen här omkring uppstyckad i små öar mellan golfbana och åkermark. Inte varit en speciellt stimulerande vecka.

Sötaste sitter och är sömnig framför TV:n. Hennes hudveck lär vi aldrig bli av med. <3

Igår var vi hos min mamma och hälsade på, så Sansa fick äntligen träffa Yoshy igen! Eller? Jag är inte så säker på att Yoshy var helt glad över att få träffa henne! Den hunden är riktigt svartsjuk! Så fort Sansa kom för att pussa på och gosa med gammelmatte blev Yoshy jätteirriterad och rent av bet Sansa i kinden några gånger! Inte för att han bet för att döda, det blev inga märken, men det var en tydlig markering.. som hon inte alls fattade.
Bitas i ansiktet!? Det är ju staffens signaturlek! Let's dance, brother!
Så ja, Sansa blev jättetaggad och lekfull istället! Men hon bet ju självklart inte tillbaka, vare sig på skoj eller ej! Hon bara gjorde en massa pigga lekinviter och skuttade runt som ett överhettat duracellbatteri.. Tonåringar.

Tyvärr har Sansas symptom blivit lite värre nu igen. Utslag på magen har börjar poppa upp, svamp i tassarna syns lite mer nu, rodnad runt ögonen syns igen. Detta knappt två veckor efter vi slutat med kortisonet. Det känns inte bra! Men det har inte blossat upp för dramatiskt än, och vi ska fortsätta som planerat. En vecka lamm, sedan två veckor av provokation (det hon brukade äta), och så får vi se om det går eller om vi måste avbryta. Håller tummar och tår att det går bra.

Dagen då snön kom till byn

Det har ju varit en ganska så bar vinter fram tills nu, då helt plötsligt över en natt världen blev vit. Det är bara två veckor kvar av den första utredningsfasen för Sansa, tänk vad tiden går fort och långsamt på en och samma gång..

Vi tyckte i alla fall att med ett tjockt täcke vitt över marken kunde vi lyxa till det lite och låta Sansa leka naken i snön! Så länge vi höll oss på tomten så fanns det ju inte så mycket som kunde hända! Som tur var hade vi rätt denna gången och allt gick hur bra som helst. Men gladast av alla, det var Sansa!

Att kasta sig upp för att fånga snö som flyger genom luften är oemotståndligt!

Ibland hamnar man i det mystiska rummet mellan mark och himmel.

Rivstart! Sansa satsar allt i apporten!

Jag bara älskar färgen på den här, den riktigt lyser.

Har man inte lekt med leksak ute på nästan två månader är det svårt att vara lydig.

Loss!

Nej usch, den här bilden är så himla ful att den bara måste vara med!

Sansa har något att säga till läsarna?

Hoppas inte hon är allergisk mot snö..

Sansa-flamsa-snöprinsessa.

Snööö!

Visst vore det praktiskt att ha en systemkamera inopererad någonstans så man alltid hade den nära till hands när något händer? Kodak moments låter sig sällan väntas på så att man hinner springa och hämtar kameran, ännu mindre om batteriet dött. Så då blir det att alla de där fina vardagsbilderna man tar på situationer som bara blev, och som man bara var tvungen att föreviga because of reasons, oftast blir i riktigt usel mattes-dåliga-mobilkamera-kvailté.

Och det finns människor som inte förstår varför man älskar djur?

Jag busade med Sansa i soffan, hon blir alltid busig när hon ligger på rygg! Men se, så fin hon är i hyn nu. <3

Sämst kvalité av alla, men det är vad jag kallar kvalitetstid. Husse och Sansa på väg upp på morgonen. :)

Glädjefnatt

Det är mysigt när det är så vackert väder. Man har nästan glömt den där perioden i höstas då det var mulet i typ.. 2 månader. Tyvärr är det ju ingen snö, men hellre fint väder och ingen snö än tvärtom! Det enda smolket i bägaren har väl varit att det blåst så mycket, men vi har ju den lilla fördelen att vi kan välja vilken sida av rullstensåsarna vi vill gå på, så att på det viset går det nästan alltid att undvika vinden på något vis.

Ibland undrar man hur mycket energi det finns i en hund, läs Sansa. Finns det en liten kärnreaktor där inne med oändlig energi? Vi var ute och gick runt golfbanan och på fälten i drygt 2 timmar med Sansa lös. Vi gick kanske 6-7km, och Sansa måste ha sprungit.. minst 5 gånger så mycket? Hon kan ju springa 100m fram, sen vända i ett ryck och så vips är hon 100m bakom. Jag har funderat på att sätta fast en gps på henne för att se hur det egentligen ser ut.. jag tror hon springer 2-3 mil utan problem! Efter en sån här promenad har hon heller inga problem att ta en cykeltur på en mil till utan ett enda stopp på vägen. Sjuukt!!

Munkorgen. Ja, detta trista föremål. Tack och lov krånglar hon ju aldrig när man sätter på det utan sticker villigt fram nosen och "accepterar". Dock har hon ju en vana att gå och trycka ner den i backen där det finns högt gräs. Antagligen för att hon tycker det kliar skönt eller för att hon minns att hon lyckats få av den på detta vis, Tyvärr är det nog detta som gör att hon ibland får lite skrapsår på nosen. Iallafall.. det är bara de senaste dagarna som hon har lyckats att få av sig den "nya" munkorgen, antagligen har den lossat litegranna, och när hon kör plogen i backen så finns det en risk att den halkar av. Detta lyckades hon såklart med mitt ute på ett stort fält i solskenet. Tror ni att hon ville stanna och sätta på den igen? Nääeäeäe! Hon gjorde till och med något hon aldrig gjort förut, ställde sig helt plötsligt och gav ifrån sig några märkliga skall. Vi tror faktiskt att det var nån form av utlopp för glädjen att bli fri munkorgen. Tack och lov verkade hon vara i för höga varv för att bry sig om att äta något på marken, men det tog 10-15 minuter innan vi till sist fick tag i henne och kunde sätta på den igen (kändes inte kul :()

Man får se det på den positiva sidan, 5 av 8 veckor avklarade!

Klarblå himmel och en sol som bara når högst upp.

Sansa filosoferar över livet. 

Precis efter att vi fått på munkorgen igen. Som tur var blir hon inte nere, utan fortsätter röja!

Sansas få-syn-på-en-fågel-blick.

Märkligt med grön åker den 4e januari.

Weeeee

Spanar åt matte.

Ibland blir hon lite konfunderat när vi delar på oss.

Hade varit ännu bättre utan utstyrsel!

Sansa får julklapp!

Till sist en liten film på Sansa när hon får en liten julklapp av husses  kusin!

Hunden som krympte och försvann

Vissa saker går bättre än andra för lilla Sansa-tramsa just nu. Själva allergiutredningen går väl som man kan förvänta sig att den borde gå, den senaste veckan har vi inte sett några utslag som vi reagerat på och hon känns "blek i hyn" på så sätt att hon inte är rosaflammig som hon var innan. Ibland så riktigt stannar jag upp och slås av hur blek hon faktiskt ser ut, jämfört med vad man var vad vid innan. Hon ser mer hudfärgad ut och nosen och ansiktet ser mer passande ut för en vit hund. Hon känns vitare på något sätt.
Brännmärket vid nosen är ett minne blott, och de "finnar" hon brukade få på hakan är helt borta. Jag tycker dessutom att huden mellan tårna är bättre nu, vilket är skönt.

Lite bortglömda bilder från tidigare i höstas när man fortfarande kunde se hennes vackra anlete. :D

Däremot finns det några problemområden kvar. Fläcken på huvudet till exempel är större än någonsin och får fortfarande sårskorpor och upphöjda små knölar till och från. Öronlapparna är ganska mörka och småsåriga till utseendet vid spetsen som innan. Salvan har inte gjort mycket, men veterinären sa (enligt Daniel, jag minns inte) att just den behandlingen skulle ta en väldigt lång tid.

Det jobbigaste av allt är däremot Sansas vikt. Den går fortfarande åt fel håll! När jag vägde henne i morse låg hon på 12.9 kilo!? Jag som för någon anledning tyckte hon såg bättre ut? Men nu idag på promenaden slogs jag av en mild förtvivlan när jag såg henne. Lättstötta personer se bort, men hon påminner fan om en "Auschwitz jude" i sin nuvarande tragiska form.
Senaste tiden har det varit kallt och hon har haft sitt vintertäcke på ute, vilket till viss del kan förklara varför jag inte sett detta innan. När solen faller på och man ser alla skuggor på hennes arma kropp blir man ju förskräckt. Så nu har fodergivan självklart ökat ännu mer. Varför hon gått från något generös i hullet till ett benrangel känns svårt att förklara, förloppet har varit så dramatiskt? Hon har inga parasiter som vi kan se och annars är hon ju frisk. Mer mat på detta så hoppas vi att hon sakta men säkert kommer tillbaka i rätt form.

Situationen är ju inte helt ny för mig, vilket gör allt än mer känslosamt. Dolph rasade i vikt under sina sista år och han var verkligen skinn och ben under sin tjocka päls. Allt detta med Sansas vikt och de olika medicinerna att hålla reda på är som en mardröms dèjá vu, det påminner mig så mycket om Dolph och den sista tiden med honom att det riktigt skär i hjärtat. Men Sansa är en väldigt annorlunda individ och en annan hund, liknelserna stannar där ungefär. Men det är en väldigt påfrestande situation att se sin hund "tyna bort" trotts att man försöker åtgärda problemet.

Rump-flärpen på snygga stickade tröjan åker upp när svansen gör det. :D

På en annan not så prövade vi VGW-bältet (selen) för första gången idag och den får helt klart tummen upp! Vi gick dessutom med henne bland folk för första gången med munkorgen och det gick bra, även om det känns lite olustigt, i alla fall för mig. Men det är bara att ignorera vad andra kanske tror, och hoppas att de frågar istället så man kan förklara situationen. Sansa är ju så söt och mild och ger knappast ett hotfullt intryck, så vi får hoppas att hennes utstrålning dämpar den läskiga effekten av en missförstådd munkorg. Det är ju ingen poäng att gå och inbilla sig saker heller!

Strängnäs i fjärran.

Tänk, en gång i tiden kunde jag äta godis på promenad..